En gräddfil till himlen?

Anna Sophia Bonde skriver utifrån söndagens texter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Fundera på följande: Har människan allt hon behöver inom sig för frälsningen, eller behöver hon hjälp utifrån? Frågan är inte bara aktuell i vår tid, när ”alla människors lika värde” är den kanske enda princip som kan sägas uppfattas vara helig (eller i alla fall icke förhandlingsbar). Även en så bildad och from man som rådsmedlemmen Nikodemos ställdes, under sitt samtal med Jesus, inför dessa två alternativ. Och tänker man sig att Bibeln är Guds levande Ord så torde det Jesus säger ha bäring också för oss på 2000-talet, vi som alltför ofta, om än omedvetet, lever som om vår avancerade materiella nivå sa något väsentligt om vår status inför Gud: Titta vad vi åstadkommit! Alltså har vi nog, jämfört med ”folk förr”, gräddfil till himlen – som vi naturligtvis betalt dyrt för och designat själva.

Skämt åsido. Jag tror på fullt allvar att den högteknologiska världens ”välsignelser” gör det svårt för oss (faktiskt kanske svårare än för ”folk förr”) att förstå att när det, slutligen, är jag och Gud så kommer ingen Iphonemodell i världen att kunna göra domen enklare för mig. Detsamma gäller för mig som för Nikodemos: Jag behöver bli född på nytt.

Det angår också oss, det Herren talar om hos profeten Hesekiel (kap 36). Det var inte bara de gamla israeliterna med sin grottmentalitet som behövde ett nytt hjärta och bli fyllda av en ny ande. Det är också min belägenhet, allas belägenhet. Alla människor, i alla tider.

I detta avseende kan man med fog säga att Bibeln sjunger en och samma sång, både Gamla och Nya testamentet. Bedömer jag denna boksamling som trovärdig, som Guds Ord, ja då kan jag inte samtidigt komma och påstå att människan har allt hon behöver inom sig för frälsningen, hur gärna jag än önskar att det vore så. För Bibeln säger entydigt något annat.

På ett sätt kan man naturligtvis säga att mycket har hänt med människan sedan Paulus och grabbarna för tvåtusen år sedan skrev sina epistlar och än mer, förstås, sedan de gammaltestamentliga texterna nedtecknades. Vi har stelkrampssprutor, popcornmaskiner och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Vi har, som det verkar, verkligen åstadkommit något.

Detta faktum kan leda människan åt två håll. Antingen säger hon, kräset och misstroget: Jag är stolt men inte nöjd. Det finns ju alltid nya modeller, nya resmål, nya spännande sexlekar. Eller så fyller det hennes inre med tacksamhet. För hon förstår att hon står på jättars axlar, att hon (ganska oförtjänt) skördar frukterna av många generationers vedermödor.

Den blaserade människan kommer inte att höra det fina i kråksången när Jesus säger till henne att hon måste bli född på nytt. Hon kommer att känna sig förolämpad, trampad på tårna, kränkt. Hon kommer inte att uppskatta Jesu röst, hon är oförmögen att njuta av den musik Han sjunger. Och allt för att hon tycker det är under sin värdighet att säga ”tack”.

Nikodemus, from och bildad som han var, tyckte inte det var under hans värdighet att säga tack. Han lyssnade till Jesus och fylldes av en oresonlig längtan att höra mer, att komma närmare Honom. Närheten till Jesus fick Nikodemos att glömma sig själv. Inte på något destruktivt sätt, som någon som mot sin vilja underkastar sig en auktoritet. Utan Jesus kom att uppfylla Nikodemos hjärta på det märkliga sätt att han, Nikodemos, genom mötet med Jesus blev mer sig själv än han varit förut.

Måtte människan 2.0 inte tycka det är under sin värdighet att hörsamma Jesu röst, när Han kallar. Risken finns nämligen att hon går miste om det ”saliga bytet”; hon kommer att vinna hela världen men förlora sig själv. (Joh 3:16).

