Bekämpa ondskan – tillsammans

Berättelsen om David ger oss alla en roll i kampen mot ondskan. Det skriver Josef Nsumbu utifrån söndagens bibeltexter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Visst är det på många sätt en kamp som pågår – en kamp mellan gott och ont, mellan ljus och mörker, mellan hoppfullhet och hopplöshet, liv och död, en kamp mellan det som är meningsfullt och det som är meningslöst. Jag tänker om en del av det som händer i livet som just meningslöst.

Den här kampen pågår i våra egna liv. Det är egentligen inte mycket tröst att säga att så har det alltid varit. Men jag tror ändå att det måste sägas för att ge våra liv ett sammanhang som är större än vår stund på jorden.

När vi läser om det eskalerande våldet i vårt eget land känner vi oss med all rätt hotade. Det är som om inget får vara i fred, och jag tänker att det är just detta som är hotfullt. Inget är så heligt att det inte kan antastas. Inget är undantaget attackerna från det destruktiva i tillvaron. Det gäller det som är ”vårt hemma”. Det gäller kyrkan. Det gäller också kärleken och sanningen. Det är som om det vi tänkt som frizoner ständigt förråds och att där ljuset hittar in där finns det också en väg in för mörkret.

I kampen mot det onda, behöver vi förebilder. Vi behöver berättelser om människor som gått in i den här kampen och faktiskt segrat – människor som bevisat att det går, att det är både möjligt och meningsfullt att göra motstånd.

Fastän det bara är en saga, så läser vi om bröderna Lejonhjärtas kamp mot draken Kattlas ondska och förlamande eld som om det är den kampen vi är indragna i på riktigt. När Astrid Lindgren berättar om bröderna Lejonhjärtas kamp mot Kattla och Tengil och hans soldater, så är det i hög grad ett återberättande av Bibelns berättelse om David och Goliat – berättelsen om hur det som till det yttre såg så omöjligt ut blev till något i högsta grad möjligt.

Söndagens gammaltestamentliga text berättar hur David vände detta att han var mindre än Goliat till sin fördel. Han utmanade Goliat genom att ta av sig den rustning man hängt på honom. Han tog det han hade när han vaktade fåren. En käpp och några stenar för slungan. Det var allt och det visade sig vara nog.

Bibeln återkommer ofta till hur det som ser så litet och begränsat ut rymmer nästan oändliga möjligheter. Berättelsen om David ger oss alla en roll i kampen mot ondskan.

Det onda är alltid ute efter att splittra och söndra. Som när ett rovdjur gör en attack mot en flock djur. Strategin är att skrämma och splittra flocken för att isolera bytet.

Att gå samman är att göra motstånd mot det onda. Gud kallar oss samman för att i nästa stund sända oss vidare. Han vill få oss att förstå att det är när vi går samman som själva ondskan bävar.

Vi behöver förstå är att det inte bara gäller att driva undan ondskan utan också bidra till att med Guds goda fylla upp det hjärta och det sammanhang som befriats från det onda. Det är detta som Jesu sätter fokus på i evangelietexten. Kampen mot ondskan är i hög grad också kampen för det goda. Kampen för livet. Kampen för det meningsfulla och hoppfulla. Kampen för ljuset i tillvaron.

