Ledare

Joakim Hagerius: Kristen tro är inte tänkt att levas utan församling

Det är omöjligt att vara kristen utan församlingen.

Under rubriken "Därför är det viktigt att du som kristen går i kyrkan", skriver Daniel Röjås på Dagen debatt den 15 november. Tron "behöver sätta sig i kroppen" menar Röjås och ger en rad goda argument för att en troende människa behöver fira gudstjänst. Artikeln blir läst och delad som få. Varför? Att författaren är välkänd och välformulerad räcker inte som förklaring. Att en kristen går i kyrkan och firar gudstjänst kan tyckas vara en självklarhet – men självklarheter flyger inte iväg på detta sätt.

För snart sju år sedan skrevs en serie ledare i Dagen, under vinjetten "Dagens mening", texter som på ett samlat och koncentrerat sätt formulerade tidningens linje i centrala frågeställningar. Ämnena som avhandlades var: Bibeln, socialt ansvar, familjen, församlingen, Mellanöstern, livets gränser, ekumenik, andra religioner, vård och omsorg, rättvisa, integration och rasism, mission och evangelisation. Det ämne som något förvånande skapade mest uppmärksamhet och också blev föremål för kritik var ledaren om församlingen, med rubriken "Omöjligt att vara kristen utan församlingen".

Påståendet att en kristen människa behöver andra för att förbli troende tangerar Röjås debattartikel: Att den kristna tron inte bara är individuell och personlig utan också gestaltas sociologiskt, tillsammans med andra människor. Detta är av allt att döma en fråga som fortfarande lever och som inte alls kan anses som självklar. Många behöver hjälp att formulera argument för kyrkligt engagemang.

Varifrån kommer uppfattningen om den troende människan som en solitär? Det är en hållning som är svår att hitta i Bibeln. Den går inte att spåra i den tidiga kyrkans historia. Tvärtom. Församling och frälsning var två ömsesidigt beroende teologiska begrepp. För Paulus var det lika självklart att en troende människa genom dopet förenades med Jesu död och uppståndelse och samtidigt med alla andra troende människor som har blivit döpta in i Kristus. Tillsammans blev de en kropp, Kristi kropp och delade blodomlopp. Inte bara abstrakt andligt, utan genom att mötas – fira gudstjänst och stödja varandra.

Detta är utmanande för svenskar som beskrivs som världens mest sekulariserade och individualistiska människor. Individualismen har förvisso sina förtjänster, som drivkraft för demokratisering, lagstadgade friheter och mänskliga rättigheter. Men det finns också skuggsidor. Och den väckelseinriktade kristenheten har gift sig lite för bra med individualismens skuggsidor genom den starka betoningen på den personliga tron. För när frälsningen i personlig mening är uppnådd blir allt annat än frälsningserfarenheten ett påhäng, en bonus, bra saker – men inte helt nödvändiga. Och då uppstår frågan, förr eller senare: Varför ska jag gå i kyrkan? Fira gudstjänst?

Erfarenheten säger att när någon slutar gå i kyrkan och fira gudstjänst blir tron mindre närvarande. Det är inte tecken på att tron saknar bärkraft, bara på att kristen tro inte är tänkt att levas ensam.

Fler artiklar för dig