Svensk individualism har nått vägs ände

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Ledare

En novembermorgon för drygt ett år vaknade de flesta av oss och insåg yrvaket att utfallet i det amerikanska valet blev annorlunda än vi förutsatt. Snön vräkte ner över gator och grusvägar, medan experter och vanligt folk sökte svar på frågan: Hur hamnade vi här?

Frågan dominerade 2017, och i medierna tröskades teorier om globaliseringens förlorare, de (a)sociala mediernas effektivitet och den kristna högerns sekularisering – alternativ desperation.

Nu är det dags att byta fokus. Frågan för 2018 bör vara: Hur tar vi oss vidare?

Utgångspunkten för en sådan analys måste, som den kanadensiska författaren Naomi Klein konstaterat, vara att Donald Trump inte är problemet, utan symptomet på en djupare problematik. Allt var inte väl under Obama, ja inte ens under det gyllene 90-talet. Det finns en rättmätig vrede över växande klyftor, en utbredd oro över eroderad välfärd och en frustration över att det politiska ledarskapet inte förmår adressera globala problem på ett relevant sätt.

Allt detta kräver en radikal omläsning av vår historia. Vi är vana att betrakta moderniteten som en höjdpunkt i mänsklighetens utveckling. Eftersom kurvor över livslängd och produktion pekat uppåt, har vi förutsatt att alla andra linjer gått åt samma håll. Men bilden är mer komplex. Det moderna livet må vara materiellt bekvämt, men existentiellt finns en särskild utsatthet. I det förmoderna samhället levde människan rotad i kulturella seder, religiösa traditioner och lokala band. Dessa kunde givetvis vara snäva och förtryckande, men de gav ändå en plats, en mening och en riktning i livet.

Framväxten av ett modernt, kapitalistiskt och industriellt samhälle innebar att människor rycktes upp ur dessa sammanhang – och detta uppryckande har ett pris. Slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet var en tid av revolutioner, terrorism och storkrig i Europa. De stora krigen är inte avvikelser från en rätlinjig, uppåtgående utveckling, utan konsekvenserna av en traumatiserande samhällsomvandling.

Att Sverige är relativt förskonat – även om det även här förekom kravaller och försök till revolutioner – kan vi tacka folkrörelserna för. Dessa utgjorde ett slags krockkuddar för moderniteten.

Den som flyttade från landsbygden till den vimlande storstaden kunde finna gemenskap, sammanhang och mening i en frikyrkoförsamling, fackförening eller nykterhetsloge.

Det förmoderna enhetssamhället med socknen som hjärta ersattes med andra ord av ett föreningssamhälle, där man valde sina gemenskaper genom att träda in i organisationer av olika slag. Individen lämnades inte ensam, utan planterades om i det vitala civilsamhälle som växte fram i Sverige vid denna tid.

Ser vi det moderna Sverige från detta håll förändras perspektiven drastiskt: frikyrkorna blir inte en apart kvarleva i en tid präglad av sekularisering, utan avgörande för att klara övergången till det moderna.

Det som hänt i efterkrigstid är att folkrörelserna har gått tillbaka. Uppifrån har staten pressat tillbaka dem genom att själv expandera, samtidigt som basen vittrat sönder till följd av en tilltagande individuell fragmentisering.

Mönstret syns inte bara i Sverige, utan civilsamhället har försvagats i hela västvärlden. Konsekvensen är en känsla av utsatthet, alienation och ett eroderat socialt kapital. Människor upplever sig maktlösa och utelämnade åt politikers infall. Populismen är i mångt och mycket en reaktion på detta. Medieforskaren och docenten Gunnar Hallingberg påpekar just detta i sin bok ”Moderna läsare”: Utan den frikyrkliga folkkulturen riskerar strömmen gå till populismen.

Hur tar vi oss vidare? Svaret är att vi måste bygga upp mellannivån i samhället – det som ibland kallas för det civila samhället: familjer, föreningar, grannsamverkan och församlingar. Den svenska statsindividualismen har kommit till vägs ände, av det enkla skälet att människan djupast sett inte är individ, utan person: vi blir till i gemenskap, i mötet med den andre.

Därför går vägen vidare via ett samhälle som både byggs upp av och bottnar i goda gemenskaper.

Detta är en text av en av Dagens ledarskribenter och är därmed ett uttryck för tidningens linje. Dagen är partipolitiskt obunden på kristen grund.