Gamla testamentet: 1 Sam 17:40-50

Han tog sin käpp, val­de ut fem släta ste­nar i bäcken och stop­pa­de dem i sin her­deväska, sin ränsel. Med slung­an i han­den gick han emot fi­listén. Fi­listén kom allt närma­re med sköldbära­ren framför sig. När fi­listén fick syn på Da­vid fnös han förakt­fullt åt ho­nom – det var ju ba­ra en ung poj­ke, ljus­hyllt och vac­ker. ”Tror du jag är en hund, ef­tersom du kom­mer emot mig med käppar?” fråga­de han. Så ned­kal­la­de fi­listén si­na gu­dars förban­nel­se över Da­vid. ”Kom hit”, ro­pa­de han, ”så skall jag ge din kropp åt him­lens fåglar och mar­kens djur.” Da­vid sva­ra­de: ”Du kom­mer emot mig med svärd och spjut och sa­bel. Jag går emot dig i Her­ren Se­ba­ots namn, hans som är Is­ra­els härars Gud och som du har smädat. I dag skall Her­ren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till mar­ken och hug­ga hu­vu­det av dig. I dag skall jag ge ditt lik och de fi­lis­te­is­ka sol­da­ter­nas lik åt him­lens fåglar och mar­kens vil­da djur. Så skall he­la värl­den förstå att Is­ra­el har en Gud, och al­la här skall in­se att det in­te är med svärd och spjut som Her­ren ger se­ger. Han råder över kri­get, och han har gett er i vårt våld.” När nu fi­listén fort­sat­te framåt och kom allt närma­re, sprang Da­vid med snab­ba steg fram mot hären för att möta ho­nom. Han stack han­den i väskan och tog upp en sten, sköt i väg den med slung­an och träffa­de fi­listén så att ste­nen träng­de in i pan­nan och han föll fram­stu­pa på mar­ken. Så be­seg­ra­de Da­vid fi­listén med slunga och sten. Han dräpte fi­listén ut­an svärd.

Episteltext: Efesierbrevet 5:1-9

Ta alltså Gud till föredöme, som hans äls­ka­de barn. Lev i kärlek, så som Kristus har äls­kat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en of­fergåva, ett välluk­tan­de of­fer åt Gud. Otukt och an­nan oren­het el­ler självisk­het får det in­te ens va­ra tal om bland er, det an­står in­te de he­li­ga. In­te hel­ler oanständigt och tanklöst el­ler lätt­sin­nigt tal – sådant pas­sar sig in­te – ut­an ba­ra tacksägel­se till Gud. Ni vet ju myc­ket väl att ing­en kan få del i Kristi och Guds ri­ke om han är otuk­tig el­ler oren el­ler självisk, alltså av­gu­da­dyr­ka­re. Låt ing­en lu­ra er med tom­ma ord, det är sådant som drar Guds vre­de över olyd­na­dens människor. Ha därför ingen­ting med dem att göra. En gång var ni mörker, men i Her­ren har ni nu bli­vit ljus. Lev som lju­sets barn – lju­set bär frukt öve­rallt där det finns god­het, rättfärdig­het och san­ning –

Evangelietext: Lukasevangeliet 11:14-26

En gång drev han ut en de­mon som var stum. När de­mo­nen for ut börja­de den stum­me ta­la, och fol­ket häpna­de. Men några sa­de: ”Det är med de­mo­ner­nas furs­te Be­el­se­bul som han dri­ver ut de­mo­ner­na.” And­ra vil­le sätta ho­nom på prov och krävde att få se ett tec­ken från him­len. Men han viss­te vad de ha­de i tan­kar­na och sa­de: ”Var­je ri­ke som råkar i strid med sig självt blir öde­lagt, och hus fal­ler över hus. Och om nu Sa­tan råkar i strid med sig själv, hur skall hans ri­ke då kun­na bestå? Ni säger ju att det är med Be­el­se­bul som jag dri­ver ut de­mo­ner­na. Men om jag dri­ver ut de­mo­ner­na med Be­el­se­bul, med vems hjälp dri­ver då era anhäng­a­re ut dem? De kom­mer alltså att bli er dom. Men om det är med Guds fing­er jag dri­ver ut de­mo­ner­na, då har Guds ri­ke nått er. När en stark man vak­tar sin gård med va­pen i hand får hans ägo­de­lar va­ra i fred. Men kom­mer det en som är ännu star­ka­re och över­man­nar ho­nom tar den man­nen ifrån ho­nom al­la de va­pen han li­ta­de på och förde­lar by­tet. Den som in­te är med mig är mot mig, och den som in­te sam­lar med mig, han sking­rar. När den ore­na an­den lämnar en människa vand­rar den ge­nom vat­tenlösa trak­ter och le­tar ef­ter en plats att vi­la på. Hit­tar den ing­en säger den: Jag vänder till­ba­ka till mitt hus som jag lämna­de. När den så kom­mer och fin­ner det städat och snyggt, går den bort och hämtar sju an­dar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slu­tet värre än början.”

Lilla Erstagården