Book of Mormon – på riktigt

Om två veckor är det premiär för Chinateaterns version av Broadwaysuccén The Book of Mormon – musikalen där två entusiastiska mormoner sänds på missionsuppdrag till Uganda. Förlagan är de 87 000 unga män och kvinnor som varje år blir utsända för att förkunna budskapet om Jesus och Joseph Smith. Kyler Weaver och Stephan Reed är två av dem.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

– Jag gillar egentligen inte sport, men jag försöker lära mig, säger Äldste Reed och gör ett kast mot basketkorgen.

Det är ”Sports Night” i mormonkyrkans kapell i Gubbängen i södra Stockholm och de unga missionärerna har bytt skjortan och slipsen mot shorts och t-shirt. De karaktäristiska namnskyltarna är dock kvar. På den ena står det Äldste Weaver. Han spelade basket i high school och snurrar vant bollen på två fingrar.

I förnamn heter han Kyler, är 20 år och kommer från Salt Lake City i Utah. Hans kamrat – som det kallas – heter Stephan, är 21 år och kommer från Washington State. Båda två är uppvuxna inom Mormonkyrkan och fick tidigt höra om hur ängeln Moroni år 1823 uppenbarade mormons bok för kyrkans grundare Joseph Smith.

Båda två blev döpta som 8-åringar och har blivit döpta minst 100 gånger sedan dess, som ställföreträdare för odöpta, avlidna släktingar. De säger sig tillhöra den kyrka som Jesus själv grundande och för dem var det självklart att åka ut på mission. Äldste Weaver hoppades på att hamna i Sydamerika, Afrika eller Polynesien, men uppenbarelsen som missionspresidenten fick, pekade i nordligare riktning.

Vad kände du när du fick veta att du skulle till Sverige?

– Jag visste inte precis var Sverige låg, men jag visste att det var Europa. Så jag var jättetaggad. Hela min familj var där när jag fick beskedet. Vi stod framför brevet och läste: ”Du är kallad att tjäna i Sverige.”

De två missionärerna talar gott om Sverige. Säger att det är ett fint och bra land och att svenskarna är artiga, gästfria och ödmjuka. Men de vill inte bo kvar när missionstiden är slut.

– Jag älskar USA, säger Äldste Weaver.

– Han saknar USA jättemycket, påpekar hans kamrat. Han är patriot.

– Nej, det är bara att jag gillar landet väldigt mycket. Jag älskar USA, säger Äldste Weaver och ler.

USA spelar en viktig roll för mormonerna. De tror nämligen att Jesus uppenbarade sig där efter sin död och att det är dit han ska återvända för att upprätta ett jordiskt paradis. Delar av detta berättas i musikalen The Book of Mormon som har gått för slutsålda salonger i New York sedan 2011 och som nu för första gången blivit översatt och kommer till Sverige. Varken Äldste Reed eller Äldste Weaver har sett musikalen, men påpekar att kyrkan tillåter dem att göra det när deras missionsuppdrag är klart.

– Musikalen är en satir, men den är ganska schysst gjord tror jag. Missionärerna framstår som goda människor. Sedan är det bra att fler får reda på att kyrkan finns och lite om det som vi tror på, säger Äldste Reed.

– Men jag tror att det kanske finns en gräns för vad man kan skämta om. Vissa saker är heliga.

Vad är det för saker?

Han dröjer med svaret, söker stöd hos sin kamrat.

– Kyrkan har kommit ut med ett uttalande om musikalen, men jag har inte det med mig. Jag önskar att vi hade uttalandet här för det säger så bra vad kyrkan står för, vi kan hitta det sen.

Efteråt letar jag upp uttalandet.

”Produktionen må underhålla publiken under en kväll, men Mormons bok förändrar människor för all framtid och drar dem närmare Kristus.”

Att predika mormons bok är det som Äldste Reed och Äldste Weaver ägnar sig åt på heltid varje dag i två år. De gör allting tillsammans och måste alltid vara inom hör- och synhåll för varandra. Det är en skyddsmekanism så att de inte frestas att synda, förklarar de. Förmiddagen ägnas alltid åt studier, eftermiddagen åt mission. Antingen knackar de dörr eller försöker prata med människor på stan. Det är dock inte helt enkelt att få kontakt med svenskar.

– I de flesta fall vill de inte prata. Det finns många som är stängda, inte så mottagliga för en konstig amerikan som säger ”Hey, prata om Gud!” och de bara: ”Okej, nej, lägg av”, berättar Äldste Reed.

Är det lätt att bli uppgiven när det är få som vill prata om tro?

– Det kan vara svårt, men genom svårigheterna lär vi oss att växa. Jag tror att det är därför vi lär oss så mycket under missionen, vi övar på att vara glada trots svårigheter. Det är liksom ”long suffering”, säger Äldste Weaver.

– Alltså vi menar inte att vi ska lida hela tiden, lägger Äldste Reed till med ett skratt.

– Nej, men vi lär oss att ödmjukt acceptera Herrens vilja, kompletterar Äldste Weaver.

De två missionärerna är överens om att det svåraste med missionen är att möta andra uppfattningar. Ingen av dem var beredda på att träffa så många ateister eller muslimer i Sverige.

– En kvinna som jag pratade med sa mitt under vårt samtal: ”’Ni har helt fel, ni ska brinna i helvetet.” Efter den upplevelsen var jag i chock, och bara ”Wow, real life liksom” berättar Äldste Reed.

Äldste Reed och Äldste Weaver är snart klara med sitt uppdrag. Under sin tid i Sverige har de på kyrkans inrådan avskärmat sig från allt som kan distrahera. Ingen tv, ingen musik, ingen kontakt med familjen förutom veckovisa email. De har fått reda på att Trump blivit president, men vet inget om valrörelsen.

– Som missionärer vill vi fokusera på uppdraget. Om vi distraherar oss kan vi inte höra andens mjuka röst, förklarar Äldste Weaver.

Vad ska ni göra efter missionen som ni inte får göra idag?

– Sova!

– Ja, sova länge på morgonen!

Varför kan ni inte göra det nu?

– Vi kunde...tvekar Äldste Reed.

– Jag har valt att inte göra det, det skulle kännas lite som ett misslyckande. Vi är här i två år och jag ska tjäna Herren det mesta jag kan, kommenterar Äldste Weaver.

Gympasalen vi befinner oss i börjar fyllas med folk. En svensk kille som precis kommit hem från sitt missionsuppdrag i Spanien har med sig två kompisar som inte verkar tillhöra kyrkan. Basketmatchen drar igång. Att missionera genom basket är kanske enklare än att knacka dörr.

 

Fakta:

Räknas inte som kristet samfund

Den stora skillnaden mellan Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (i dagligt tal kallat "Mormonkyrkan") och klassisk kristen bekännelse är att mormonerna tror att Gud på 1800-talet kompletterade Bibelns undervisning med Joseph Smiths Mormons bok.

Mormonkyrkan brukar inte räknas som ett kristet samfund och finns inte representerade i exempelvis Sveriges kristna råd.