Caroline af Ugglas: Innan jag lägger mig knäpper jag händerna

Caroline af Ugglas varvar skivsläpp med hästkollektiv, konstutställningar med körsång och gudstro med godhetsiver. I podden Dagens människa pratar hon om konstnärskapet, det egna måendet och det återkommande infallet att sadla om till pastor.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Lyssna på hela podden: Dagen människa, avsnitt 77: Caroline af Ugglas

Att samtala om Gud och tro med Caroline af Ugglas är en märklig upplevelse. Artisten och konstnären är engagerad och talar intensivt och passionerat om de existentiella spörsmålen. Samtidigt är det ibland svårt att hänga med i hennes tankegångar kring de stora livsfrågorna. Att liksom se en röd tråd i den slingriga sicksack-söm som växer fram ur samtalet.

– Så det ska handla om tro? Vad härligt! Jag skulle kunna tala om Gud i timmar, utbrister Caroline af Ugglas när hon välkomnar oss till hemmet utanför Kungsängen norr om Stockholm.

Den futuristiskt ritade villan ligger vackert belägen vid Mälaren, omgiven av orörd natur, hästhagar och det stallkollektiv där familjen är aktiv. Caroline af Ugglas är på enastående humör. Hon brukar vara det på morgnarna.

– Sedan efter tre på eftermiddagen brukar det vända och framåt kvällen kan det vara riktigt akutläge. Men jag börjar lära mig det där nu och blir bättre och bättre på att veta vad jag behöver för att må bra, berättar hon.

Artisten och konstnären serverar dubbla espressos i små glas och slår sig ned vid bordet. Bakom henne hänger stora tavlor. Flera av verken är hennes egna. Ett porträtt av konstnären själv i clownnäsa blickar ned på oss från andra sidan rummet. För Caroline af Ugglas representerar clownnäsan någonting viktigt i hennes liv.

– Ja, jag har den tatuerad här också, berättar hon entusiastiskt och kavlar upp kavajärmen.

Hon berättar att clownnäsan är en symbol för den sociala masken, som det är så viktigt att ta av sig ibland för att visa vem man verkligen är och inte gå runt genom livet och hålla upp en fasad.

– Men sedan har clownnäsan också en annan funktion, säger Caroline af Ugglas och plirar med ögonen.

Att ta på sig den?

– Precis. Det är jätteviktigt att det finns rum där vi kan ta av oss våra clownnäsor. Men ibland måste jag också ta på mig näsan för att inte låta mina problem skvätta över på alla jag möter. Det här har hjälpt mig jättemycket och jag brukar titta ner på min tatuering och verkligen låtsas ta på mig näsan när jag ska gå ut och möta folk.

Caroline af Ugglas har talat öppet om sitt skiftande mående långt innan begreppet psykisk ohälsa fanns i svenskens vokabulär. Som ung vuxen satt hon gråtande hos sin psykolog med tankarna galopperande genom huvudet och bad att få bli inlagd.

– Men då sa min psykolog till mig att ”så länge du tror att du håller på att bli knäpp, så är du inte knäpp. För då begrundar du dig själv”. Det blev en stor hjälp för mig.

– I dag brukar jag fråga på mina konserter om det är någon mer än jag som känner sig lite knäpp. Ibland räcker nästan alla upp handen, det är ganska befriande, säger hon och skrattar.

För mig har Caroline af Ugglas blivit något av en sinnebild för en människa som lever upp till den klyschiga men viktiga livsdevisen att våga vara sig själv. På tisdagskvällar är jag konfirmandledare i Filadelfiakyrkan i Stockholm samma tid som hon har sin tusen personer starka ”Kör för alla”. Tisdag efter tisdag har jag fascinerats av hur glada och uppfyllda körsångarna är när de fnittrande tumlar ut ur kyrkan.

– Jag vet inte om jag som körledare gör något speciellt, men sången sätter fart på alla de där positiva ämnena i kroppen. Sedan kanske jag är bra på att få dem att sjunga. Med mig är man mer normal om man är överdriven och då vågar människor ta i och sjunga ut.

