Livsstil

Åsa Molin - Bibelkrönikan: Dom och upprättelse hör ihop

Alla böjda ryggar kommer att rätas upp och alla tillknycklade själar kommer att rätas ut.

Meryl Streep tillhör de där skådespelerskorna som bara blir bättre och bättre med åren. Nyss såg jag henne briljera i filmen "The Laundromat" där hon spelar pensionären Ellen som blir änka under en båtfärd. Utöver den förlamande sorgen snuvas hon på försäkringspengarna. Som en något vimsig men målinriktad grå panter ger hon sig ut på jakt efter någon att ställa till svars. Men hon skickas bara vidare, som en kula i ett byråkratiskt flipper, till ännu en tjusig byrå i New York eller ännu ett skalbolag på en obskyr adress på en ö i Karibien.

Ellen kämpar för upprättelse. Någon slags rättvisa. Åtminstone ett eko av någon som erkänner och säger "förlåt”. Men de snorrika glider som slemmiga gäddor ur händerna på alla som försöker sätta åt dem. Filmen bygger på verkliga händelser kopplade till The Panama Papers, dokument som avslöjade massiv korruption och skatteflykt.

Vad är upprättelse? När USA erkänner massdödandet av armenier 1914 som ett folkmord står det i tidningen att den här typen av erkännanden bidrar till upprättelse. Ett av argumenten för en internationell brottmålsdomstol, där IS-terrorister kan ställas inför rätta och dömas, är att det skulle vara ett led i att ge offren upprättelse genom att deras lidande blir erkänt inför hela världens ögon. Metoo beskrivs som en våg av upprättelse för kvinnor som ingen förut velat lyssna på. När Rädda barnen uppmanar FN:s säkerhetsråd att agera med kraft för att ansvariga för övergrepp i samband med att 740 000 rohingyer tvingades fly hals över huvud från Myanmar, skriver de: "Barnen har sett eller själva utsatts för fruktansvärda övergrepp som inget barn skall behöva uppleva … barnen måste få upprättelse för vad de genomlidit för att kunna gå vidare med sina liv".

Guds dom och upprättelse går hand i hand. Det handlar inte om hämnd eller bestraffning. Det handlar om att ingen, inte ens gammelgäddan, hur rik och mäktig den än är, kan slinka igenom den uråldrige fiskarens händer.

Domen handlar om att sanningens genomträngande ljus kommer att uppsöka minsta lilla by och största stora byrå. Ljuset kommer att nå in i människohjärtats mörkaste vrår. Allt dolt kommer att bli uppenbarat. Inga förmögenheter, lögner, juridiska krumbukter eller maktpakter i världen kan gräva ner sanningen.

Hela historien kommer att berättas så som det verkligen hände. Alla som tystats ner får tala högt. Alla som gömts undan sätts i mitten. Alla böjda ryggar kommer att rätas upp och alla tillknycklade själar kommer att rätas ut.

Det kommer att bli ett sanningens stålbad. För alla människor. Men när vi kommer upp ur det där badet har vi som mänsklighet återfått vår ursprungliga hållning. Hand i hand kan vi då gå vidare med lätta steg in i den vidsträckta frihet Gud har förberett åt oss.

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Daniel 7:9–10

Se­dan såg jag tron­sto­lar sättas fram och en uråld­rig man slå sig ner. Hans kläder var snövi­ta, och håret på hans hu­vud var som ren ull. Hans tron var eldslågor och hju­len därun­der flam­man­de eld. En ström av eld flöt fram från plat­sen där han satt. Tu­sen och åter tu­sen betjäna­de ho­nom, ti­o­tu­sen och åter ti­o­tu­sen stod där inför ho­nom. Så tog do­ma­re plats och böcker öpp­na­des.

Episteltext: Uppenbarelseboken 20:11–21:5

Och jag såg en stor vit tron och ho­nom som sit­ter på den, och jor­den och him­len flyd­de inför ho­nom, och det fanns in­te läng­re någon plats för dem. Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tro­nen, och böcker­na öpp­na­des. Och ännu en bok öpp­na­des, li­vets bok. Och de döda dömdes ef­ter vad som stod i böcker­na, ef­ter si­na gärning­ar. Och ha­vet gav till­ba­ka de döda som var i det, och döden och döds­ri­ket gav till­ba­ka de döda som var i dem, och var och en dömdes ef­ter si­na gärning­ar. Och döden och döds­ri­ket kas­ta­des i den brin­nan­de sjön. Det­ta är den and­ra döden, den brin­nan­de sjön. Och var och en som in­te fanns upp­skri­ven i li­vets bok kas­ta­des i den brin­nan­de sjön. Och jag såg en ny him­mel och en ny jord. Ty den förs­ta him­len och den förs­ta jor­den var bor­ta, och ha­vet fanns in­te mer. Och jag såg den he­li­ga sta­den, det nya Je­ru­sa­lem, kom­ma ner ur him­len, från Gud, re­do som en brud som är smyc­kad för sin man. Och från tro­nen hörde jag en stark röst som sa­de: ”Se, Guds tält står bland människor­na, och han skall bo ibland dem, och de skall va­ra hans folk, och Gud själv skall va­ra hos dem, och han skall tor­ka al­la tårar från de­ras ögon. Döden skall in­te fin­nas mer, och ing­en sorg och ing­en kla­gan och ing­en smärta skall fin­nas mer. Ty det som en gång var är bor­ta.” Och han som satt på tro­nen sa­de: ”Se, jag gör all­ting nytt.” Och han sa­de: ”Skriv, ty des­sa ord är trovärdi­ga och san­na.”

Evangelietext: Johannes 5:22–30

Och Fa­dern dömer ing­en ut­an har helt överlåtit do­men åt So­nen, för att al­la skall ära So­nen lik­som de ärar Fa­dern. Den som in­te ärar So­nen ärar in­te hel­ler Fa­dern, som har sänt ho­nom. San­ner­li­gen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på ho­nom som har sänt mig, han har evigt liv. Han fal­ler in­te un­der do­men ut­an har övergått från döden till li­vet. San­ner­li­gen, jag säger er: den stund kom­mer, ja, den är re­dan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty lik­som Fa­dern äger liv, så har han också låtit So­nen äga liv, och han har gett ho­nom makt att hålla dom, ef­tersom han är Människo­so­nen. Var in­te förvåna­de över det­ta. Den stund kom­mer då al­la som lig­ger i si­na gra­var skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det go­da skall upp­stå till li­vet, och de som har gjort det on­da skall upp­stå till do­men. Av mig själv kan jag in­te göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rätt­vis, ty jag följer in­te min egen vil­ja ut­an hans vil­ja som har sänt mig.

Fler artiklar för dig