Åsa Molin: Sex män på svindlande höjder

Jesus tar med sig tre av sina närmaste vänner. De går upp på ett berg. Vad ska vi göra här? frågar de. Be, svarar Jesus. Medan de är i bön förvandlas Jesus ansikte och hans kläder börjar lysa. När jag läser undrar jag, hade de sina ögon öppna och såg förvandlingen när den skedde, i realtid? Eller blundade de och när de tittade upp var den självlysande Jesus där?

Hur som, chockade blev de antagligen. Stora ögon. Tappade hakor. Desto skarpare kontrast till de två män som nu har gjort dem sällskap på berget. De står där och samtalar med Jesus, klädd i sin strålkastar-kostym, som om det vore det mest naturliga i världen.

Vilka är de, och varför är de där? Det är Mose och Elia. De är för länge sedan döda. Men nu står de där, livs levande, i härlighetsglans, och pratar med Jesus om hans uttåg ur världen, det som ska fullbordas i Jerusalem. Men varför sänder Fadern just Mose och Elia till Jesus bönestund?

Tänk om Fadern i sin omsorg har sänt Mose och Elia till Jesus för att han äntligen ska få prata med några som förstår honom?

—   Åsa Molin

Det som vanligen brukar lyftas fram är att Mose representerar lagen och Elia förkroppsligar profeterna. Det är helt riktigt, den uppståndne Jesus kommer senare att bekräfta att Mose och profeterna pekar fram mot honom (Lukas 24:25–27). Men det finns mer här.

Lukas vill också visa oss som läsare att Jesus var ”en profet som Mose”, förutspådd av Mose själv, vilket betonas genom hela Lukas evangelium och Apostlagärningarna (till exempel i Apg 3:22–23). Och att Elia dyker upp associeras med ankomsten av Herrens dag (vilket det står om ibland annat i Malaki 4:5). Att de båda hedersmännen Mose och Elia gör Jesus sällskap är alltså fyllt till brädden av innebörder.

Men jag tror att det finns ännu mer att se i den här berättelsen. Mose och Elias är inte bara representanter för något, de är också två människor med specifika livserfarenheter. De tre lysande samtalar om Jesus uttåg, exodus på grekiska. Strax innan de gick upp på berget berättade Jesus för sina lärjungar att hans framtid innehöll lidande, död och uppståndelse. Men det konceptet var alltför främmande och hotande för att de riktigt skulle kunna ta det till sig.

Tänk om Fadern i sin omsorg har sänt Mose och Elia till Jesus för att han äntligen ska få prata med några som förstår honom? Mose som har egen erfarenhet av smärtan och lidandet som ingår i en exodus-befrielse. Elia som vet hur det är att vara förföljd, att känna sig övergiven av Gud, att välja lydnad och hopp trots att allt är becksvart. Tänk om Faderns bönesvar är två människor som ger Jesus uppmuntran, bekräftelse och mod på sin väg, nu när han ”vänder sina steg mot Jerusalem” (Lukas 9:51)?

Söndagens texter

Gamla testamentet: Andra Mosebok 40:34–38

Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp – inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring.

Episteltext: Uppenbarelseboken 1:9–18

Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er, hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: »Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.« Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: »Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.

Evangelietext: Lukasevangeliet 9:28–36

Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« – han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

Psaltaren: Psalm 89:12–18

Din är himlen och din är jorden, du har grundlagt världen och allt den rymmer. Du skapade norr och söder. Tabor och Hermon jublar över dig. Din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark. På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig. Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, ty du är deras styrka och glans. Genom din ynnest vinner vi seger.

Söndagens bibeltexter

Gamla testamentet: Andra Mosebok 40:34–38

Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp – inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring.

Episteltext: Uppenbarelseboken 1:9–18

Jag, Johannes, er broder som i Jesus delar lidandet, kungavärdigheten och uthålligheten med er, hade kommit till ön Patmos för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull. Jag kom i hänryckning på Herrens dag och hörde bakom mig en stark röst, som en basun, och den sade: »Vad du ser, skriv det i en bok och skicka den till de sju församlingarna, till Efesos, Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia och Laodikeia.« Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig. Och när jag vände mig om såg jag sju lampställ av guld, och mitt bland lampställen såg jag någon som var lik en människoson, i fotsid klädnad och med ett bälte av guld om bröstet. Hans huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor. Hans fötter liknade gyllene brons när den glöder i smältugnen, och hans röst var som rösten av stora vatten. I sin högra hand höll han sju stjärnor, och ur hans mun kom ett skarpt, tveeggat svärd, och hans ansikte var som solen när den lyser i sin kraft. När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Och han lade sin högra hand på mig och sade: »Var inte rädd. Jag är den förste och den siste och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet, och jag har nycklarna till döden och dödsriket.

Evangelietext: Lukasevangeliet 9:28–36

Ungefär en vecka senare tog han med sig Petrus och Johannes och Jakob och gick upp på berget för att be. Medan han bad förvandlades hans ansikte, och hans kläder blev vita och lysande. Och två män samtalade med honom. Det var Mose och Elia som visade sig i härlighet, och de talade om hans uttåg ur världen som han skulle fullborda i Jerusalem. Petrus och de andra hade fallit i djup sömn men vaknade och såg hans härlighet och de båda männen som stod tillsammans med honom. När dessa skulle lämna honom sade Petrus till Jesus: »Mästare, det är bra att vi är med. Låt oss göra tre hyddor, en för dig och en för Mose och en för Elia« – han visste inte vad han sade. Men medan han talade kom ett moln och sänkte sig över dem, och när de försvann i molnet blev lärjungarna förskräckta. En röst hördes ur molnet: »Detta är min son, den utvalde. Lyssna till honom«, och när rösten ljöd stod Jesus där ensam. Lärjungarna teg om vad de hade sett, och vid den tiden berättade de ingenting för någon.

Psaltaren: Psalm 89:12–18

Din är himlen och din är jorden, du har grundlagt världen och allt den rymmer. Du skapade norr och söder. Tabor och Hermon jublar över dig. Din arm är full av kraft, din hand är segerrik och stark. På rätt och rättfärdighet vilar din tron, nåd och trofasthet finns hos dig. Lyckligt det folk som vet att hylla dig, Herre, de får vandra i ditt ansiktes ljus. De gläder sig ständigt över ditt namn och jublar över din rättfärdighet, ty du är deras styrka och glans. Genom din ynnest vinner vi seger,