Bibelkrönikan: Våga gå kärlekens väg – på riktigt

Vi tror oss gilla kärlek – ändå håller vi Honom på avstånd.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Vad är det som gör att den gamle Symeon i templet, som vi mötte förra söndagen, i Jesusbarnet känner igen den ”Israels tröst” han väntat på i hela sitt långa liv? Det är två saker: kunskap om Guds ord och förväntan på Herren. För Symeon var inte teologin en intellektuell sport; den var hans liv, hans längtan. Den innefattade såväl hans hjärta som hans hjärna.

Han känner därför i oansenligheten igenom Honom som, för att tala med dagens gammaltestamentliga text ur profeten Jesajas bok, ska bli ”upphöjd, över alla andra namn”. Han som inte bara kommer att berätta om Gud eller förmedla sanningar från Gud utan som i sig är Gud, det inkarnerade Ordet, Guds ansikte.

Många, som man i efterhand tycker borde förstått bättre, kände däremot inte igen Honom. Men, egentligen: finns det något som är enklare än att i efterhand påstå sig veta vad folk i en viss situation borde sett och förstått?

Hur skulle jag själv ha förhållit mig till Honom? Hade jag vågat bjuda in Honom i mitt liv, vågat ta emot Hans kärlek?

Sannolikt inget ord i vår tid är så missuppfattat som just ”kärlek”. Kanske var det därför som Portugals diktator Salazar sa: om jag får välja så föredrar jag för min del respekt. Som, antar jag, en revolt mot smetig sentimentalitet. Salazar var i alla fall uppriktig. Många av oss har vid många tillfällen mångordigt försäkrat att vi älskar Gud, men när det sedan kommit till ett skarpt läge tvingats inse att det vi kallat kärlek snarare var ett noga utformat äktenskapsförord. Vi tror oss gilla kärlek – ändå håller vi Honom på avstånd. Vi tror oss stå vid Hans sida, fast vi kanske redan för länge sedan, likt den rike ynglingen, suckat och gått bort, oförmögna att ta emot den enda gåvan Han har att ge: sig själv.

Det är till sina närmaste vänner Jesus anförtror informationen om vad som ska hända Honom. Evan­gelisten erkänner utan omsvep att dessa inte förstod någonting – ”nada”. Det skulle för dem, lärjungarna, krävas tid och smärta för att inse vad Jesus menat. Att ana Hans storhet och att fullt ut lita på vad Han säger är inte samma sak.

Också vi inbjuds att gå denna väg. När man kämpar sig uppför den branta backen kan det verka som att vägen slutar där vid Golgota, något som kan få även den mest frejdige att överväga ett tillbakadragande. Men när man vågar sig fram märker man att Han, som till följd av sin kärlek hängts upp på träpålen där på höjden, kallar mig att följa Honom. Det är läskigt, eftersom det är på riktigt. Jag börjar just där vid korset ana vem Han är och att Han angår mig. Att hela mitt liv kommer att vara förfelat om jag inte vågar möta Honom, där.

Anna Sophia Bonde

 

Söndagens bibeltexter:

Fastlagssöndagen 
Tema: Kärlekens väg

Gamla testamentet: Jesaja 52:13–15

Min tjäna­re skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfära­des över ho­nom, så vanställt var hans ytt­re, så föga mänsk­ligt hans ut­seen­de. Men nu får han många folk att häpna, och kung­ar förstum­mas inför ho­nom, ty de ser något de ald­rig hört ta­las om, be­vitt­nar något de ald­rig anat.

Episteltext: 1 Korinthierbrevet 13

Om jag ta­lar både människors och äng­lars språk, men sak­nar kärlek, är jag ba­ra ekan­de brons, en skrällan­de cym­bal. Och om jag har pro­fe­tisk gåva och känner al­la hem­lig­he­ter­na och har he­la kun­ska­pen, och om jag har all tro så att jag kan flyt­ta berg, men sak­nar kärlek, är jag ingen­ting. Och om jag de­lar ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men sak­nar kärlek, har jag ingen­ting vun­nit.Kärle­ken är tålmo­dig och god. Kärle­ken är in­te strids­lys­ten, in­te skryt­sam och in­te upp­blåst. Den är in­te ut­ma­nan­de, in­te självisk, den bru­sar in­te upp, den vill ing­en något ont. Den fin­ner in­te glädje i orätten men gläds med san­ning­en. Allt bär den, allt tror den, allt hop­pas den, allt uthärdar den. Kärle­ken upphör ald­rig. Den pro­fe­tis­ka gåvan, den skall förgå. Tungo­ta­let, det skall tyst­na. Kun­ska­pen, den skall förgå. Ty vår kun­skap är be­gränsad, och den pro­fe­tis­ka gåvan är be­gränsad. Men när det full­kom­li­ga kom­mer skall det be­gränsa­de förgå. När jag var barn ta­la­de jag som ett barn, förstod som ett barn och tänk­te som ett barn. Men se­dan jag blev vux­en har jag lagt bort det barns­li­ga. Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te. Ännu är min kun­skap be­gränsad; då skall den bli fullständig som Guds kun­skap om mig. Men nu består tro, hopp och kärlek, des­sa tre, och störst av dem är kärle­ken.

Evangelietext: Lukasevangeliet 18:31–43

Han sam­la­de de tolv om­kring sig och sa­de till dem: ”Vi går nu upp till Je­ru­sa­lem, och allt som pro­fe­ter­na har skri­vit om Människo­so­nen skall gå i upp­fyl­lel­se. Han skall utlämnas åt hed­ning­ar­na, de skall håna och skym­fa ho­nom och spot­ta på ho­nom, och de skall pryg­la ho­nom och döda ho­nom, och på den tred­je da­gen skall han upp­stå.” Av det­ta be­grep lärjung­ar­na ingen­ting. Vad han me­na­de var fördolt för dem, och de kun­de in­te förstå vad han sa­de. När Je­sus närma­de sig Je­ri­ko satt där en blind vid vägkan­ten och tigg­de. Han hörde en folk­hop kom­ma på vägen och fråga­de vad som stod på. Man ta­la­de om för ho­nom att Je­sus från Na­sa­ret gick förbi, och då ro­pa­de han: ”Je­sus, Da­vids son, förbar­ma dig över mig.” De som gick främst sa­de åt ho­nom att va­ra tyst, men han ro­pa­de ännu högre: ”Da­vids son, förbar­ma dig över mig.” Je­sus stan­na­de och sa­de till dem att le­da fram ho­nom, och då man­nen kom närma­re fråga­de Je­sus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han sva­ra­de: ”Her­re, gör så att jag kan se igen.” Je­sus sa­de: ”Du kan se igen. Din tro har hjälpt dig.” Ge­nast kun­de han se, och han följ­de med Je­sus och pri­sa­de Gud. Och allt fol­ket som såg det sjöng Guds lov.