Cindy ger föräldralösa uzbeker en ny framtid

En trebarnsmamma från Kalifornien med svenskt blod i ådrorna. En äventyrare övertygad om att Gud lett henne hela den vindlande vägen från gatuevangelisation i Sverige till socialt arbete i Uzbekistan.
Dagen har besökt Cindy Edson i Tasjkent och följt henne bland föräldralösa ungdomar med funktionsnedsättning, som hon gett ett hem – och en framtid.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Vi sitter i Cindys och maken Mikes hus i Tasjkent, där de bott i 24 år nu. I ett hörn i vardagsrummet susar ett akvarium med färggranna, tropiska fiskar. Utanför dörren skäller den stora lurviga vakthunden fortfarande högt och intensivt som han gjort ända sedan jag anlände.

Jag har kommit för att få veta mer om Transition Centre, där unga vuxna med fysiska och mentala funktionshinder tränas för att kunna integreras i det uzbekiska samhället. Cindy startade det arbetet för några år sedan.

Vägen till det projekt, som Cindy anser vara hennes livs stora och meningsfulla uppdrag, har varit lång och vindlande och dramatisk.

Makarna Edson har tidigare arbetat i Indien, Pakistan och Sri Lanka. Ja, och så i USA, där Cindy som 17-åring kom med i Jesusrörelsen. Där mötte hon också Mike, som var fyra år äldre och snart friade.

Men bröllopet fick vänta.

– Från 1974 arbetade vi med organisationen Christ is the Answer, reste runt och höll möten i tält och på gator och torg. Först i USA, men sedan kom jag till ett team som hade sin bas i Italien och reste runt i Europa, berättar Cindy.

1976 for Mike till Indien för att arbeta där med ett annat team.

– Ledarna såg helst att vi förblev singlar och arbetade helhjärtat för Herren. Men jag bad hela tiden till Gud om att få komma till Indien och kunna leva nära Mike.

Under väntan på bönesvar besökte Cindy sina anfäders hemland.

Cindys farfars far var kusk vid det svenska hovstallet, och hennes farföräldrar emigrerade till Amerika och blev farmare där. Så mycket mer vet hon inte om sina svenska anor.

– Men i början av 1970-talet var jag både i Göteborg och Stockholm och berättade för svenskar att Jesus älskar dem.

Efter fyra år fick Cindy grönt ljus från organisationens ledning. Hon skulle få åka till Indien. Men respengar fick hon skaffa själv.

– Jag hade inga privata resurser, teamet hade ju gemensam ekonomi. Men Gud talade till en gammal italiensk kvinna, som gav mig exakt den summa som behövdes för att köpa en enkel flygbiljett till Bombay.

I Indien mötte hon äntligen Mike, men något omedelbart bröllop blev det inte. Fortfarande gällde hård disciplin. Teamets tjejer och killar skulle inte umgås alltför förtroligt.

Men på väg till ett nytt uppdrag på Sri Lanka fick de äntligen tid för varandra.

– Vi åkte tåg genom södra Indien, minns Cindy. Mike och jag klättrade ut genom var sitt kupéfönster och möttes på taket. Tåget gick ganska fort, och jag var ganska rädd. Men Mike tog hand om mig, och där på taket satt vi och pratade och pratade. Vi hade mycket att ta igen.

På Sri Lanka blev de vänner med Anna-Greta från Edsbyn i Sverige och hennes man Jacob Perera, som startat och drev ett barnhem i Kandy. Där gifte sig Cindy och Mike. Under året på Sri Lanka föddes deras första barn, sonen Reuel.

– Det sociala arbetet var vår kallelse, det blev allt tydligare för oss. Våra hjärtan brann för Indiens fattiga, och vi återvände dit och grundade ett hem för föräldralösa barn. I ett av rummen på barnhemmet inredde vi vår egen bostad.

När de reste runt i byarna för att hjälpa fattiga människor sov de på en matta på golvet hos kristna vänner.

– Det var tufft. Svårast var det när vår lilla pojke blev sjuk i infektioner. Vi hade inga pengar till läkarhjälp. Tre gånger var Reuel nära att dö.

Cindys ögon tåras när hon minns. Och ändå, menar hon, var detta en viktig lärotid. De lärde sig hur fattiga människor har det.

Barn nummer två, David, födde Cindy i en städskrubb på ett enkelt sjukhus i Indien. Det tredje, dottern Anjali, såg dagens ljus i Peshawar i Pakistan, dit familjen flyttat 1985 för att arbeta bland afghaner i flyktingläger. Där var Mike ansvarig för utdelningen av mjölkpulver till 15 000 barn. Han engagerade också lärare som lärde dem läsa och skriva och undervisade dem i hälsa och hygien. Cindy gick omkring och hjälpte kvinnor som fött barn i lägret. Det fanns hur mycket jobb som helst.