 

Söndagens bibeltexter:

Gamla testamentet: Hesekiel 36:25–28

Se­dan skall jag bestänka er med rent vat­ten och göra er re­na. Ni har ore­nat er med al­la era avgudabilder, men jag skall göra er re­na. Jag skall ge er ett nytt hjärta och fyl­la er med en ny an­de. Jag skall ta bort sten­hjärtat ur krop­pen på er och ge er ett hjärta av kött. Med min egen an­de skall jag fyl­la er. Jag skall se till att ni följer mi­na bud och håller er till mi­na stad­gar och le­ver ef­ter dem. Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni va­ra mitt folk, och jag skall va­ra er Gud.

Episteltext: Romarbrevet 6:3–11

Vet ni då in­te att al­la vi som har döpts in i Kristus Jesus också har bli­vit döpta in i hans död? Ge­nom do­pet har vi alltså dött och bli­vit be­grav­da med ho­nom för att också vi skall le­va i ett nytt liv, så som Kristus uppväck­tes från de döda ge­nom Fa­derns härlig­het. Ty har vi bli­vit ett med ho­nom ge­nom att dö som han skall vi också bli före­na­de med ho­nom ge­nom att uppstå som han. Vi vet att vår gam­la människa har bli­vit korsfäst med ho­nom för att den syn­di­ga krop­pen skall berövas sin makt, så att vi in­te läng­re är sla­var un­der syn­den. Ty den som är död är frikänd från syn­den. När vi nu har dött med Kristus är vår tro att vi också skall le­va med ho­nom. Vi vet ju att Kristus har uppväckts från de döda och in­te mer skall dö. Döden är in­te läng­re her­re över ho­nom. När han dog, dog han bort från syn­den, en gång för al­la. När han nu le­ver, le­ver han för Gud. Så skall också ni se på er själva: i Kristus Je­sus är ni döda för syn­den men le­ver för Gud.

Evangelietext: Johannesevangeliet 3:1–8

Bland fa­ri­se­er­na fanns en man som het­te Ni­ko­de­mos och var med­lem av ju­dar­nas råd. Han kom till Je­sus en natt och sa­de: ”Rab­bi, vi vet att det är från Gud du har kom­mit som lära­re. Ing­en kan göra såda­na tec­ken som du ut­an att Gud är med ho­nom.” Je­sus sva­ra­de: ”San­ner­li­gen, jag säger dig: den som in­te blir född på nytt kan in­te se Guds ri­ke.” Ni­ko­de­mos sva­ra­de: ”Hur kan någon födas när han är gam­mal? Han kan väl in­te kom­ma in i mo­der­li­vet och födas en gång till?” Je­sus sva­ra­de: ”San­ner­li­gen, jag säger dig: den som in­te blir född av vat­ten och an­de kan in­te kom­ma in i Guds ri­ke. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av an­de är an­de. Var in­te förvånad över att jag sa­de att ni måste födas på nytt. Vin­den blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet in­te vari­från den kom­mer el­ler vart den far. Så är det med var och en som har fötts av an­den.”

Psaltaren: Psalm 66:5–12

Kom och se Guds gärning­ar, hans väldi­ga verk bland människor. Han förvand­la­de ha­vet till torr mark, de gick till fots ge­nom flo­den. Låt oss glädjas över ho­nom. Han härs­kar för evigt i sin makt. Hans ögon va­kar över fol­ken - inga upprorsmän skall re­sa sig. Pri­sa vår Gud, al­la folk, låt lovsång­en lju­da! Han be­va­rar oss vid liv, han låter in­te våra fötter slin­ta. Du pröva­de oss, o Gud, du re­na­de oss som man re­nar sil­ver. Du lät oss fast­na i nätet, du slog oss i bo­jor, du lät människor ri­da fram över oss. Vi gick ge­nom eld och ge­nom vat­ten, men du förde oss ut i frihet.