– Det roligaste är när anhöriga kommer fram och säger att ”sedan Maggan började din kör har hon blivit så trevlig” eller ”sedan Bengt började sjunga så har han blivit en annan människa”. Det är det bästa kvitto man kan få.

Du har haft din kör i en kyrka under många år, vad är din relation till kyrkan?

– Jag tycker att vi skulle ha mer kyrka i samhället. Mer söndagar eller måndagar eller vad det än är. Jag tror att kyrkan börjar bli ett viktigare rum, eftersom folk sitter hemma med sina datorer.

Hur ser din egen tro ut?

– För mig är tron väldigt viktig och konkret. Tron är så himla här och nu. Jag tror hela, hela tiden.

Det märks i rösten att någonting klickar till hos Caroline af Ugglas när hon får tala om tro. Hon knäpper händerna illustrativt och börjar berätta om hennes relation till bön.

– Jag brukar faktiskt knäppa händerna. Inte för att någon sagt det till mig, men för att jag inte ska hålla på och pilla med annat. Sedan pratar jag med Gud. Det kan jag ju också göra när jag kör bil, målar eller vad som helst. Men väldigt ofta innan jag går och lägger mig så gör jag en handknäppning.

Hur tänker du dig Gud?

– För mig ligger orden Gud och god väldigt nära varandra. Jag tänker mig att Gud finns inom oss. En slags en inneboende godhet. Jag tror väldigt mycket på att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Och på karma, gör gott så får du gott tillbaka.

Men finns det rum för förlåtelse i tanken på karma?

– Jo, det är klart att det måste finnas förlåtelse. Vi gör ju alla lite fel här och där. Men sedan beror det väl på vad man gör. Om någon skulle ha mördat mina barn tror jag inte att jag skulle jag kunna förlåta det.

Tror du att det finns förlåtelse även för det värsta?

– Ja, men då måste man verkligen kämpa hårdare. Då får man ta ifrån tårna och liksom ge i alla välgörenhetsbössorna.

Caroline af Ugglas skrattar till. Hon tar upp glaset med det starka kaffet, blåser och tar en klunk innan hon fortsätter.

– Vet ni, i bland känner jag mig rasande intelligent och ibland känner jag mig som en riktig hycklare. Men så tänker jag att det kanske är när jag känner mig som mest intelligent som jag är den värsta hycklaren och när jag känner mig som en hycklare som jag är som bäst, för då rannsakar jag mig själv.

Hur har du det med Gud i dag?

– Det är bra, schysst tillit. Ibland brukar jag säga att jag skulle kunna tänka mig att bli pastor. Men jag vill inte predika. Men jag skulle vilja förmedla något.

I vår kommer hon med en ny skiva och hennes tavlor ställs ut på flera håll i Sverige. Samtidigt är det kanske i rollen som körledare hon allra mest får förmedla det hon brinner för.

– Vi har fått sången för att läka oss själva. Jag har mött människor i min kör som har MS och som har kunnat dra ner på sina mediciner på grund av all allt det goda sången gör för dem.

– Sången förlöser människor. Inte minst när man får ta i ordentligt. Det kan ni tänka på i kyrkorna. Att plocka in lite roligare musik och sänka tonarten en smula så att vi alla kan vara med, säger Caroline af Ugglas.

Fakta: Caroline af Ugglas

Yrke: Sångerska, konstnär och körledare.

Ålder: 45 år.

Familj: Maken Heinz Liljedahl och dottern Eddie-Lee, 17, sonen Otis 10 och bonusdottern Olivia 23.

Bor: I Kungsängen.

Aktuell: Med skivsläpp senare i vår.

Fakta: Mer i podden – Hör Caroline af Ugglas om:

"Ångestklockan" som man måste lyssna på.

Varför hon hellre sjunger "Staten och kapitalet" än "Uti vår hage".

Vad som skulle hända om en ny Jesus uppenbarade sig i dag.

Debatt