Trötta och slitna återvände de så småningom till USA, där de studerade – och efter en tid drabbades av en ny kallelse. Mike läste en artikel om hur människors hälsa påverkades negativt av miljöproblemen vid Aralsjön. Bland annat var ögonsjukdomar vanliga. Och på nytt såg makarna Guds finger peka ut riktningen. Behoven var en utmaning, som de måste svara på.

– Under ett år fick vi utbildning i ögonvård vid Moorfields ögonsjukhus i London, sedan for vi till Tasjkent. Det är 24 år sedan. Och här är vi kvar.

Alla förstår kanske inte Cindys kärlek till landet och folket. Hon är ju ändå amerikan, född och uppväxt i Kalifornien. Men för Cindy är närvaron i Uzbekistan självklar.

– Människorna här är otroligt vänliga och varma. Och i det sociala arbetet här har jag funnit min livsuppgift.

Vakthunden har tystnad. Det porlar lätt från akvariet. Cindy fortsätter att berätta om tiden som kom efter insatserna vid Aralsjön, en ny tid med nya utmaningar.

– Mike och jag har alltid haft vårt fokus på barn med speciella behov. En dörr öppnades för mig till ett stort statligt barnhem här i Tasjkent. Dit lämnas funktionshindrade barn direkt efter födseln.

– Jag chockades först av misären. Där förekom inget lärande, inga stimulerande aktiviteter. Barnen bara förvarades.

Direktorn för barnhemmet välkomnade Cindy och hennes idéer. Cindy mobiliserade en grupp uzbekiska kvinnor som var villiga att hjälpa till som volontärer.

– De första fem åren ägnade vi åt hygien och hälsa, sedan kunde vi börja undervisa barnen.

Det gick bra. Samarbetet med barnhemmets statliga personal fungerade. Volontärernas insats uppskattades.

För drygt fem år sedan tog Cindy nästa steg.

– När de här barnen blir 18 år flyttas de till en institution för vuxna med funktionsnedsättningar. Förvaringen fortsätter. Jag ville hitta en annan väg för dem.

Ett kristet par som ägde en tomt med en stor byggnad mitt i Tasjkent skänkte sin värdefulla egendom till Cindy och hennes arbete.

– Det var inte bara att flytta in. Behovet av upprustning och ombyggnad var stor. Men med Guds och människors hjälp skapade vi Transition Centre, där de här ungdomarna får möjlighet att utveckla sina talanger och så småningom skaffa egen försörjning och eget boende.

Jag blir förstås nyfiken. Vill se centret. Cindy visar mig runt i en prydlig miljö där det sjuder av aktiviteter.

– Vi fokuserar på vad de här ungdomarna kan och inte på deras begränsningar, säger hon. De tränas för att leva ett självständigt och värdigt liv i stället för att förvaras bakom stängda dörrar.

Talanger utforskas och får möjlighet att blomma ut. Kreativitet är ett nyckelord. Lust och glädje är viktiga inslag i verksamheten. Social träning ger självförtroende och förbereder integrationen i samhället.

– Sedan ungefär 2003–2004 har jag sett en förändring i Uzbekistan. Insikten om att också personer med funktionsnedsättningar har något att tillföra samhället växer. Det är hoppfullt.

Den utvecklingen bekräftas av Nargiza Tursunova när hon kommer på besök. Hon sitter i en social kommitté på nationell nivå och har ansvar för barn och vuxna med speciella behov.

– Från statens sida är vi tacksamma att det finns människor som engagerar sig och vill arbeta med de här frågorna. Jag känner Cindy Edson väl och har stor respekt för det hon gör.

– Det som sker här är i linje med regeringens ambitioner. På våra hem för föräldralösa barn med speciella behov kan man se tydliga influenser från Transition Centre. Och vi vill sprida kunskap härifrån till andra platser runt om i landet.

Cindy lyssnar. Hon ler belåtet. Inte för smickrets skull, förstår jag, utan för att hennes dröm håller på att landa i verkligheten.

Den långa, dramatiska resan har inte varit förgäves.

Fakta:

I projektet samarbetar de ideella organisationerna Possibilities Unlimited Uzbekistan och Possibilities Unlimited Sverige, samt PMU och uzbekiska myndigheter.

För närvarande bor och utbildas 15 unga vuxna på centret. Ett tak som myndigheterna satt, och som kan komma att förändras.

Transition Centre är ett pilotprojekt med ambitionen att sprida pedagogiska metoder och idéer till statliga hem för föräldralösa barn med funktionsnedsättning och allmänt påverka synen på dessa barn.

Åtta lärare och två hjälplärare är verksamma på centret, där det också bor ett medelåders par som en extra resurs för de unga.

Arbetet drivs med hjälp av insamlade medel.