Gästkrönika

I konstens värld kan kyrkan förstå sin samtid

Det vackra och det äckliga lär oss om livet, skriver Öyvind Tholvsen.

Äntligen står jag i hjärtat av det enorma, nya museet i Oslo som helt ägnas åt ett konstnärskap – Munch. Vi är många som väntar andäktigt och vördnadsfullt. Luckorna framför verket öppnas endast två till tre timmar varje dag. Förväntan stiger när de robusta, automatiska luckorna äntligen sakta öppnas och ljuset varsamt tänds över ett av världshistoriens mest berömda verk: Skriet. Eller som det heter i den ännu mer ångestframkallande obestämda formen på norska: Skrik som också kan läses som ett verb i imperativ.

Edvard Munchs expressionistiska konst är odödlig. Tavlan Livets dans gör också intryck. Här trängs många av livets alla stämningslägen i en och samma bild. Laddning av blyghet, förväntan, glädje, åtrå, besatthet, avund, besvikelse. Livets komplexitet strömmar mot mig genom bilden.

En av de gråare sommarkvällarna såg jag Bong Joon Hos Oscarsbelönade film Parasit. Filmen tar oss steg för steg upp från de djupaste skikten i staden till de allra högsta. För att sedan ta oss ner trapporna till en källare och upp igen för att mot slutet störta ner under den sydkoreanska stadens avloppssystem. Filmen är till tider riktigt äcklig. Verkligheten kräver det.

Men sommaren liksom konsten kan också vara öm och vacker. En sådan lördag sitter jag i en sluttning med 1 500 andra på Dössberget i Bjursås. Vi får lyssna till kammarorkestern Dalasinfoniettan spela Hugo Alfvéns vackra musik till den ömtåliga dikten av danska Tove Ditlevsen Så tag mitt Hjerte i dine Hænder. Malena Ernman sjunger. Hela kroppen spritter av ett skört välbefinnande.

Filmen är till tider riktigt äcklig. Verkligheten kräver det.

—  Öyvind Tholvsen

Ett av de allra bästa sätten vi som kyrka kan lägga örat till marken för att förstå vår samtid, är genom att ta kliv in i konstens värld. Jag kan inte så mycket om konst. Men att gå på en konsert, kliva in i en utställning, se en film eller gå på teater fördjupar mitt liv och min tro. Konstnärerna likt Munch, är så skickliga på att fånga människan som hon alltid har varit, eller likt Bong Joon Ho skildra samhället såsom det kan förstås just nu.

Konst kan vara skört vackert likt Hugo Alfvéns musik. Men konst måste få vara fult och fritt få skildra våra liv såsom det är. Ibland brutalt likt Parasit. Konsten har i sommar hjälpt mig att än djupare leva mig in i hur hela skapelsen ropar likt en kvinna med födslovåndor. Skapelsen längtar efter att Gud ska befria henne ur sitt slaveri under det som hela tiden går sönder och bryts ner här. Också mitt eget hjärta.

Och mitt i detta möter evangeliet oss. När skaparen själv får ta våra hjärtan i sina egna händer och likt en konstnär göra något nytt. “You make beautiful things. You make beautiful things out of the dust. You make beautiful things. You make beautiful things out of us”, som Gungor sjunger.

Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar för dig