Livsstil

Bibelkrönikan: Låt Fadern leda dig – inte tvärtom

Katrina Simonsson skriver utifrån söndagens bibeltexter.

Ibland har jag tjänat Gud med inställningen att få lön i enlighet med det avtal som jag själv bestämt

—   Katrina Simonsson

Som kristen i ett samhälle uppbyggt på lön efter tjänst, ställs jag emellanåt inför utmaningen att våga släppa taget.

Fredagar har för mig alltid varit veckans höjdpunkt, särskilt som barn då jag fick följa med mina föräldrar och storhandla inför helgen. Min bror och jag fick löftet att om vi skötte oss i matbutiken skulle vi få välja en varsin godispåse när vi kommit fram till kassan. Det var en utmaning eftersom det fanns så många lockande varor vi ville plocka med oss längst vägen. Därför fick mina föräldrar gång på gång påminna oss om det löfte vi hade fått, när vi röjde runt bland varorna. Vårt fokus flyttades då och vi gick lydigt genom butiken, och glädjen blev total varje gång vi åkte hem med en varsin godispåse i handen.

En dag fick min bror en idé att springa iväg och gömma sig i den stora matbutiken för att se om vi kunde hitta honom. Efter några minuter insåg mina föräldrar att Samuel var borta. De bad mig att stå kvar vid kundvagnen och sprang sedan oroligt iväg åt varsitt håll. Som tur var hittade de till slst min bror, rädd, vilsen och ensam. Med en rörd blick tittade pappa på Samuel och sa "Du ska följa efter pappa, pappa ska inte följa efter dig".

För mig blir den här händelsen en påminnelse om söndagens tema, Nåd och tjänst, där Jesus kallar oss att följa honom genom livet. Jesus ger oss löftet, som vi kan läsa om i Matteusevangeliet 19:29-30 att "var och en som har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar för mitt namns skull, han ska få hundrafalt igen och ärva evigt liv."

Jag och min familj är några bland många miljoner kristna runt om i världen som tackat ja till Jesu kallelse att följa Honom och på grund av det beslutet tvingats fly och lämna allt bakom oss.

Men min övertygelse är att Guds löften bär genom livet, och Han vill gång på gång påminna oss om allt det goda vi ännu inte kan se. Som kristen i ett samhälle uppbyggt på löner, avtal, ordning och reda ställs jag emellanåt inför utmaningen att våga släppa taget om min vilja, mina planer, och alla lockande varor jag vill plocka längst vägen. Ibland har jag tjänat Gud med inställningen att få lön i enlighet med det avtal som jag själv bestämt och jag kan känna igen mig i bönen ur boken ”Barn skriver till Gud”: ”Käre Gud. Jag höll min del av avtalet. Var är cykeln?”

Den bönen har jag bett många gånger i hopp om att Gud ska följa efter mig, och öppna dörrar efter min vilja och mina planer. Jag har känt besvikelsen krypa i hjärtat när jag inte har fått den lön jag önskat. Men i stunder av besvikelse vill Gud komma med sin kärlek och tröst över oss. Som en far en gång sa till sitt vilsna barn "Följ efter pappa".

Guds nåd är större än all den lön vi kan tänka oss. Låt oss därför anta utmaningen som Jesus ger, att följa Honom även när priset är högt. Hans vägar leder oss alltid rätt genom livet, ända fram till alla goda löften som vi ännu inte kan se, men som redan nu är våra tack vare Guds kärleksfulla nåd.

Katrina Simonsson, ungdomspastor i Equmeniakyrkan i Östervåla.

Söndagens bibeltexter

Gamla testamentet: Jesus syraks vishet 11:22–26

Som vågens mins­ta vikt är he­la värl­den för dig, som en drop­pe av mor­go­nens dagg, där den fal­ler ner på jor­den. Men du är barmhärtig mot al­la, därför att du förmår allt, och du över­ser med människor­nas syn­der, för att de skall omvända sig. Du äls­kar allt som finns till och av­skyr ingen­ting av det du ska­pat, ty du skul­le ald­rig ha gett ge­stalt åt något du ha­ta­de. Hur skul­le något ha kun­nat bestå mot din vil­ja? Hur ha­de det kun­nat be­va­ras om det in­te ha­de kal­lats till liv av dig? Du sko­nar allt därför att det är ditt, du härs­ka­re som äls­kar allt le­van­de,

Episteltext: Filipperbrevet 3:7–14

Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kom­mit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar fak­tiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt me­ra värt, kun­ska­pen om min her­re Kristus Je­sus. För hans skull har allt det and­ra förlo­rat sitt värde för mig. Jag kas­tar det på sophögen för att vin­na Kristus och få le­va i ho­nom, in­te med den rättfärdig­het som la­gen ger ut­an med den som kom­mer av tro på Kristus, den rättfärdig­het som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraf­ten från hans upp­ståndel­se och de­la hans li­dan­den, ge­nom att bli lik ho­nom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till upp­ståndel­sen från de döda. Tro in­te att jag re­dan har nått det­ta el­ler re­dan har bli­vit full­kom­lig. Men jag gör allt för att gri­pa det, när nu Kristus Je­sus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag me­nar in­te att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som lig­ger bakom mig och sträcker mig mot det som lig­ger framför mig och löper mot målet för att vin­na det pris där up­pe som Gud har kal­lat oss till ge­nom Kristus Je­sus.

Evangelietext: Matteusevangeliet 19:27–30

Då sa­de Petrus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Je­sus sva­ra­de: ”San­ner­li­gen, vid värl­dens återfödel­se, när Människo­so­nen sätter sig på härlig­he­tens tron, skall också ni som har följt mig sit­ta på tolv tro­ner och döma Is­ra­els tolv stam­mar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus el­ler bröder el­ler syst­rar el­ler far el­ler mor el­ler barn el­ler åkrar skall få hund­ra­falt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.

Psaltaren: Psalm 25:4–11

Her­re, lär mig di­na vägar, vi­sa mig di­na sti­gar. Led mig i din san­ning, lär mig, du som är min Gud, min rädda­re, ständigt hop­pas jag på dig. Her­re, kom ihåg din barmhärtig­het, den god­het du all­tid har vi­sat. Glöm min ung­doms syn­der, allt jag bru­tit, tänk på mig i din tro­fast­het, Her­re, du som är god. Her­ren är pålit­lig och god, därför vi­sar han syn­dar­na vägen. Han le­der de ödmju­ka rätt, de ödmju­ka lär han sin väg. Allt vad Her­ren gör är nåd och tro­fast­het mot dem som håller hans förbund och hans bud. Her­re, min synd är stor, förlåt den, ditt namn till ära.

Fler artiklar för dig