17 september 2021

En tidning på kristen grund



Ledarkrönikor

Ett steg framåt men lång väg kvar

Befriande slutsatser och förslag i assistansutredningen

Elisabeth Sandlund, ledarkrönika
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Två citat: “Personer nekas assistans trots att de har behov av stöd under mer eller mindre all vaken tid för att förebygga att de fysiskt skadar sig själva eller någon annan, till exempel till följd av ett utagerande eller annars riskfyllt beteende.” “Det finns en risk att personer inte beviljas assistans trots att de till följd av sina funktionsnedsättningar är ur stånd att på egen hand klara sina mest basala behov, så som att få i sig den mat de behöver, sköta sin personliga hygien eller klä på sig.”

Det är tusendelar som förändrar liv – för barn och vuxna med svåra funktionsnedsättningar och för deras familjer.

—  Elisabeth Sandlund

Nej, det är inte någon av funktionsrättsorganisationerna som ännu en gång slår larm om hur illa det är ställt. Inte heller är det förtvivlade föräldrar som vädjar om hjälp sedan de kört slut på sig själva i försöken att ge sitt barn en dräglig tillvaro. Det är en statlig utredare som gör en lägesbeskrivning innan han presenterar sina förslag till reformer för att få skutan på rätt köl igen efter att en omänsklig och grym praxis urholkat reglerna för vem som ska få personlig assistans och i vilken utsträckning.

Man kan säga mycket om Januariöverenskommelsen mellan S, MP, L och C. Men på den här punkten råder ingen tvekan om att den levererar. Utredaren Fredrik Malmberg, med ett förflutet i dåvarande Folkpartiet, tidigare Barnombudsman och nu generaldirektör för Specialpedagogiska skolmyndigheten, förefaller ha gjort ett gott jobb. Han sticker inte under stol med att hans förslag kostar pengar, noga räknat 2,7 miljarder kronor per år. Det skulle ge ytterligare mer än 2 000 personer, varav drygt hälften barn, rätt till personlig assistans.

2,7 miljarder – mycket pengar? Tja, det beror på vad man jämför med. För att vara exakt handlar det om 2,4 promille av statens budget. Det är tusendelar som förändrar liv – för barn och vuxna med svåra funktionsnedsättningar och för deras familjer.

Klackarna i taket, alltså? Visst finns det anledning att glädjas. Men det är lång väg kvar. För dem som skulle få en bättre tillvaro om förslagen blir verklighet handlar det om att vänta på en remissrunda, en proposition och en riksdagsbehandling. Hur den tidtabellen ser ut är det ingen som vet.

Och det är ännu längre väg för alla tusentals barn och vuxna som, även efter en reform i Malmbergs anda, ändå inte skulle komma i fråga för personlig assistans. Även om man kan få för sig annat av den allmänna debatten är det ett faktum att de allra flesta av dem som omfattas av rättighetslagen LSS har andra insatser. De bor i gruppbostad eller servicelägenhet och de har (eller skulle behöva) ledsagning eller kontaktperson. Också deras möjlighet att leva ett liv som andra med full delaktighet i samhället, som det uttrycks i lagens portalparagrafer, har successivt gröpts ur genom att snåla kommuner fått gehör för sina snäva tolkningar i förvaltningsdomstolarna.


Kommentera på Dagen.se
Fler artiklar från Ledarkrönikor