Joel Halldorf: I folkhemmets land har vi svårt med avvikarna

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

Liberalism och demokrati används ofta som synonymer, men är egentligen olika saker. Liberalism är en ideologi som sätter individens frihet i centrum, medan demokrati är ett system där den politiska makten utgår från folket. Även om det är svårt att tänka sig fungerande demokratier utan liberala rättigheter så finns en grundläggande spänning mellan de två.

Spänningen handlar om hur liberalismens betoning på den enskildes frihet ska förenas med den demokratiska strävan efter att komma överens. Det vill säga: om alla får tycka, tänka och leva precis som de vill, finns det inte en risk att samhället faller sönder i fraktioner? Och omvänt: om vi tillsammans ska komma överens om hur landet ska styras, kräver inte det viss homogenitet – att vi tycker och tänker ungefär lika?

Därför skapar minoriteter en särskild stress i just demokratier. För vad händer om avvikarna blir så många, eller organiserar sig så bra, att de börjar påverka politiken? Tänk om de får in ett politiskt parti i riksdagen – eller till och med vinner makten.

Att vi i Sverige är ovana vid att hantera minoriteter beror på att vi länge varit en homogen enhetskultur. Visst har det funnits avvikande minoriteter även här – samer, homosexuella, romer, psykiskt sjuka, frikyrkliga, och så vidare – och de har ofta suttit trångt.

Sverige har varit statskyrkans och folkhemmets land, och vi har sällan ansett oss behöva diskutera relationen mellan majoritet och minoriteter. När sådana diskussioner dyker upp i offentligheten svallar därför känslorna rejält, vilket de senaste årets religionsdebatter är ett exempel på.

Religionerna beskylls gärna för att splittra samhällen och försvåra samexistens, men är det verkligen religion eller inte som avgör hur lätt människor har att leva i ett pluralistiskt samhälle?

I sin bok ”Religionskollision” föreslår Eli Göndör att det som avgör gruppers förmåga att leva tillsammans med andra i stället är om de har ett majoritets- eller minoritetsarv. Grupper med majoritetserfarenheter har ofta svårt både att anpassa sig till en tillvaro som minoriteter, och att förstå minoriteters behov. Om denna majoritetsidentitet är kulturellt, etniskt eller religiöst definierad spelar mindre roll.

En del av integrationsproblematiken i Sverige i dag beror, menar Göndör, på att två majoritetskulturer krockar här: den svenska och arabisk sunniislam. Den första har svårt att förstå minoriteter, den andra har svårt att anpassa sig till situationen som minoritet.

Samtidigt finns många exempel på religiösa minoriteter som levt i harmoni med sin omgivning. Det gäller armenier i USA, judar i Europa (antisemitismen har knappast varit deras fel), shiamuslimer i en rad länder, och så vidare. Faktum är att det i dagens Sverige finns gott om religiösa minoriteter med uppfattningar som avviker från majoriteten, men som sällan orsakar större besvär.

Frikyrkliga kristna har till exempel i mer än hundra år varit kritiska till drogliberalism och sexualiseringen av det offentliga rummet, och en del har även motsatt sig vapenexport och abort. De har fått finna sig i att kallas fanatiker, extremister, galningar och fundamentalister. Ändå har frikyrkorna levt i harmoni med detta samhälle: församlingarna har haft öppen barnverksamhet och ett socialt arbete, och medlemmarna har funnits i samhällets alla sektorer, ofta med stor framgång.

Givetvis har man försökt att påverka majoriteten, men det har skett genom demokratiska medel som namninsamlingar eller via politiska partier. Det finns, vad jag vet, inga exempel på frikyrkliga attentat mot majoritetssamhället.

Däremot finns gott om exempel på att stenkastning eller våldsamma mobbar stört frikyrkliga möten. Det var regel snarare än undantag under 1800-talet, och senast på 1980-talet drabbades Livets ord av två bombattentat.

Att det är påfrestande att leva i ett samhälle präglat av mångfald, där ens egna perspektiv ständigt ifrågasätts, det vet frikyrkorna mer än väl. Men de har haft tid att öva och har lärt sig att hantera situationen. Här finns en kompetens som både andra minoriteter och det svenska majoritetssamhället kan lära sig av.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.