Joel Halldorf: Vem drömmer om muslimer i Sverige?

Muslimer och frikyrkliga delar minoritetserfarenhet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

”Ingen utom Daesh drömmer om oss”, suckar Isra i Johannes Anyurus roman ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar”. Orden fångar en känsla som tyvärr är allt för vanlig bland muslimer i dag. Fanatikernas visioner må vara mörka, men de har åtminstone visioner. Men vem drömmer ljusa drömmar om muslimernas plats i det svenska samhället?

Extremhögerns vision är ett Sverige helt utan muslimer, och även om de flesta tar avstånd från denna dröm så ligger de så kallat progressiva i en mening inte långt efter. De vill ha kvar människorna, men är ambivalenta till deras religiösa identitet: ”Ge dem lite tid”, säger de när vi hör om kulturkrockar eller andra problem, ”Om ett par generationer är de precis som vi.”

Våga tänk tanken: Muslimerna är för det svenska samhället vad frikyrkorna var för 1800-talets Sverige – en avvikande religiös minoritet som anses hota samhällsfriden.

Frälsningsarmén provocerade med sina uniformer, baptisterna med sin vägran att döpa barn och pingstvännerna med sina högljudda möten. Kristendom och islam är givetvis olika religioner, men ur ett samhällsperspektiv finns paralleller till dagens kritik av muslimers kläder, barnuppfostran och minaretsutrop.

Den delade erfarenheten av att vara minoritet i ett enhetssamhälle gör det naturligt att som frikyrklig försvara muslimers rätt till sin religion – precis som det var självklart för 1800-talets baptister att försvara katolikers religionsfrihet, trots att man inte höll med dem.

Faktum är att frikyrkornas erfarenheter rymmer lärdomar för såväl muslimer som det svenska majoritetssamhället. Frikyrkorna har kommit in i samhället genom ett starkt samhällsengagemang och tack vare representanter som förmått förklara tron. Även de som tyckte att frimicklarna var ett gäng märkliga typer tog intryck av det sociala engagemanget. Och såväl Waldenström som Lewi Pethrus kunde imponera på journalister med klara redogörelser för sin tro.

Den mångfacetterade muslimska minoritet som finns i Sverige i dag behöver börja med att söka resurser inom sin tradition för att leva som minoritet.

Som Eli Göndör konstaterar i sin högaktuella bok ”Religionskollision” (Timbro) är det svårare för grupper som är vana att vara i majoritet att finna sig till rätta som minoritet. Denna faktor kan vara viktigare för integrationsprocessen än vilken religiös tradition man tillhör. Grupper som vant sig vid att leva som minoritet utvecklar en kompetens för det, medan grupper vana att vara i majoritet tenderar söka en dominansposition – det gäller oavsett om man är kristen, muslim eller sekulär svensk.

Det är också angeläget att det träder fram, och att medierna fångar upp, ledare som klart och enkelt kan förklara muslimska sedvänjor. Tyvärr tar en del intellektuella muslimer sin tillflykt till ett postkolonialt språkbruk där svaret på frågan ”Varför bär ni slöja?” blir ”Det är vår rätt att bära slöja – och att ens ställa frågan är uttryck för strukturell rasism.” Det är dålig pedagogik. De flesta människor är inte rasister, men däremot är de nyfikna. De vill förstå, men kan bara göra det med hjälp av tydliga förklaringar, också av känsliga ämnen. Det postkoloniala linguat kan möjligen ge poäng på akademiska seminarier, men är till ingen nytta i den svenska offentligheten.

Politiskt är det nödvändigt att erbjuda vägar för muslimer att engagera sig i samhället som muslimer – men för att ge bidrag till helheten.

Sådant engagemang skapar kontaktytor mot omgivningen, genererar välvilja, och ger också en möjlighet för minoriteten att se sig som en del av samhället. Den förbudsiver mot religiösa symboler som vi ser i dag, inte minst från de så kallade Liberalerna, är olycksbådande. Det riskerar att skapa en defensiv och sluten motståndsidentitet, vilket göder de destruktiva krafterna inom islam. Det kan också, som Göndör är inne på i sin bok, vara värt att se över den politik som ser upprätthållandet av separata identiteter som något gott i sig. Denna får dock inte ersättas av politiska försök att strömlinjeforma, utan vad som bör uppmuntras är i stället interaktion och ett gemensamt samhällsansvar.

I slutändan kan drömmen om muslimers plats i och bidrag till det svenska samhället bara få konturer hos svenska muslimer. Vad politiken och samhället i övrigt kan göra är att ge muslimer utrymme att leva och möjlighet att bidra. Inte som privata existenser, genom acceptans av klädedräkter och hälsningsseder, utan institutionellt, genom rätten att bygga moskéer, driva skolor, skapa kultur och på andra sätt bidra till det gemensamma goda.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.