Joakim Hagerius: Smärtsamt tydlig brist på hopp i den sekulära åskådningen

I år är det 70 år sedan Ingemar Hedenius startade sin kampanj mot Svenska kyrkan och kristen tro med boken ”Tro och vetande”. Tesen var enkel: Vetenskap är förnuftigt, tro är oförnuftigt. Teologerna blev tagna på sängen och förmådde inte bemöta anklagelsen med tillräcklig kraft. Lärda biskopar och präster blev genom denna logik sedda som fuskare inom vetenskapen.

Det stora genomslaget för allmänheten hade inte varit möjligt om det inte vore för att Dagens Nyheter och dess chefredaktör Herbert Tingsten krokat arm med Hedenius.

Mycket har hänt på 70 år. I dag är det nära på ingen som skulle beskriva vetenskap på det naiva sätt som gjordes då. Akademin förstår man bättre genom att beskriva den som en rad olika tolkningsskolor, menar Bengt Uggla Kristensson, professor i filosofi, kultur och företagsledning i den nyutkomna boken "En strävan efter sanning".

Vetenskap är inte godtycklig relativism men heller inte absolut kunskap. Utan just en strävan efter sanning som sker i en tolkningstradition. Och i detta arbete finns antaganden som måste bygga på någonting. I den meningen är vi alla troende.

Även DN är en spegling av en ny tid och ett annat förhållningssätt till existentiella frågor. Borta är den rena rationaliteten. Fredagen den 8 november begravdes Sara Danius, professor i litteraturvetenskap och Svenska akademiens tidigare ständige sekreterare, i Storkyrkan i Stockholm. På önskemål från Danius förrättades begravningsgudstjänsten av ärkebiskop Antje Jackelén. Samma dag publicerade DN griftetalet i sin helhet.

Ett griftetal är inte ett tal bland andra tal, det är en kyrklig handling, ett bärande moment i gudstjänsten med sakramental karaktär: Det vill säga att de talade orden har fästpunkter i den övergång från död till liv som är ett Guds handlande med en människa. Ett överlämnande i Skaparens kärleksfulla och nyskapande händer.

"Sara fick möjligheter. Och hon tog dem", inledde ärkebiskopen den vackra levnadsteckningen som vävdes in i Guds större berättelse och avslutades med överlåtelsebönen: "Gud, du är livet källa. I dig är det som vi lever och rör oss och är till. Bevara oss i liv och död i din kärlek. Låt oss av nåd få gå in i ditt rike. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre. Amen."

Kampanjen som Hedenius och Tingsten inledde 1949 var präglad av rationalitet och enkel logik. Vilket står i stor kontrast till Jackeléns griftetal som publiceras 2019 i samma tidning. Det är mer än ett vittnesbörd om hur en människa kan förstå sitt liv och hantera de stora frågorna som döden – i en kristen tolkningstradition. Att jämföra 1949 och 2019 blir en tidsstudie som skildrar två olika epoker, men som också visar på skillnader i förhållningsätt inför frågan om tro och vetande som lever vidare i våra dagar.

Något som också blev tydligt den avslutande kvällen i årets samtalsserie "Existentiell salong", denna gång på Zita Folket Bio i Stockholm. Bokförlagen Fri tanke och Libris har samverkat om ett antal kvällar när Christer Sturmark och Joel Halldorf har samtalat publikt om livet utifrån två skilda livsåskådningar: Sekulär humanism och kristen tro.

TV: Se hela samtalet mellan Christer Sturmark och Joel Halldorf

Kvällen modererades skickligt med fast hand av SVT:s religionsjournalist Anna Lindman som ställde saker på sin spets och avkrävde svar hur dessa livsåskådningar svarar mot livets fyra stora frågor: Ensamheten, döden, skulden och meningslösheten. Vilka verktyg har ni i verktygslådan för att hantera detta för att undvika att hamna i en existentiell kris, undrade Lindman.

I det ödmjuka och öppenhjärtliga samtalet blev det nästan smärtsamt tydligt hur en sekulär åskådning inte kan erbjuda något hopp att hålla i handen i mötet med dessa grundläggande existentiella frågor. Allt är här och nu. Sedan ingenting. Livet är rationellt.

Men livets stora frågor hör inte till kategorin problem att lösa utan är ett mysterium att utforska. Då blir vilka verktyg som erbjuds viktigt. Och om det finns ett välgrundat hopp att hålla fast vid, hopp som håller att leva och dö på.

När man står inför livets mysterium blir det tydligt att ett strikt rationellt förhållningssätt har begränsningar. I stället blir vittnesbördet betydelsefullt: En berättelse om beprövade och slitstarka ord och handlingar, att det finns en lång tradition och människor som gått före att göra sällskap med. Och en begravningsgudstjänst rymmer allt detta. Den sträcker ut ett hopp som håller.