21 september 2020

En tidning på kristen grund



Livsstil

Därför bryr sig Marie Johansson på Hönö om eu-migranterna

För snart ett år sedan startade Marie Johansson Ö-diakoni, ett boende med stödteam för kvinnor.– Jag har alltid känt mig manad att hjälpa människor. Jag liksom bara ramlar in i det, skrattar Marie Johansson

1 av 2

Ramla in i. Ja, det verkar vara just så för Marie Johansson. Som det här med eu-migranterna i Göteborgs norra skärgård tillexempel.

Efter bara några månaders arbete med att starta Ö-diakoni, blev Marie involverad i eu-migranternas situation. Vintern närmade sig och de hade ingenstans att bo.

– Det som triggar igång mig är nöd och orättvisor. Jag har en dröm om att alla ska ha det bra. Jag såg behovet och hade träffat många andra här ute som hade samma tankar. Vi träffades och bestämde oss för att sträcka ut en hand, berättar hon.

Just så verkar det ofta gå till för Marie. Engagemanget gör att hon träffar människor som hon annars inte skulle mött och som av olika anledningar är inne på samma bana.

– Jag kan plötsligt känna mig manad att gå till en plats. Så träffar jag någon där som får stor betydelse antingen direkt eller längre fram.

I dag är Marie extra glad. Just ett sådant möte har gett en av eu-migranterna jobb.

– Jag träffade en barndomskamrat och kände plötsligt att jag skulle vara kvar en stund och prata. Jag frågade honom om han behövde hjälp i sitt företag. ”Ja!” svarade han.

– Nu har han testat en av eu-migranterna och han har precis den kompetens som behövs. Det är så häftigt att min barndomskamrat vill anställa honom, säger hon.

Det är måndag morgon när vi ses i församlingshemmet på Hönö. Det är full aktivitet i köket.

Det bakas kanelbullar och lagas kycklinggryta. Grytan ska ätas till lunch. Bullarna säljs under eftermiddagen. Marie utstrålar kraft, men också varsamhet när hon guidar en av kvinnorna genom bullbaket i köket.

Men tanken med projektet Ö-diakoni skulle väl från början vara ett stödboende för utsatta kvinnor?

– Jo, men vi försöker att jobba brett, skrattar Marie. Jag vill inte vara inlåst i en mall, vi ser till de behov som finns och jobbar utifrån dem.

Marie vill låta Gud leda henne. Det har inneburit att hon genom hela livet känt att hon ska hjälpa andra.

– När jag var hemma då barnen var små, blev det mycket stöd till människor jag stötte på i min närhet. Jag har gråtit med kvinnor som inte kunnat gråta själva, jag har suttit på socialkontor, varit på fängelser och vittnat i domstol.

För bara några månader sedan fick hon ett meddelande: "Jag har glömt att tacka dig för att du fanns där under min tonårstid", stod det.

– Jag vet egentligen inte riktigt vad det är jag gör, men jag försöker att sträcka ut handen och står med dem. Det är viktigt att få ge en kram och att be, säger hon.

I juni förra året tog Marie tjänstledigt från sitt jobb som musikpedagog för att vara med och starta det nya arbetet med Ö-diakoni. Efter bara några månader sa hon upp sig för att helt satsa på projektet.

Egentligen började resan redan hösten 2013, då Marie fick flera tankar som pekade på att något nytt var på gång.

– Jag fick bland annat en tanke på ett specifikt hus. När jag pratade med ägaren visade det sig att de som hyrde huset skulle flytta. Jag stötte på gamla och nya vänner med samma drömmar och visioner. Under den här perioden hamnade jag också gång på gång i texten om när Jesus möter och den samariska kvinnan i Nya testamentet.

En vårmorgon frågade Marie Gud: Är det här din vilja? Hon slog upp Bibeln och hamnade plötsligt i Gamla testamentet i Jesaja 61, som talar om att ge hopp till de hopplösa. Då bestämde sig Marie för att hyra huset och börja bygga upp Ö-diakoni.

– Jag kände att jag var tvungen att ta steget nu. Det fick bära eller brista.

Så här långt har det bland annat blivit ett specialuppdrag från en kommun och nu hoppas hon på ett avtal med en annan.

– Vi har också fått fantastisk respons både från privatpersoner och sponsorer som bidrar. Visst får vi tänka mer på ekonomin nu när vi bara har min mans lön, men det har funkat hittills.

– En dag när jag stod och tankade sa en person: Jag tankar för dig!

– En annan gång skulle jag betala en faktura och då hade företaget tagit bort en nolla. Det är riktiga vardagsmirakel, säger hon och skrattar.

– Men det handlar inte om mig. Det handlar om att vi går tillsammans, många människor. Varje möte är en pusselbit där vi med olika gåvor eller kompetenser kompletterar varandra och kan hjälpa den som behöver, säger Marie Johansson.

Mari Dahl

Fler artiklar