Joel Halldorf: Kulturvänstern drar sin sista suck

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Jeremy Corbyn gick till val på vad många inom svensk vänster drömmer om: skattehöjningar och stora välfärdssatsningar. Ändå blev han krossad av den konservative Boris Johnson. Det brittiska valresultatet lär få konsekvenser också för svensk politik.

Allt tyder på att Corbyns förlust påskyndar de svenska Socialdemokraternas högergir men inte i den ekonomiska politiken, utan i kulturfrågorna.

För ekonomiskt blåser det vänstervindar i Europa. Också Johnson gick till val på investeringar i välfärden, och här hemma har både KD och SD kritiserat avskaffandet av värnskatten. Socialdemokraterna skulle gå i takt med opinionen om de inte tvingades till eftergifter på grund av samarbetet med C och L.

Kulturellt rör sig väljarna dock åt höger: traditioner, nationell sammanhållning och ordning blir viktigare – samtidigt som mångkultur, feminism, identitetspolitik och invandring uppfattas som irrelevant eller problematiskt. Populistiska partier har kunnat skörda framgångar genom att profilera sig i så kallade kulturkrigsfrågor på temat kön, kultur och identitet.

Socialdemokraterna bär på ett kulturkonservativt arv, men har sedan Mona Sahlins dagar haft liberal profil i kulturfrågor. Man har försökt lägga sig rätt i förhållande till medelklass och innerstadsväljare, vilket ansetts nödvändigt för att förbli ett 30-procentsparti.

Problemet är att traditionella arbetarväljare, den så kallade LO-basen, är och förblir kulturellt konservativ – och nu söker de sig till SD. Det tvingar S till omprövning.

Det första tecknet var Daniel Suhonens S-märkta förening ”Reformisterna”. Den förordar vänsterekonomisk politik, men lämnar kulturfrågorna utanför. Suhonen identifierar själv dilemmat i sin analys av Corbyns misslyckande: ”Hur man håller ihop en väljarkår som splittras längs gal-tan-skalan återstår för alla existerande socialdemokratiska partier att knäcka, inklusive det svenska.” (Aftonbladet 13/12)

Aftonbladets politiske chef­redaktör Anders Lindberg är inne på samma sak. Eftersom en ekonomisk vänsterpolitik inte räckte för Corbyn är det uppenbart att något annat krävs. Socialdemokraterna måste, skriver Lindberg, börja ”lyssna på vad väljarna säger” och få kontakt med ”vanligt folk” igen. (AB 14/12)

Vad betyder detta? Det Suhonen och Lindberg antyder säger Göran Greider rakt ut i en tweet: ”Den som inte räknar med arbetarklassväljarnas radikalism i ekonomiska frågor förstår lika lite som den som inte räknar med arbetarväljarnas konservatism, i Storbritannien såväl som i Sverige.”

Socialdemokraternas väljarbas, arbetarklassen, är mer TAN och mindre GAL, för att använda statsvetarnas nya favoritskala. Eller för att tala hägglundska: de är ett slags verklighetens folk. Nog uppskattar de jämställdhet och mångfald – men de köper inte avancerad genusteori och tycker att någon ordning får det ändå vara: i skolan, på myndigheter och på gator och torg. Det är hit vänsterdebattörer signalerar att Socialdemokraterna behöver återvända.

Stefan Löfven är en god representant för denna slags socialdemokrati. Han skulle nog gärna kombinera välfärdssatsningar och kulturell konservatism i Boris Johnsons anda. I hans jultal i helgen saknades också orden mångfald och feminism helt.

Kombinationen av ekonomisk vänster och kulturell höger speglar KDS profil då de bildades 1964. Det första partiprogrammet stödde utbyggnaden av välfärdsstaten, men ville komplettera den med mer moral. Det är inte omöjligt att kristna väljare också i dag attraheras om detta blir Socialdemokraternas vägval.

Problemet är att kulturfrågorna väcker mycket känslor men samtidigt är vaga. Och var går gränsen? Lite mer ordning kan många nog värdesätta, och säkert uppskattar en och annan också mindre så kallad identitetspolitik. Om politiker dessutom börjar visa aktning för kristna högtider värmer det ytterligare någras hjärtan. Men risken finns att det börjar blåsa snålare i andra frågor som har brett kyrkligt stöd: religionsfrihet, global solidaritet och omsorg om konvertiter, till exempel.

Pendeln är i svängning – och när Sverige tvärvänder riskerar det att gå fort. Men ordning och reda får aldrig slå över i tvång och likriktning. Frikyrkliga bör betänka att deras plats i det homogena svenska välfärdssamhället liknar muslimernas snarare än Svenska kyrkans. Baptisternas kamp för religionsfrihet och Lewi Pethrus motstånd mot statliga media- och skolmonopol var kamper för just mångfald.

Tungotalare har alltid suttit trångt i det sekulära Sverige.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.
Bokrecensioner