Integrationsglädje i segregerat Sverige

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

VAL 2018 – TRO SOM TILLGÅNG. 1906 var ett mörkt år i USA:s historia. Söderns Jim Crow-lagar gav delstater rätt att separera svarta och vita. På denna grund vilade allt från segregerade skolor till förbud för svarta att använda de vitas dricksvattenfontäner. Rasismen var institutionaliserad.

Dessutom förekom brutala lynchningar. På hösten 1906 utbröt kravaller i Atlanta. Beväpnade vita grupper attackerade svarta kvarter och sköt, högg eller slog ihjäl människor. Offren hängdes från lyktstolpar. Dödssiffran – den officiella – uppgick till 25 personer.

Det är mot denna bakgrund som händelserna samma år i ett litet kapell på Azusa Street är så anmärkningsvärda.

Den afroamerikanske pastorn William J Seymour anlände till Los Angeles i februari och ledde där en liten församling. Seymour visste vad Jim Crow var: Sin utbildning hade han fått på en bibelskola där han satt i korridoren och lyssnade, separerad från de vita eleverna i klassrummet.

”The color line”, som den kallades, gick också genom kyrkorna. De svarta hade sina kyrkor, och de vita sina. Samlades de tillsammans för ett tältmöte delades åhörarna ofta in i en svart och en vit sektion.

Men så var det inte på Azusa Street. Den moderna pingstväckelsen föddes i en församling där svarta och vita firade gudstjänst tillsammans under ledning av en afroamerikansk predikant.

Det provocerade. En lokal tidning förfasade sig över vad man kallade en ”skamlig blandning av raser”, och även besökare reagerade. En pastor reste över hela USA för med egna ögon få se väckelsen. Men när han kom fram kunde han inte låta Seymour – en svart man! – lägga händerna på honom. Förbittrad lämnade han salen.

Men under natten brottades han med Gud och sina fördomar. Han återvände, gick fram till altaret och föll ångerfull ner. Seymour lade sina händer på honom och han upplevde andedopet.

”The color line” tvättades bort i Jesus blod, som en av dem som var med formulerade det. På Azusa Street tvättade svarta och vita varandras fötter innan man firade nattvard tillsammans. Det var ett radikalt vittnesbörd om en ny ordning. Ett förverkligande av den första pingstdagen, då den helige Ande överbryggade både gränser och språkbarriärer.

Därför kan en kyrka som tar pingsten på allvar aldrig låna sig till segregation eller snäv nationalism.

I dag ökar segregationen i Sverige. De flesta ser det som ett problem, men teori och praktik är inte samma sak. Partier som förknippas med en generös invandringspolitik – C och tidigare MP – har starkt stöd i Stockholms innerstad: ett av Sveriges mest segregerade områden.

Vi lever i filterbubblornas tid, där det är enkelt att omge sig med enbart de egna. Men det finns undantag. Malmö beskrivs som en svårt segregerad stad, men i församlingen Europa­porten firar varje söndag medelklass-svenskar, romer, afghaner, filippiner och vietnameser gudstjänst tillsammans. Det är en ovanlig syn i dagens segregerade Sverige – men inte i kyrkorna. I dag är kapell, missionshus och kyrkor i alla samfund samlingsplatser för människor från hela världen.

Ibland hörs kritik mot människor som talar vackert om mångfald men saknar erfarenhet av att leva det. Men sådan kritik fastnar inte på kyrkorna. Här förenas teori och praktik.

Församlingarna vet att det kan skava när människor från olika kulturer möts, men man har också upplevt rikedomen och kan vittna om det. När pingstledaren Daniel Alm nyligen lanserade begreppet integrationsglädje sker det därför med en närmast unik trovärdighet (Dagen 29/5).

Givetvis kan det göras mer i våra kyrkor, så är det alltid. Men vi måste också se det goda som sker – och inse hur ovanligt, och viktigt, det är i ett vidare samhällsperspektiv.

Från Seymour till baptistpastorn Martin Luther King Jr har kyrkorna under 1900-talet varit krafter som motverkar segregation och rasism, inte bara genom ord utan än mer genom hur man levt. I dag finns utmaningen i Sverige. Även här kan församlingar bli hoppets tecken i tid då mycket känns hopplöst: Platser för gemenskap, och föredömen i integrationsglädje.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.