27 september 2020

En tidning på kristen grund



Ledare

Joel Halldorf: Vad är lösningen om vi inte samtalar med oliktänkande?

Jag blir otroligt stressad när någon säger åt mig att det är olämpligt att samtala med vissa personer.

Nyligen publicerade 150 kulturpersoner ett öppet brev i Harper’s magazine där de kritiserade de allt snävare ramarna för det offentliga samtalet. De varnar för att en växande politisk medvetenhet – som är välkommen – riskerar att slå över i ideologisk puritanism. Det vill säga i krav på åsiktskonformism och ett utestängande av avvikare.

Från USA kommer regelbundet rapporter om fenomenet ”cancel culture”, alltså att personer stängs av från debatten efter att ha uttryckt provocerande åsikter. Vi hör om redaktörer som får sparken, akademiker som trakasseras och kulturpersonligheter som förlorar sina plattformar.

Här befinner vi oss inte i Sverige, men det har länge pågått ett samtal om samtalet. Det vill säga om var gränsen går för vem som får tillgång till offentliga plattformar.

Det är ingen enkel fråga. För det första är det ingen mänsklig rättighet att få plats på en estrad. För det andra har vi alla någon gräns: De flesta av oss är nog obekväma med att ge förintelseförnekare och våldsbejakande extremister en talarstol. Men Sverigedemokrater och kvinnoprästmotståndare? Här börjar det brännas.

Jag har en känsla av att vi närmar oss de här frågorna med något olika intuitioner. Själv blir jag otroligt stressad när någon säger åt mig att det är olämpligt att samtala med vissa personer. För det väcker minnen från min uppväxt till liv. Liksom de flesta som vuxit upp i frikyrkorna har jag stött på personer som betonat vikten av att isolera sig från världen.

Förbuden mot samtal med oliktänkande påminner mig om dessa fundamentalister, de som försökte stänga fönstret mot världen. De som det var nödvändigt att slå sig fri ifrån för att inte förtvina, instängd i kapellet.

Obehaget förstärks av att vi som tillhör minoriteter ofta tidigt lär oss att samtala och till och med samarbeta med människor som tycker olika. Det är en förutsättning för att kunna röra sig utanför församlingens trygga väggar. När man har tillägnat sig denna vana känns kraven på åsiktslikhet bara märkliga.

Dessutom inser den som kommer från en minoritet, och som alltid känner sig som en gäst och en främling i världen, att kraven på konformitet när som helst kan innebära att man själv stängs ute.

Och här någonstans har vi pudelns kärna: Krav på likhet kan bara komma från dem som identifierar sig som majoritet.

Därför lutar mina sympatier i den här debatten snarare mot samtalsaktivister som Navid Modiri och Stina Oscarson. Det innebär inte att alla alltid ska ges utrymme över allt – och verkligen inte att människor ska få uttrycka sina åsikter oemotsagda i namn av någon slags tolerans. Tvärtom bygger det öppna samtalet på tuffa debatter och raka argument.

Men det breda samtalet är förutsättningen för ett pluralistiskt samhälle, åtminstone ett som inte bara består av enklaver isolerade från varandra. Eller som Oscarson själv formulerat det: ”Vi har ett val: samtal eller vapen.”.

Läs mer Dagens ledarredaktion: Vi vill vara ett forum för samtal i svåra frågor

Joel Halldorf

Joel Halldorf är teologie doktor och skribent på Dagens ledarsida.

Fler artiklar