Ettor och nollor räddar liv i Tanzania

Mission och bistånd kan göras på många olika sätt. Till exempel kan man samla in gamla datorer, testköra hemma i vardagsrummet och sedan åka ner till Tanzania för att driftsätta ett helt sjukhussystem på 10 dagar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det var precis vad Michael Sandberg och Ulf Eriksson från Östersund gjorde. De två kollegorna från jobbet på SAAB hade hoppat på en kurs i fria programvaror och nätverk vid Mittuniversitetet, men egentligen börjar historien ännu tidigare.

Michael är uppvuxen i Pingstförsamlingen Östersund och har alltid haft ett stort hjärta för mission i allmänhet och för Tanzania i synnerhet. 2010 tog han med sig familjen på semester dit och ett givet besöksmål var Nkinga Hospital, ett sjukhus med cirka 250 anställda och med ett upptagningsområde motsvarande Stockholms befolkning.

– Jag ville att barnen skulle se hur verkligheten såg ut för människor med andra livsvillkor, säger Michael.

Men kanske var det han själv som blev mest överväldigad, för var han än vände sig såg han datorer som inte fungerade. När de anställda på sjukhuset anade att det fanns hjälp att få kom alla springande med sina problem.

– Jag gjorde det lilla jag kunde där på plats och det slutade med att jag satt där nästan en vecka och installerade om datorer åt dem, säger Michael.

Hemma i Östersund blev han och Ulf så småningom färdiga med studierna.

– Frågan var ju vad vi skulle göra av det vi hade lärt oss så jag föreslog för Ulf: ska vi åka ner till Nkinga och göra lite nytta?

Och Ulf var inte sen att haka på:

– Jag är lite vild och galen och tyckte att det där lät intressant. Jag har aldrig hållit på med bistånd på något sätt innan men jag kände att vi kunde bidra här, säger Ulf.

Sagt och gjort. De båda kollegorna började rycka i sina kontakter och samla in datorer från företag som bytt upp sig till ny utrustning. Michaels 14 meter långa ladugård där hemma började fyllas med diverse dataprylar och tillsammans med Ulf påbörjades det dryga arbetet att installera om datorer och se till att allt fungerade.

Allt eftersom skickades datorer och annan utrustning ner till Tanzania och 2011 gjorde Ulf och Michael sin första resa dit för att bygga upp nätverket på Nkinga Hospital.

Våren 2013 hörde en röntgeningenjör av sig från St Görans Sjukhus i Stockholm. Han hade fått uppdraget från Läkarmissionen att ta fram ett digitalt röntgensystem och hade då hört talas om Michael och Ulf som redan engagerat sig volontärt. Kunde de möjligen tänka sig att bygga ut datanätverket med server för röntgenbilder och sätta upp granskningsstationer på olika platser i sjukhuset?

– Vi sa ja utan att ha en aning om vad det innebar. Vi är lite tokiga både jag och min kollega, superoptimister båda två. ”Ni kan väl inget om röntgen?” sa folk omkring oss. ”Nej, men det löser vi!”

Michael skrattar. Tajmingen var dock helt oslagbar, för i samma veva fick han ett nytt uppdrag på jobbet. Normalt handlar hans arbete om strömförsörjning av flygplan men nu fick Michael byta spår och medverka vid design av elsystem där en installation av röntgen på ett sjukhusfartyg ingick.

– Så jag fick utbildning och kunde lära mig mer om röntgen genom jobbet, samtidigt som jag kunde utnyttja kunskaperna på Nkinga, säger Michael.

Eftersom det inte fanns någon direkt budget att tillgå var utmaningen att hitta fri programvara som kunde användas till det nya IT-systemet på sjukhuset. Michael och Ulf finkammade nätet, provkörde olika program och hittade så småningom vad de sökte: ett resurssnålt Linux operativsystem som går bra att använda i gamla datorer. Att köpa ett datorsystem för ett sjukhus skulle kosta en förmögenhet, så det var inget alternativ.

Och så började det verkliga jobbet att kicka igång systemet.

– Vi satte upp alla grejer hemma i vardagsrummet för att testköra, berättar Michael.

Ett vardagsrum som blev ockuperat i sex månader. Kanske inte helt uppskattat av hela familjen? Michael skrattar.

– Nja, man fick väl lite kommentarer. Vi kunde ju inte bjuda hem folk för vardagsrummet hade ju blivit datacentral.

Så var det dags att flyga ner till Nkinga för att testköra systemet i skarpt läge. Varken server eller granskningsstationer hade testats mot någon riktig röntgenutrustning innan de reste, men väl på plats fungerade allt precis som det skulle.

– Det måste ha varit någon som varit med oss i det hela, det är lite för mycket som har fallit på plats för att man ska kalla det för slumpen, säger Michael.

När vi pratas vid är han och Ulf ganska nyss hemkomna från ännu en ny tur ner till Nkinga då man byggt upp och driftsatt ett hospital information system (HIS) på 10 dagar på uppdrag av Skandinaviska Läkarbanken. Systemet hanterar allt som rör ett sjukhus till exempel mediciner, journaler, tidsbokning, läkarbesök, ekonomi så det är inget litet system. ”Omöjligt att göra det på så kort tid” sa folk omkring dem.

– Men vi är tekniknördar. No limits. Ser vi en utmaning vill vi köra den till max så långt det bara går, säger Michael.

Innan resan kom två anställda på Nkinga Hospital upp till Östersund och tillbringade två veckor tillsammans med Michael och Ulf för att gå igenom systemet och planlägga för de förändringar i arbetsmoment och flöden som behövdes för att sätta igång systemet på sjukhuset.

Michael och Ulf reste sedan ner till Tanzania och kom hem efter tio ”semesterdagar” och 160 intensiva arbetstimmar vardera. Och visst gick allting i lås än en gång.

– Nu kör vi telefonmöten med dem på 1-2 timmar varje vecka för att säkerställa att systemet fungerar som det ska. Vi kan fjärrstyra systemet härifrån och visa på olika funktioner, säger Ulf.

Tjurskalliga jämtar ger sig inte i första taget?

– Haha, nej, nej! Ger man sig på något ska man fixa det. Men det hade aldrig lyckats utan Ulf, han är så oerhört engagerad och duktig, säger Michael.

Ulf skrattar:

– Michael är visionären, jag är väl egentligen den som bromsar och begränsar och tänker efter. Det skulle ju gå att göra hur mycket som helst annars men någonstans måste man säga stopp. Så vi kompletterar varandra, säger Ulf.

Men hur får man loss mellan 300 och 400 volontärtimmar per år?

– Visst är det en övning i att hitta stunderna och få ihop det, speciellt eftersom vi reser en del i jobbet. Men att vi har avtalsreglerad arbetstidsförkortning på jobbet hjälper ju till, konstaterar Ulf.

Båda är överens om att kontakten med Nkinga kommer att fortsätta på ett eller annat vis.

– Det är otroligt roligt och stimulerande att känna att man gör nytta. Det ger så mycket tillbaka, säger Ulf.

Michael fortsätter:

– Vi får se vad nästa steg blir. Nu har vi börjat engagera oss i systersjukhuset i Dar es Salaam också. Mission och bistånd kan man ge på så många olika sätt. Det här är vårt bidrag.

Fakta: