Varför har vi så lätt att glömma Guds godhet och tänka: ”Är han trofast eller inte? Nu får Gud bekänna färg.”

Daniel Ringdahl

Bibelkrönikan: Jesus är en trygg investering

Eller också upptäcker vi att Gud inte är mer än en accessoar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Varför har vi så lätt för att glömma Guds godhet och trofasthet mot oss? Minnet varar sällan längre än till nästa livskris. Ligger det inte nära till hands att vi tänker: ”Nu får Gud bekänna färg. Är han trofast eller inte?”

Frågan kommer naturligt, men när jag tänker efter inser jag att den är alldeles befängd. Som om det var Gud som behövde bevisa något. Som om Gud vore min betjänt!

Genom hela Bibeln löper Guds trofasthet som en röd tråd. I den gammaltestamentliga texten ser vi hur kort israeliternas minne var. Trots att Gud hade delat Röda havet och räddat dem från egypterna, vände de sig till det skapade när de tröttnade på att vänta. ”Gör oss en Gud som kan gå framför oss!” sa de till Aron, och givetvis gjordes guden av guld.

Människans hjärta har inte förändrats på 3 000 år. Vi har fortfarande alltför lätt att förväxla guld med gud.

Den 15 september var det tio år sedan investmentbanken Lehman Brothers ansökte om konkurs under finanskrisen i slutet av 00-talet. Finanskrisen orsakade enorma förluster och miljoner människor förlorade sina arbeten och besparingar. Inte bara privatpersoner drabbades utan till och med länder gick ner för räkning.

Aposteln Johannes skriver sakligt i episteln: ”Och världen förgår med sina lockelser.” Var det någonting finanskrisen avslöjade var det väl just det: Pengar kan inte ge trygghet när tillvaron skakar. Vad hjälper egentligen pengar mot cancer, mot skilsmässa, ett barn eller partner som dör i förtid, mot ensamhet eller ångest och depression? Ingenting. Och ändå dansar hela världen kring guldkalven.

I dagens evangelium säger Jesus till oss: ”Samla inte skatter här på jorden.” Jesus vet vilken nyckfull gud guldet är. Jesus vet att begäret efter guld aldrig kan mättas.

Gud blev rasande när israeliterna bytte ut honom mot guldkalven, och Guds dom drabbar även oss när vi tillber Guds gåvor i stället för Gud. Livskriser kan avslöja var vi har vårt hjärta. Vi kan upptäcka att vår egentliga gud är vårt sparkapital, vårt goda rykte, vår familj eller kanske ställningen i församlingen. Eller också upptäcker vi att det är vi själva som är gud i vårt liv, och att Gud inte är mer än en accessoar i vår religiösa image.

Men Gud behöver inte bevisa något. När Gud dömde israeliterna trädde Mose in som medlare. Och Gud lyssnade, för han är ”sen till vrede och rik på kärlek och trofasthet” (2 Mos. 34:6). När Guds vrede över vår synd blir tydlig behöver också vi en medlare, så att vi inte stryks ur Guds bok. Jesus är denne medlare (1 Tim. 2:5-6).

Mose ströks aldrig ur Guds bok, men Jesus blev övergiven av Gud. Han gav upp sina gudomliga privilegier för att den som ropar till honom aldrig ska behöva möta ett dövt öra. Guds vrede drabbade Jesus för att vi skulle få frid med Gud. Så visade Gud att han ”är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus” (Rom. 3:26).

Ser du då varför det är meningslöst att vända en kris mot Gud och kräva bevis på hans trofasthet? Han har gett oss Jesus, och Jesus sviker inte. Att ge sitt hjärta till guldet är som att ge pensionen till casinot, men att ge sitt hjärta till Jesus är en trygg investering. Rättfärdigheten från Gud rostar inte.

