Daniel Ringdahl: Fäst blicken på Jesus – även i motvind

Guds mål med oss är inte lycka och bekvämlighet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Att tro på Gud kan verkligen vara en kamp. Ibland kan Gud kännas avlägsen och tyst – ibland lämnar han mig inte i fred. Kanske har jag bett om någonting under en lång tid men upplever bara tystnad. Då kan jag undra om Gud har glömt bort mig. Ibland kan min tro på Gud få omgivningen att reagera med ifrågasättanden eller förakt. Då är det lockande att tona ner min tro. Ibland överväldigas jag av min synd och undrar om Gud verkligen vill ha med mig att göra. Då är det lätt att dra sig undan.

Till oss som på något sätt känner igen oss i exemplen ovan kommer söndagens texter med tröst.

Paulus uppmanar oss att inte kasta bort Guds nåd och beskriver hur han ständigt är hotad och utmanad: ”Jag har ingenting, men äger allt.” Paulus kan uttrycka sig så eftersom han vet att Guds nåd är densamma, dag efter dag, och att nåden inte kan förstöras av omständigheterna. Det gäller dig också. Kanske har du fallit för någonting du aldrig trodde dig själv om. Då ska du veta att ”nu är frälsningens dag”. Gud har inte förändrats. Du får ännu en gång vända om till honom, och bekänna din synd. Gud är trofast och värd att lita på. Han kommer att ta emot dig.

Det fick patriarken Jakob lära sig. Man måste säga att han var en riktig odåga. Han var mammas favoritpojke och lurade både sin pappa och bror, och flydde till slut till sin morbror Laban som inte var ett dugg bättre. Efter många år återvänder Jakob hem, och på vägen möter han Gud i en brottningskamp, som han går segrande ur. Kampen blir en bild för Jakobs livslånga brottning med Gud, och så småningom mognar Jakob och vågar närma sig ron i Guds närhet. Så kan också våra liv vara långa brottningskamper med Gud. Ofta är det först i efterhand som vi kan se hur Gud har arbetat med oss genom sorger och svårigheter, för att forma en karaktär som något mera återspeglar Guds godhet. Guds mål med oss är inte lycka och bekvämlighet, utan gudslikhet och en evig lycka när han återvänder.

Den kanaaneiska kvinnan i evangelietexten är, slutligen, en oväntad hjälte. Hon hade det mesta emot sig: hon var från ett främmande folk, tillhörde ”fel” kön, och stod utanför den inre kretsen omkring Jesus. Lärjungarna tyckte uppenbarligen att hon var i vägen, och försökte köra iväg henne. Så kan också vi uppleva oss motarbetade och som ”outsiders” – till och med i kyrkan. Men Jesus arbetar annorlunda. Han ser förbi social status och omgivningens förväntningar, och koncentrerar sig på hjärtat. Därför börjar han med att pröva kvinnans tro, men hon förlorar inte modet. I stället förväntar hon sig allt gott från Jesus. Vilken förebild hon är för oss, som frestas att ge upp när Gud känns frånvarande eller när hans lärjungar sårar oss! Hon riktar blicken mot Jesus. Och han sviker henne inte.

Han sviker aldrig. Också Jesus fick kämpa och var tvungen att be: inte som jag vill, men som du vill. Men han var uthållig, för din och min skull. Han höll ut i kampen ända till korset, och därför kan han både ha medlidande med oss och hjälpa oss i allt.

Att tro på Gud kan vara en livslång kamp, men om jag inte går till Jesus – vart skulle jag då gå? Han är den ende från vilken jag verkligen kan förvänta mig allt gott.

