Anna-Lena och Lydia Birkeland: Mor och dotter genom hela livet

Mamma är man livet ut, oavsett hur gamla ens barn blir.
Men att bygga en bra vuxen­relation, med ett ömsesidigt givande­ där även föräldern får växa, är en tillgång. Som för Anna-Lena­ Birkeland, 61, och hennes dotter Lydia, 29.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Att möta Anna-Lena och Lydia­ Birkeland ger mer känslan av två väninnor än mor och dotter. De fyller i varandras meningar­, stärker, håller med. Precis som alla andra har de haft tuffa passager­ att ta sig förbi, men genom åren har de mejslat fram en stabil vuxenrelation.

Anna-Lena har fått jobba på att gå från att vara den coachande, ibland lätt kontrollerande modern, till att i dag vara den som lyssnar in dotterns råd.

– I dag har jag inte tolkningsföreträde i hur man ska vara, Lydia är många gånger klokare och mer eftertänksam, vilket gör att jag har en fantastisk kvinna att föra dialog med, säger Anna-Lena.

– Det finns en auktoritet hos henne som nu kommer mig tillgodo. Det svindlar nästan när jag tänker på det.

De är båda karriärkvinnor. Lydia­ är bolagsjurist på SEB och Anna-Lena är socionom, medicine doktor, har forskat om hjärtsjuka barn och arbetat som barnkurator. I dag föreläser hon och coachar chefer.

Anna-Lena och maken Ola har haft tre ord i fokus i uppfostran av Lydia och hennes bror Jacob. Tillit, trygghet och tydlighet.

– Och det har ”som funkat”, säger Anna-Lena på sin sjungande norrländska.

– Ja, vi har alltid haft en trygghet i hemmet. Du har alltid sagt att det spelar nästan ingen roll vad vi säger, utan hur vi säger det. Tilliten har alltid funnits där, säger Lydia.

Anna-Lena fascineras ofta över Lydias trygghet, att hon inte behöver bekräftelse utifrån.

– Men så har jag också överösts med att jag är ”good enough” och fin på alla sätt, oavsett …

Utvecklingen från att följa till att släppa taget är en resa alla mödrar måste göra. Den rymmer mycket glädje, men även sorg i att inte längre vara lika behövd. Det har Ann-Lena fått jobba med.

Precis som hon har fått arbeta med oron, den som varit den stora utmaningen för dem båda.

– Jag vet inte hur jag hade klarat föräldraskapet utan att kunna lägga barnen i Guds händer. När de var små bad jag för dem varje dag när vi lämnade på förskolan, om Guds beskydd och välsignelse.

– Ber för dem gör jag fortfarande, om ”högt och lågt”. Det är en trygghet och en avlastning som jag har mått gott av.

Det har hänt att oron spårat ur när fantasin har dragit iväg med henne. Anna-Lena minns gången då hon skickade minst tio sms på raken till Lydia när hon inte fick respons på en gång, allt medan Lydia satt på ett möte och inte kunde svara.

– Då blev du arg. Men jag var så orolig och började fundera, ”vem var det hon skulle träffa, och var”. Jag övervägde till och med att kontakta polisen. Då fick jag be om förlåtelse.

Lydia skrattar när Anna-Lena berättar.

– Jag har sagt ifrån. Det har varit viktigt att markera att jag behöver få vara fri, säger hon.

Men även om de har sina olikheter har de även mycket gemensamt. Både i viljan att vara framgångsrika i sina yrken, men även i att bejaka sin kvinnlighet. Vilket de båda påpekar inte är motsatser till varandra.

– Många döttrar har sina mödrar­ som modeller. Det en mor säger kan antingen öppna eller­ stänga, och mamma har visat mig på kombinationen mellan­ yta och djup, säger Lydia.

– Att bejaka och göra det bästa av det man har och den man är tycker jag nästan är en skyldighet, sedan kan det vara olika vad man tycker är fint, säger Anna-Lena.

– I det samhälle jag växte upp fick man ”jobba” för att ta plats som kvinna. Skulle man ta sig fram i kyrkvärlden, så var det i serveringen eller liknande. Jag vill inte förringa det men då passade det inte mig. Jag och flera av mina kvinnliga vänner behövde andra utmaningar.

Den tidiga insikten om villkoren för att vara kvinna, är något Anna-Lena sedan försökt dela med sig av till Lydia och andra unga kvinnor.

– Jag har fått med mig att jag har samma valmöjligheter som alla andra. Att allt är möjligt. Och när jag pluggade på juristlinjen sa du nästan varje dag ”det ska vara mest roligt”.

– Valet att läsa juridik förstod jag inte, det är så långt från min skalle. Men så envis som du var, så tror jag att det finns en plan, säger Anna-Lena och tystnar.

– Nu blir jag rörd, säger hon.

Lydia ler.

– Att du blir rörd handlar ju inte om att jag blev jurist, utan om att jag var tvungen att finna min egen väg och att jag tror att juriststudierna ingår i Guds plan, säger Lydia.

– Ja, jag fick inse att jag måste backa, att det var att stötta som gällde. Det fanns något i ditt val jag inte kunde förstå och det fick jag böja mig för. Och numera försöker jag avdramatisera det som har med yrke och karriär att göra. Visa att jobbet inte är det viktigaste.

– Vi har för stort fokus på det i dagens samhälle, men var sak kan få ha sin tid, det är lugnt. Men vi lever som att det inte är så, utan ”bam, bam, bam” … hela tiden parallella processer, säger Anna-Lena och markerar med handen.

– Alla roller ska levas på samma gång. Men det är inte nödvändigt och det kan leda till negativ stress och en trötthet som tar bort glädje och liv. Jobbet är inte livet. Det finns så mycket mer som inte handlar om prestation och strävan.

– Jag vet inte var jag hade varit om du inte hade tutat i mig det. Det har varit bra att ha med sig att jag kan välja en annan väg om jag vill. Jag behöver inte slukas upp av arbetet, säger Lydia.

Speglat i dotterns liv känner Anna-Lena i dag att livet har gått så fort.

– Resan jag gör, gör jag i ljuset av hennes väg och jag hann åldras mycket innan jag insåg att jag åldrades. Det blev en aha-upplevelse, som också gav ett visst vemod. Jag insåg att jag har mer liv levt, än vad jag har kvar.

– En del säger ”det är så intressant att bli gammal”, och visst, erfarenhetsmässigt kan det vara så, men inte det andra. Det tycker inte jag. Och nu börjar kroppen ”signalerar slitage”, även om jag jobbar för att den inte ska det. Men Lydia har alltid sagt, när jag har våndats över det: ”Mamma, nu gäller det att åldras med stil”.

– Det handlar om att vara ett med sin ålder, och det tycker jag att du är, säger Lydia.

– Och som 60+ vill jag fortsätta att bidra som en lyhörd medmänniska och en klok mamma tills jag ”trillar av pinnen och reser vidare”, säger Anna-Lena och skrattar.

Debatt