24 september 2020

En tidning på kristen grund



Livsstil

Bibelkrönikan: Profetisk syn kan man inte youtuba sig fram till

Den sortens visdom kan man inte lära sig på kurs eller konferens, den kan man inte youtuba sig fram till.

Profetisk syn kan man inte youtuba sig fram till.

—   Åsa Molin

Bara för att man lever länge innebär det inte automatiskt att man blir mogen och klok. Men det finns en Andens patina som bara långa tider av djup gemenskap med Gud kan skapa. När tron har gått igenom kroppen på en man eller kvinna år efter år. När lager på lager av reflekterade erfarenheter fyller en människas inre och skapar ett välfyllt förråd och samtidigt, paradoxalt nog, en rymd som ger klang. Då framträder en speciell sorts närvaro, mognad och tyngd hos den människan. En slags helig lagring som gör personen allt mer vis och sällsynt.

Jag har precis kommit hem från en retreat där vi fick möta en sådan vällagrad person. När Josef vägledde oss var det inte pepp-inspiration eller Guds-information som predikan så lätt förvandlas till. Han talade om Guds kärleksröst och äkta tröst med ett sådant profetiskt förstoringsglas att det började glöda i det där rummet på Hjälmargården.

När jag läser om Symeon och Hanna, två trogna tempelbesökare som lät sig ledas av Anden, tänker jag på Josef.

De har mycket gemensamt. Åren har inte slitit ner dem, tvärtom, även om deras yttre människa bryts ner och påverkar syn och hörsel, så förnyas deras inre människa dag för dag. Uthålligt väntar de i tro. Och det är därför de kan höra Gud mitt i bruset och se Gud mitt i strömmen av folk. Där andra ser en fattig familj (de har bara råd med duvor, inte ett lamm som de egentligen borde offra) ser Symeon Guds framtid. Hanna, som är 84 år gammal, tjänade Gud natt och dag i templet. Så många år har gått, så många böner. Det är den trofasta tron som ger henne förmåga att se att detta barn är den de alla väntat på.

Den åldrade Symeon, som mer eller mindre verkar säga, åh, nu får jag äntligen dö, hade kanske skumögon, men hans profetiska blick var skarp som en nyslipad kniv och sträckte sig långt in i framtiden och långt ut i världen. Det handlade inte bara om hans individuella tröst, det var Israels och till och med hedningarnas tröst.

Hanna och Symeon behöver inga spektakulära tecken för att se och förstå att Gud är å färde. De har nått den andliga urskiljning som kan upptäcka Guds rörelser där inga andra ser det. Den sortens visdom kan man inte lära sig på kurs eller konferens, den kan man inte youtuba sig fram till, det är en visdom som kommer av att ha haft Gud i blodet under flera decennier.

Låt oss be att vi får åldras med samma förnyelse av vår inre människa dag för dag, till andlig klarsyn och mognad.

Söndagens texter:

Gamla testamentet: Mika 7:7f

Men jag spa­nar ef­ter Her­ren, jag väntar på Gud, min rädda­re: min Gud skall höra mig. Tri­um­fe­ra in­te, du min fi­en­de! Jag har fal­lit men re­ser mig igen, jag sit­ter i mörker, men Her­ren är mitt ljus.

Episteltext: Apostlagärningarna 2:42–46

Och de del­tog tro­get i apost­lar­nas un­der­vis­ning och den inbördes hjälpen, i brödbry­tan­det och böner­na. Al­la människor bäva­de: många un­der och tec­ken gjor­des ge­nom apost­lar­na. De tro­en­de fort­sat­te att sam­las och ha­de all­ting ge­men­samt. De sålde allt vad de ägde och ha­de och de­la­de ut åt al­la, ef­ter vars och ens be­hov. De höll sam­man och möttes var­je dag tro­get i temp­let, och i hem­men bröt de brödet och höll måltid med varand­ra i jub­lan­de, upp­rik­tig glädje.

Evangelietext: Lukasevangeliet 2:22–40

När ti­den var in­ne för de­ras re­ning en­ligt Mo­ses lag tog de ho­nom till Je­ru­sa­lem för att bära fram ho­nom inför Her­ren – det står nämli­gen i Her­rens lag att var­je förstfödd av mankön skall hel­gas åt Her­ren – och för att off­ra två tur­tur­du­vor el­ler två unga du­vor, så som det är före­skri­vet i Her­rens lag. I Je­ru­sa­lem fanns en man vid namn Sy­me­on, som var rättfärdig och from och som vänta­de på Is­ra­els tröst. He­lig an­de var över ho­nom, och den he­li­ga an­den ha­de up­pen­ba­rat för ho­nom att han in­te skul­le se döden förrän han ha­de sett Her­rens Mes­si­as. Ledd av An­den gick han till temp­let, och när föräld­rar­na kom in med bar­net Je­sus för att göra med ho­nom som det är sed en­ligt la­gen, tog han ho­nom i fam­nen och pri­sa­de Gud och sa­de: ”Her­re, nu låter du din tjäna­re gå hem, i frid, som du har lo­vat. Ty mi­na ögon har skådat fräls­ning­en som du har be­rett åt al­la folk, ett ljus med up­pen­ba­rel­se åt hed­ning­ar­na och härlig­het åt ditt folk Is­ra­el.”Hans far och mor förund­ra­de sig över vad som sa­des om ho­nom. Och Sy­me­on välsig­na­de dem och sa­de till hans mor Ma­ria: ”Det­ta barn skall bli till fall el­ler upprättel­se för många i Is­ra­el och till ett tec­ken som väcker strid – ja, också ge­nom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mång­as in­ners­ta tan­kar skall kom­ma i da­gen.” Där fanns också en kvin­na med pro­fe­tisk gåva, Han­na, Fa­nu­els dot­ter, av Ashers stam. Hon var till åren kom­men; som ung ha­de hon va­rit gift i sju år, se­dan ha­de hon levt som änka och var nu åttio­fy­ra år gam­mal. Hon vek ald­rig från temp­let ut­an tjäna­de Gud dag och natt med fas­ta och bön. Just i den stun­den kom hon fram, och hon tac­ka­de och pri­sa­de Gud och ta­la­de om bar­net för al­la som vänta­de på Je­ru­sa­lems be­fri­el­se. När de ha­de full­gjort allt som före­skrivs i Her­rens lag återvände de till sin hemstad Na­sa­ret i Ga­li­leen. Poj­ken växte och fyll­des av styr­ka och vis­het, och Guds välbe­hag var med ho­nom.

Psaltaren: Psalm 138

Av Da­vid. Jag vill tac­ka dig av he­la mitt hjärta, inför gu­dar­na sjunga ditt lov. Jag fal­ler ner, vänd mot ditt he­li­ga tem­pel, och pri­sar ditt namn, du som är god och tro­fast. Du har gjort långt mer än du lo­vat. Du sva­ra­de mig när jag ro­pa­de, du fyll­de mig med kraft. Al­la jor­dens kung­ar skall tac­ka dig, Her­re,ty de har hört di­na ord. De skall sjunga om Her­rens vägar, ty stor är Her­rens härlig­het. Hög är Her­ren, men han ser de låga, upphöjd och fjärran känner han allt. När jag drab­bas av nöd be­va­rar du mitt liv. Mot mi­na fi­en­ders vre­de sträcker du ut din hand, din star­ka hand räddar mig. Her­ren skall full­bor­da vad han gör för mig. Her­re, din god­het va­rar för evigt. Upphör in­te med ditt verk!

Åsa Molin

Åsa Molin är författare och arbetar som lärare i teologi. Hon skriver bibelkrönikor på Dagen.

Fler artiklar