Trons vittnen i splittrat Europa

"Frankrikes Macron eller Ungerns Orban?" Det har blivit en journalistisk standardfråga som politiker förväntats svara på i valrörelser. Macron och Orban fungerar som kontrastpunkter: Själva sinnebilden för ett splittrat Europa. En världsdel som allt mer dras isär och kännetecknas av polemik, ideologisk polarisering och ömsesidiga anklagelser.

I EU-valets resultat förstärktes kontrastpunkterna. Liberaler och högernationalister vann mark, liksom de gröna. Social­demokrater och liberalkonservativa tappade mark.

Vad blir då kyrkans uppgift i detta polariserade Europa?

En tillbakablick på enhetens historia hjälper till att finna vägen framåt, vad som i denna tid måste känneteckna trons vittnen.

Kyrkans ekumeniska rörelse i modern tid har kännetecknats av två motiv: Mission och fred. Kyrkornas världsråd står historiskt på dessa två ben. Världsmissionskonferensen i Edinburgh 1910 med mottot: ”Hela världens evangelisering i vår generation”, och ärkebiskop Nathan Söderbloms Stockholmsmöte strax efter första världskrigets slut med fokus på fred.

EU-valet går inte att jämföra med ett världskrig, men det har beskrivits som ett kulturkrig. De ökade spänningarna är tillräckligt allvarliga och borde återigen ge bränsle åt en förnyad enhetsrörelse.

Kyrkor, samfund, lokala församlingar och enskilda kristna behöver bli en motvikt till tidsandan som kännetecknas av polemik, ideologisk polarisering och ömsesidiga anklagelser.

Bara så kan vi som en kyrka i många former bli den Kristusgemenskap som vittnar om en annan väg.

Ekumenik är oftast enkla saker, men som behöver uttryckas genom handling i relation till andra kristna och andra kyrkor. Det handlar om tonläget på ett församlingsmöte. Att öva sig i respekt för den andre och för olika övertygelser. Vara noga med hur vi uttrycker oss om andra kyrkor och trossyskon. I stället för att finna fem fel, försök finna fem rätt. Försumma inte ekumeniska präst- och pastorssamlingar på orten. Tvärtom, prioritera dem. Be för andra kyrkor, ledare och herdar, i den egna söndagsgudstjänsten. Och när samfunden så här års möts till årskonferenser manifesteras enheten genom att bjuda in representanter från andra samfund, genom att bekräfta, uppmuntra och innesluta varandra i bön.

Det är små steg, personliga, i lokalförsamlingen och på kyrkonivå, men som över tid kommer göra stor skillnad.

Det sämsta som kan hända är att den polemiska och oförsonliga tidsandan i stället nästlar sig in i kyrkliga miljöer. Och den som letar efter tecken på en sådan utveckling hittar tyvärr dessa alltför enkelt. Nej, kyrkans på dess alla nivåer behöver odla en motståndskraft och stå emot det sämsta av sin tid.

Europa behöver en kyrka som är missionerande och fredsmäklande, och det mer nu än på länge.