Farmoderns tystnad om Förintelsen manade Helena Trus att berätta

Vilket ansvar har ett barnbarn till Förintelseöverlevare att föra berättelsen vidare? Ett stort ansvar, menar Helena Trus, journalist på Aftonbladet. Under tio år har hon arbetat med debut­romanen ”Ett kilo socker”, berättelsen om farmodern Cyla.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Runt Helena Trus hals dinglar en guldskimrande Davidsstjärna i en tunn kedja. Den tillhörde hennes farfar, men han bar den aldrig. Kanske ansågs den för värdefull, kanske förknippade han symbolen alltför mycket med att bli utpekad som en oönskad sort.

Både Helenas farfar Lejb, och hennes farmor Cyla överlevde Förintelsen av judar under andra världskriget. De kom till Sverige från Polen 1947 och påbörjade då ett helt nytt liv i Enskede, Stockholms kommun. Två söner kom till världen strax därpå och de egna traumatiska upplevelserna från kriget nämndes sällan eller bara som ett malande av en historia man inte visste var sann eller ej. Fram tills för tio år sedan. Då började barnbarnet Helena Trus att försiktigt glänta på locket till det förflutna.

– Det var farmors tystnad som gjorde mig nyfiken, säger Helena Trus och lutar sig fram i fåtöljen där vi slagit oss ner.

– Det är ofta männen i den generationen som är de stora historieberättarna, ibland så till den grad att kvinnans berättelse kommer i skymundan och blir oviktig. Så var det hos oss. Farfar tog mycket plats och farmor förminskade sin egen berättelse.

När Helena insåg att farföräldrarna blev allt äldre och att deras erfarenheter skulle dö ut med dem om hon inte agerade, tog bokplanerna fart. Hon hade klockan att arbeta mot. Men även farmoderns fåordighet visade sig bli en stor utmaning.

– Till en början var det jag som fick ställa frågor och hon svarade kortfattat. Ett av våra första samtal varade i ett par timmar och jag tror att farmor tänkte att ”Nu har Helena fått vad hon behöver, nu är hon nog nöjd”.

Men samtalet om farmoderns skräckfyllda och dramatiska upplevelser under tonårstiden, skulle fortgå till och från under ett helt decennium. Helena fick veta allt mer om farmodern Cylas uppväxt i dåvarande Polen, att hon som 14-åring tvingades lämna sin familj i ett judiskt ghetto, hålla sig gömd i ett stall under flera månaders tid och till sist, de två åren innan befrielsen 1945, vistas i ett arbetsläger för icke-judiska ungdomar. Där överlevde hon tack vare att hon uppgav falsk identitet.

Under tio år har journalisten Helena Trus arbetat med debutromanen ”Ett kilo socker”, berättelsen om farmodern Cyla.
Foto: ANNA TÄRNHUVUD

Parallellt­ med att jag fick veta mer om det hon gått igenom inträffade händelser nu som liknade det som hänt då. Judiska barn mobbades i skolor, bomber smällde utanför synagogor i Sverige – våra historier flöt samman.

 

– I början av våra samtal hade jag distans till hennes berättelse, den kändes så avlägsen. Men ju mer hon berättade, och samtidigt som dagens samhälle förändrades, desto mer berörd blev jag. Parallellt­ med att jag fick veta mer om det hon gått igenom, inträffade händelser nu som liknade det som hänt då. Judiska barn mobbades i skolor, bomber smällde utanför synagogor i Sverige – våra historier flöt samman!

Läs också Överlevarna skräms av hatvågen mot judar
 

Det märks att engagemanget för att nå ut med sina farföräldrars historia ligger tungt på Helena Trus hjärta. Hon berättar engagerat om samtalen med farmodern och säger sig ha upplevt ett tydligt kall att skriva boken. När hon i olika sammanhang mött andra barnbarn till Förintelseöverlevare har hon fascinerats över hur lika de har tänkt, att de alla delat ett ansvar att föra berättelserna vidare.

Men hennes egen pappa då? undrar jag. Kände inte han ett ansvar att återberätta sina föräldrarnas historia? Nej, det hade inte varit möjligt, menar Helena. Hon tror tvärtom att det för hennes farmors del var nödvändigt att få en viss distans till både berättelsen och mottagaren innan minnena kunde formas till ord.

– Min pappa och hans bror är uppväxta med en laddad tystnad i hemmet. De förstod att föräldrarna mådde dåligt, men ville inte göra dem mer ledsna genom att fråga om det. Pappa har inte vetat vad deras mamma har varit med om, förrän nu.

Helena Trus är tacksam över pappans stora stöd i arbetet med boken. Genom den har han fått en större bild av sin egen mamma, och också kunnat använda boken för att fråga vidare om saker han undrat över.

– Min pappa är tacksam för att ha fått inblick i sina föräldrars liv. Visst har farfar berättat en del genom åren, han gillar historier, men det har mer handlat om att få till en bra knorr på slutet som lockar till skratt. Man visste inte alltid vad som var sant och inte. Min pappa och hans bror är uppväxta med malandet av vissa återkommande historier, säger Helena.

Hon medger också att det hela tiden har funnits en oro under skrivprocessen. En oro som bottnat i att farmodern ska säga ”stopp, nu orkar jag inte mer”. Helena beskriver det som att hon hela tiden varsamt fått balansera mellan sina två olika roller, dels som barnbarn, dels som journalist.

– Jag kunde känna mig hemsk ibland. Ofta vid våra samtal hade jag bråttom därifrån, det var alltid någon dagishämtning eller något annat som pockade på efteråt. Vi kanske pratade i två timmar och jag kunde märka på farmor att hon ”kom igång” efter ett tag. När jag stängde dörren och gick därifrån satt hon ensam kvar med allt som rivits upp under vårt samtal. Det är inte som att hon ringer någon för att prata om det. Jag ville knappt tänka på det, det blev för jobbigt att ta in.

Samtidigt fanns aldrig alternativet att lägga ner. Boken var tvungen att skrivas, berättelserna nedpräntas. Och nu ligger den där, på bordet mellan oss, med Helenas farmors bild på framsidan, en 92-årig kvinna som lever än i dag. Helenas farfar däremot gick bort för åtta år sedan. Det var då Helena tog på sig hans halsband.

– Farmor tycker att jag är naiv som bär Davidsstjärnan synlig runt halsen, men det är som med min vigselring – jag känner mig naken om jag tar av den. Jag har själv ingen tro på Gud, men jag bär mitt judiska arv med stolthet.

Läs mer Lea vill berätta innan det är för sent

Svenska kyrkan och Alpha
Sara Waldenfors (S) företrädde kyrkolivsutskottet under debatten om Alpha på kyrkomötet.
Foto: Svenska kyrkan
Foto: Svenska kyrkan
Kyrkorna leds av män, men i kyrkbänkarna fattas männen. 
Foto: Kari Shea
Foto: Kari Shea