Daniel Ringdahl, missionsledare för ELM


 

Söndagens bibeltexter

Sjuttonde söndagen efter trefaldighet

Rik inför Gud

Gamla testamentet: Andra Moseboken 32:1–4

När fol­ket såg att det dröjde in­nan Mo­se kom ner från ber­get sam­la­des de kring Aron och sa­de till ho­nom: ”Gör oss en gud som kan gå framför oss! Vi vet in­te vart den där Mo­se har ta­git vägen, han som förde oss ut ur Egyp­ten.” Aron sva­ra­de dem: ”Ta guld­ring­ar­na ur öro­nen på era hust­rur, era söner och era dött­rar och kom hit med dem!” Då tog al­la av sig guld­ring­ar­na som de ha­de i öro­nen och lämna­de dem till Aron. Han tog emot gul­det av dem och knöt in det i en kap­pa. Se­dan gjor­de han en gju­ten tjur­kalv av gul­det. Då ro­pa­de de: ”Det­ta, Is­ra­el, är din Gud, som har fört dig ut ur Egyp­ten.”

Gamla testamentet: Andra Moseboken 32:30–35

Nästa dag sa­de Mo­se till fol­ket: ”Ni har begått en svår synd. Nu skall jag gå upp till Her­ren och försöka vin­na förso­ning för er synd.” Och Mo­se gick till­ba­ka till Her­ren och sa­de: ”Det­ta folk har begått en svår synd, de har gjort sig en gud av guld. Om du ändå vil­le förlåta de­ras synd! Ut­plåna an­nars mitt namn ur din bok!” Her­ren sva­ra­de Mo­se: ”Den som har syn­dat mot mig skall jag ut­plåna ur min bok. Gå nu och led fol­ket dit jag har sagt dig! Min äng­el skall gå framför dig. Men den dag kom­mer då jag skall gå till rätta med dem för de­ras synd.” Så straf­fa­de Her­ren fol­ket för att de ha­de gjort kal­ven, den som Aron gjor­de.

Episteltext: Första Johannesbrevet 2:15–17

Äls­ka in­te värl­den och det som finns i värl­den. Om någon äls­kar värl­den finns in­te Fa­derns kärlek i ho­nom. Ty det som finns i värl­den, vad krop­pen begär, vad ögo­nen åtrår, vad högfärden skry­ter med, det kom­mer in­te från Fa­dern ut­an från värl­den. Och värl­den förgår med si­na loc­kel­ser, men den som gör Guds vil­ja består för evigt.

Evangelietext: Matteusevangeliet 6:19–24

Sam­la in­te skat­ter här på jor­den, där mal och mask förstör och tju­var bry­ter sig in och stjäl. Sam­la skat­ter i him­len, där var­ken mal el­ler mask förstör och inga tju­var bry­ter sig in och stjäl. Ty där din skatt är, där kom­mer också ditt hjärta att va­ra. Krop­pens lam­pa är ögat. Om ditt öga är ogrum­lat får he­la din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i he­la din kropp. Om nu lju­set in­om dig är mörker, hur djupt blir då in­te mörk­ret. Ing­en kan tjäna två her­rar. An­ting­en kom­mer han att ha­ta den ene och äls­ka den and­re el­ler att hålla fast vid den ene och in­te bry sig om den and­re. Ni kan in­te tjäna både Gud och mam­mon.

Psaltaren: Psalm 49:6-12

Varför skul­le jag fruk­ta i olyc­kans tid, då be­dra­ga­res onds­ka om­ger mig? De li­tar till si­na ägo­de­lar och skry­ter med sin ri­ke­dom. Men ing­en kan köpa sig fri och be­ta­la lösen till Gud. Att köpa sig fri är dyrt, man kan ald­rig be­ta­la pri­set för att få le­va evigt och in­te läggas i gra­ven. Man ser att de vi­sa dör, med dåren och nar­ren går de bort och lämnar sin egen­dom åt and­ra. Gra­ven blir de­ras hem för evigt, de­ras bo­ning för al­la ti­der, fast de haft jor­da­gods i sin ägo.