Akta dig för teologi!

På sistone har jag funderat en del över den kunskapsskepsis som finns både i och utanför kyrkan.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Ett livsverk som tar andan ur en eller en olaglig, slarvigt byggd trädkoja?

Meningarna går isär när det kommer till Lars Vilks konstverk Nimis, olovligen uppfört i Kullabergs naturreservat i Skåne. Nimis, som betyder ”för mycket” på latin, består av drivved, plankor och grenar, hopsnickrade till en gigantisk – ja, vad är det egentligen?

På sistone har jag funderat en del över den kunskapsskepsis som finns både i och utanför kyrkan. Den tar sig till exempel uttryck i att många av mina studenter blivit varnade – akta dig. Det är farligt att läsa teologi, dessutom onödigt!

Ja, jag vet av egen erfarenhet att bok på bok kan bli ett Babels torn. Ja, jag vet att vi teologer (jag själv inkluderad) ibland svingar ord som pneumatologisk hermeneutik och plausibilitetsstrukturer som tillhyggen för att tysta meningsmotståndare, men varför har vi fått för oss att förakt eller rädsla för kunskap skulle vara en linje som Gud driver?

Men står det inte att kunskap är ett hinder för Gud? Jesus tackar ju Fadern för att han dolt detta för de lärda och kloka.

Ja, tilltron till kunskap står i vägen för frälsning, men inte kunskap i sig. Lärdom leder inte automatiskt till kärlek eller tillbedjan men det är inte kunskapen i sig som är problemet. Det är detta vi måste hålla isär för att inte bli inlurade i en gränd där vi till slut bara kan välja mellan antingen fördjupande lärdom och analys eller tillit och gudsberoende.

Men det är ett falskt val!

Det finns också en väg där andefylld kärlek och lärdom går hand i hand.

När Paulus möter Jesus på vägen till Damaskus är han en av det mest välutbildad teologerna i landet. Den kunskapen har inte fört honom en millimeter närmre Gud. Den kunskapen är hans Babels torn, ett projekt han snickrat på år efter år som ett religiöst Nimis. Imponerande men dött. Värdelöst som en skräphög enligt honom själv.

Men vad händer sen? Det som händer är inte att Paulus eller Gud river ner hela schabraket, nej något mycket mer mirakulöst sker.

Plankorna blir förvandlade till grenar fulla av sav och liv. Guds Ande blåser på drivveden och den börjar blomma och bära frukt.

Allt den lärdom Paulus har blir i Guds händer ett väldigt träd som sträcker sina armar i tillbedjan mot skyn. Ett träd med hisnande utsikt för alla oss gudstörstande att klättra upp i.

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: 5 Mos 6:4–9

Hör, Is­ra­el! Her­ren är vår Gud, Her­ren är en. Du skall äls­ka Her­ren, din Gud, av he­la ditt hjärta, med he­la din själ och med all din kraft. Des­sa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i di­na barn och ta­la om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du sti­ger upp. Du skall bin­da dem som ett tec­ken kring din arm, och de skall va­ra ett kännemärke på din pan­na. Du skall skri­va dem på dina dörr­pos­ter och i di­na stads­por­tar.

Episteltext: Apostlagärningarna 2:24–35

Men Gud löste ho­nom ur dödens vånda och lät ho­nom upp­stå, ef­tersom det in­te var möjligt att döden skul­le få behålla ho­nom i sitt grepp. Ty Da­vid säger om ho­nom: Jag har all­tid haft Her­ren för mi­na ögon, han står vid min si­da för att jag in­te skall vack­la. Därför fröjdar sig mitt hjärta och jub­lar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vi­la med förtröstan. Ty du skall in­te lämna min själ i döds­ri­ket el­ler låta din helige möta förgäng­el­sen. Du har vi­sat mig li­vets vägar. Du skall upp­fyl­la mig med glädje när jag får se ditt an­sik­te. Mi­na bröder, jag kan lugnt säga till er att vår stam­far Da­vid är död och be­gra­ven, hans grav finns här än i dag. Nu var han ju pro­fet och visste att Gud med ed ha­de lovat ho­nom att sätta en ättling till ho­nom på hans tron. Därför var det Messias upp­ståndel­se han förut­sa­de med or­den: Han lämna­des in­te i döds­ri­ket, och hans kropp mötte in­te förgäng­el­sen. Den­ne, nämli­gen Je­sus, har Gud låtit upp­stå, och vi kan al­la vitt­na om det. Gud har upphöjt ho­nom med sin högra hand, och se­dan han en­ligt löftet ta­git emot den he­li­ga an­den av Fa­dern har han nu ut­gju­tit den, så som ni här ser och hör. Da­vid har in­te själv sti­git upp till him­len, men han säger: Her­ren sa­de till min her­re: Sätt dig på min högra si­da, så skall jag lägga di­na fi­en­der som en pall un­der di­na fötter.

Evangelietext: Matteusevangeliet 11:25–27

Vid den ti­den sa­de Je­sus: ”Jag pri­sar dig, fa­der, him­lens och jor­dens her­re, för att du har dolt det­ta för de lärda och klo­ka och up­pen­ba­rat det för dem som är som barn. Ja, fa­der, så har du bestämt. Allt har min fa­der anförtrott åt mig. Och ing­en känner Sonen, ut­om Fa­dern, och ing­en känner Fa­dern, utom So­nen och den som So­nen vill up­pen­ba­ra honom för.

Psaltaren: Psalm 113:1–6

Hal­lelu­ja! Pri­sa Her­ren, ni hans tjäna­re, pri­sa Herrens namn! Lo­vat va­re Her­rens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Her­rens namn bli pri­sat. Her­ren är upphöjd över al­la folk, högre än himlen når hans härlig­het. Vem är som Her­ren, vår Gud, han som tro­nar så högt, han som ser så djupt ner - vem i him­len, vem på jor­den?