Anders Holmberg: Så är livet i kyrkan som blind

Tänk dig att försöka hitta fram till nattvarden eller mingla på kyrkfikat utan att se. I dag berättar Anders Holmberg om att gå på gudstjänst när man är blind. Han tipsar också om hur vi som ser kan göra för att underlätta.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det är söndag förmiddag i min kyrka, Centrumkyrkan i Stockholm. Den inledande lovsången är avklarad och det är dags för dagens första bibeltext. I dag läses den med extra stor vördnad, för det är Anders som har fått uppdraget. Bänkradernas prassel och harklingar tystnar när han reser sig upp och känner sig fram till predikstolen. Alla blickar riktas mot Anders händer som glider över läsplattan. Han läser långsamt och stavar på orden, som om vartenda ett av dem är guld värt. Det är tydligt att Anders tar uppdraget att läsa Bibeln på allvar.

– Varje gång någon i kyrkan läser en bibeltext högt är det en proklamation av Gud. Det är att bekänna Gud och Jesus Kristus som herre, säger Anders när vi möts i Centrumkyrkans cafévåning några dagar senare.

Anders visar mig punktskrifsdisplayen där han har lagt in hela Bibel 2000.

– Jag brukar alltid repetera för mig själv hemma några gånger. Jag vill ju att orden ska kännas äkta och sanna och gå rakt in i hjärtat på människor.

Anders Holmberg sa ja direkt, när jag ringde och frågade om jag fick göra en intervju om detta med att vara aktiv i en församling och gravt synskadad.

– Eller vi kan skriva att jag är blind. Det blir enklare för folk att förstå då, för jag ser ju faktiskt ingenting alls.

Så har det varit ända sedan födseln.

– Eller det sägs att jag under mina första veckor såg skillnad mellan ljus och mörker. När pappa tog kort på mig reagerade jag visst på blixten. Men sedan försvann det också.

Anders Holmberg har genomgått ett antal operationer, och när han var i sexårsåldern försökte han låtsas att han kunde se lite.

– Jag gick runt och sa till folk att jag kunde se på ett öga. Fast alla märkte att det inte var så. Jag ser inte ens svart.

Han vill gärna dela med sig av hur det är att vara synskadad. Kanske kan han också ge lite användbara tips om hur man umgås med och underlättar livet för människor med funktionsnedsättningar.

Anders älskar sin församling. När han kom till Centrumkyrkan för ungefär 18 år sedan hände det något inom honom.

– Det var som om något drog i mitt hjärta och kramade om mig. Jag träffade så många fina människor här. Alla var glada, och många hälsade.

Själv är jag glad att jag fått chans att upptäcka Anders härliga personlighet. Han bjuder gärna på berättelser om märkliga situationer som kan uppkomma när man är synskadad.

Första gången han talade om sitt dop skrattade jag så jag fick ont i magen. Nu ber jag honom berätta igen. Anders flinar lite:

– Just det, den gillade du, säger han.

Sedan berättar han:

– Jo, vår förra pastor, som skulle döpa mig, hade väl inte tänkt på att jag aldrig sett hur det går till i dopgraven. Så jag klev ned och var helt övertygad om att man skulle fällas framåt i vattnet. Men pastorn tryckte mig bakåt. Det är ju ganska brutalt att bli tryckt bakåt!

Anders visar med hela kroppen hur han motvilligt trycks bakåt och liksom åstadkommer ett krafigt plask som hörs i hela kyrkan.

- Kafloff lät det! Fast när jag kom upp igen sträckte jag händerna upp i luften. Det var både häftigt och lite skrämmande.

Anders humor är något som jag önskar att fler fick ta del av. Han har många vänner i kyrkan. En del bjuder hem på middag, och ibland får han skjuts av någon församlingsmedlem när färdtjänsten krånglar. Men jag har också sett hur han ibland hamnar lite för sig själv. För det har sina utmaningar att vara blind i en ganska stor församling.

– Det svåraste är nog att mingla på kyrkfikat när man inte kan få ögonkontakt. En dålig söndag kan jag känna mig som en egen ö. Jag sitter där och upplever sorlet omkring mig som ett brusande hav.

Att bli sittande ensam på en stol, mitt ibland en massa människor är tufft.

– Då är det som om jag inte bara är synskadad utan som om jag inte syns heller.

Vi pratar en stund om vad det kan bero på, att vissa verkar dra sig för att ta kontakt, och vi är båda överens om att det förmodligen är så att många är osäkra på hur de ska göra. Jag erkänner att jag själv har funderat ibland. Ska jag gå fram och säga ”hej Anders det är Malin”, eller är jag övertydlig då?

– Nej, det är ett bra sätt att ta kontakt, säger Anders. För även om jag känner igen en röst, så innehåller kyrkminglet så många röster att det ibland blir dimmigt i mina öron.

Det är också bra att lägga handen på den synskadades axel när man tar kontakt, tycker Anders.

– Men sen har det hänt att äldre personer har klappat mig på huvudet. Som om jag vore ett litet barn. Då har jag sagt ifrån.

Det bästa sättet är att helt enkelt vara rak och behandla den synskadade som vilken annan vuxen person som helst. Och om man undrar om personen behöver hjälp med något behöver man inte vara rädd för att fråga.

– Jag blir aldrig sur för en sådan sak. Kanske är det känsligare för en person som har varit seende tidigare i livet. Den som tidigare klarat av saker själv.

I vissa situationer i kyrkan är det extra bra att få hjälp, menar Anders.

– En sak är att ta fika. Dels känns det inte så fräscht att behöva känna sig fram över alla kakor. Sedan vill jag inte gå runt med en kopp varmt kaffe när det är massor av folk. Därför är det jätteskönt när någon bara hämtar fika åt mig.

Ett annat tillfälle under gudstjänsten då Anders verkligen uppskattar att få hjälp är vid nattvarden.

– Det är skönt om någon tar tag i mig och leder mig fram till nattvardsstationen.

Samtidigt är Anders Holmberg sannerligen inte bara en person som vill ha hjälp av andra. Som församlingsmedlem är han noga med att vara med och bidra själv. Han älskar uppdraget att läsa bibelorden i gudstjänsten. Och när någon av de äldre undrade om han inte skulle vara med i ett serveringsteam sa han ja direkt. Han tar gärna disken efter kyrkkaffet. Det är något han trivs med att göra.

– Fast jag är lite rädd för kladd, och nästan alla gånger som jag har diskat den senaste tiden har det serverats tårta. Det kanske blir mycket kladd i himlen, för det verkar som om vår Herre vill att jag ska vänja mig vid kladd.

Vi skrattar en gång till och sedan går vi över till fotograferingen.

– Titta hitåt, säger jag. Eller förlåt, vänd dig hitåt.

Anders skrattar och tar mina fadäser med ro. Det gör inget alls att det blir lite fel ibland. Inte när man är vänner.

Anders tipsar: Så kan du bemöta en synskadad person i kyrkan

1. Om du är osäker på om personen behöver hjälp, fråga.

2. Nattvarden och kyrkfikat är typiska situationer när man som synskadad kan behöva hjälp.

3. Ta aktiv kontakt. Mingelsituationer med många människor kan vara svårt när man inte själv kan ta ögonkontakt. Därför underlättar det när andra tar första kontakten. Lägg gärna handen på den synskadades axel och presentera dig.

4. När det är rörelsesånger i kyrkan, berätta gärna hur rörelserna ser ut.

5. Kontrollera gärna så att den synskadade får skjuts hem från kyrkan.

Debatt