Daniel Ringdahl, predikant i Roseniuskyrkan, Stockholm

Söndagens bibeltexter

Andra söndagen i fastan. Tema: Den kämpande tron

Gamla testamentet: Första Mosebok 32:22-31

Un­der nat­ten steg Ja­kob upp, tog med sig si­na båda hust­rur och si­na båda sla­vin­nor och si­na el­va söner och gick över Jab­bok vid vadstället. Han lät dem gå över flo­den och lät föra över allt som tillhörde ho­nom. Ja­kob blev en­sam kvar. Då brottades en man med ho­nom tills da­gen gryd­de. När han såg att han in­te kun­de be­seg­ra Ja­kob slog han till ho­nom på höft­be­net, så att höften gick ur led när de brot­ta­des med varand­ra. ”Släpp mig”, sa­de man­nen, ”da­gen gryr!” Men Ja­kob sva­ra­de: ”Jag släpper dig in­te förrän du välsig­nar mig.” Han fråga­de ho­nom: ”Vad är ditt namn?” – ”Ja­kob”, sva­ra­de han. Då sa­de han: ”Ditt namn skall in­te läng­re va­ra Ja­kob ut­an Is­ra­el, ty du har kämpat med Gud och människor och seg­rat.” Ja­kob bad ho­nom: ”Låt mig få ve­ta ditt namn.” Han sva­ra­de: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsig­na­de ho­nom där. Ja­kob kal­la­de plat­sen Penu­el, ”ty”, sa­de han, ”jag såg Gud an­sik­te mot an­sik­te och ändå sko­na­des mitt liv”. När han lämna­de Penu­el såg han so­len gå upp. Och han hal­ta­de på grund av sin ska­da­de höft.

Episteltext: Andra Korinthierbrevet 6:1–10

Som Guds med­hjälpa­re upp­ma­nar jag er också att in­te kas­ta bort den nåd ni tar emot från Gud. Han säger ju: Jag bönhörde dig när stun­den var in­ne, jag hjälp­te dig på fräls­ning­ens dag. Nu är den rätta stun­den, nu är fräls­ning­ens dag. Jag vill inte va­ra till an­stöt för någon, ing­en skall kun­na anmärka på min tjänst. Som Guds tjäna­re vi­sar jag på allt sätt vad jag du­ger till: med stor uthållig­het un­der påfres­t­ning­ar, trångmål och nöd, un­der pry­gel, fång­en­skap och upp­lopp, un­der möda, va­ka och svält, med ren­het, kun­skap, tåla­mod och god­het, med he­lig an­de, upp­rik­tig kärlek, san­ning­ens ord och Guds kraft, med rättfärdig­he­tens va­pen till an­fall och försvar, i ära och vanära, med dåligt ryk­te och gott ryk­te. Jag kal­las vil­lolära­re men säger san­ning­en, jag är misskänd men ändå erkänd, jag är nära döden men ändå le­ver jag, tuk­tad men in­te till döds, plågad men all­tid glad. Jag är fat­tig men gör många ri­ka, jag har ingen­ting men äger allt.

Evangelietext: Matteusevangeliet 15:21–28

Däri­från drog sig Je­sus un­dan till området kring Ty­ros och Si­don. En ka­naa­ne­isk kvin­na från des­sa trak­ter mötte ho­nom och ro­pa­de: ”Her­re, Da­vids son, förbar­ma dig över mig! Min dot­ter plågas svårt av en de­mon.” Han gav hen­ne ing­et svar. Då gick hans lärjung­ar fram och bad ho­nom: ”Säg åt hen­ne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ro­par.” Han sva­ra­de: ”Jag har in­te bli­vit sänd till and­ra än de förlo­rade fåren av Is­ra­els folk.” Men hon kom och föll ner för ho­nom och sa­de: ”Her­re, hjälp mig.” Han sva­ra­de: ”Det är in­te rätt att ta brödet från bar­nen och kas­ta det åt hun­dar­na.” – ”Nej, her­re”, sa­de hon, ”men hun­dar­na äter ju smu­lor­na som fal­ler från de­ras her­rars bord.” Då sa­de Je­sus till hen­ne: ”Kvin­na, din tro är stark, det skall bli som du vill.” Och från den stun­den var hen­nes dot­ter frisk.

Psaltaren: Psalm 130

En vall­fartssång. Ur dju­pen ro­par jag till dig, Her­re. Her­re, hör mitt rop, lyss­na när jag bönfal­ler dig! Om du la­de syn­der på min­net, Her­re, vem kun­de då bestå? Men hos dig finns förlåtel­se, och därför fruk­tar man dig. Jag väntar på Her­ren,jag läng­tar, jag hop­pas få höra hans ord. Jag läng­tar ef­ter Her­ren mer än väktar­na ef­ter mor­go­nen, än väktar­na ef­ter mor­go­nen. Hop­pas på Her­ren, Is­ra­el, ty hos Her­ren finns nåd och mak­ten att be­fria. Han skall be­fria Is­ra­el från al­la syn­der.

Debatt