Gud bor i gemenskapen

Kanske har du besökt en gudstjänst under julhelgerna. Det kanske du inte brukar. Men något drar i dig varje julhelg. Som en tyst längtan. Eller så är du en person som alltid brukar besöka gudstjänster och lever med mentaliteten att på söndagarna ska man vara på gudstjänst så är det helt enkelt. Men kanske är det så att du kring storhelgerna får med dig dina barn eller andra nära och kära, även om det är den enda gången ni besöker en gudstjänst tillsammans så blir det av då i alla fall. Under storhelgerna möts den kyrkvane med den som kanske mest av en händelse besöker Guds hus. Det finns något oerhört vackert i det.

Vi hör tonerna, sjunger tillsammans, ser ljusen, hör texterna läsas. Vi har gemenskap tillsammans och låter oss förenas kring något som är större än oss själva.

Söndagens text talar om Guds hus. Guds hus som en plats att komma till, att besöka tillsammans "ljuvlig är din boning" ljuder psalmistens ord. Och såklart gläder vi oss över fulla kyrkor i juletid. Och när jag tittar uppåt i den stora kyrkan mitt i stan kan jag inte annat än att slås av Guds väldighet. Ljuvlig är din boning.

Men ännu mer slås jag av episteltextens ord om en enad kropp, en enad kyrka. Och att en enad gemenskap talar om vad Guds hus är på djupet. Kyrkan som ett levande tempel, människorna och gemenskaperna en boning för Gud. Paulus talar till athenarna i areopagen om att den Gud som är herre över himmel och jord inte bor i tempel byggda av människohand. Så vart bor han då?

I de minsta av gemenskaper kan det gömma sig den största av överlåtelse, uthållighet och gemenskap. Och där bor Gud.

Han bor i smågrupperna som träffas i veckorna, i familjerna som bjuder hem sin granne i vardagen. Han äter med oss kring borden på språkcaféerna. Han besöker oss, och är med och sjunger på äldreboendena. Han är en Gud som lever med oss och som tagit sin boning mitt ibland oss.

Han synliggörs, ja till och med förkroppsligas genom lokala gemenskaper. Han bor i små som stora katedraler. Men inte per automatik utan det verkar ha att göra med enheten. ”Älska varandra så skall människor förstå att jag har sänt er”, säger Jesus.

Lev i kärlek eniga i tanke och sinnelag, tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras, läser vi i söndagens text.

Fulla kyrkor under storhelgerna, vilken glädje! Men jag kan inte låta bli att tänka att det som verkligen blir viktigt i längden är antalet hjärtan fulla av medkänsla, ömhet, och kärlek. Som orkar älska uthålligt, och då oavsett om det är inom kyrkans väggar eller inte.

Hjärtan fulla av överlåtelse hos volontärer i våra språkcafeer, som vecka efter vecka uppbådar kraft att ta emot människor, som troget städar, eller kaffegrupperna som fixar fika. Den som bjuder hem en ensam granne, eller besöker en äldre vän som inte får glömmas bort, de som transporterar en vän hem från krogen.

I den minsta av rörelser kan det krävas största möjliga kärlek och i de minsta av gemenskaper kan det gömma sig den största av överlåtelse, uthållighet och gemenskap.

Och där bor Gud.

Söndagens bibeltexter

Gamla testamentet: Första Kungaboken 8:20, 27-30

Och Her­ren lät sitt ord gå i full­bor­dan: jag ef­ter­trädde min far Da­vid på Is­ra­els tron, så som Her­ren ha­de lo­vat, och jag bygg­de hu­set åt Her­rens, Is­ra­els Guds, namn...

Men kan verk­li­gen Gud bo på jor­den? Him­len, him­lar­nas him­mel, rym­mer dig in­te, än mind­re det­ta hus som jag har byggt. Vänd dig ändå hit, hör din tjäna­res bön och åkal­lan, Her­re, min Gud. Lyss­na på det rop och den bön jag nu uppsänder, och låt din blick natt och dag vi­la på det­ta hus, den plats om vil­ken du sagt: Här skall mitt namn va­ra. – Hör den bön som din tjäna­re ber, vänd mot den­na plats. Hör din tjäna­re och ditt folk Is­ra­el då de åkal­lar dig, vända mot den­na plats; må du själv lyss­na på dem i him­len, där du tro­nar. Hör dem och förlåt!

Episteltext: Filipperbrevet 2:1-4

Om det alltså finns tröst ge­nom Kristus, upp­muntran från kärle­ken och ge­men­skap från An­den, om det finns ömhet och medkäns­la, gör då min glädje full­kom­lig ge­nom att vi­sa enig­het. Lev i sam­ma kärlek, eni­ga i tan­ke och sin­ne­lag, fria från självhävdel­se och fåfänga. Var ödmju­ka och sätt and­ra högre än er själva. Tänk in­te ba­ra på ert eget bästa ut­an också på and­ras.

Evangelietext: Johannesevangeliet 2:13-22

Ju­dar­nas påskfest närma­de sig, och Je­sus gick upp till Je­ru­sa­lem. I temp­let stötte han på dem som sålde ox­ar och får och du­vor och dem som satt där och växla­de peng­ar. Han gjor­de en pis­ka av rep­stum­par och drev ut al­le­sam­mans ur temp­let med de­ras får och ox­ar. Han slog ut växlar­nas peng­ar och välte om­kull de­ras bord, och till dem som sålde du­vor sa­de han: ”Bort med allt det här! Gör in­te min fa­ders hus till en sa­lu­hall.” Och hans lärjung­ar kom ihåg att det står skri­vet: Li­del­sen för ditt hus skall förtära mig. Ju­dar­na sa­de då till ho­nom: ”Vad kan du vi­sa oss för tec­ken, du som gör så här?” Je­sus sva­ra­de: ”Riv ner det­ta tem­pel, så skall jag låta det upp­stå igen på tre da­gar.” Ju­dar­na sa­de: ”I fyr­tio­sex år har man byggt på det här temp­let, och du skall låta det upp­stå igen på tre da­gar!” Men det tem­pel han ta­la­de om var hans kropp. När han se­dan upp­stod från de döda kom hans lärjung­ar ihåg att han ha­de sagt det­ta, och de trod­de på skrif­ten och på or­det som Je­sus ha­de sagt.

Psaltaren: Psalm 84:2-5

Ljuv­lig är din bo­ning, Her­re Se­ba­ot! Jag förtärdes av läng­tan till Her­rens förgårdar. Nu jub­lar min själ och min kropp mot den le­van­de Gu­den. Spar­ven har fun­nit ett re­de och sva­lan ett bo för si­na ung­ar: di­na al­ta­ren, Her­re Se­ba­ot, min ko­nung och min Gud. Lyck­li­ga de som bor i ditt hus och all­tid kan sjunga ditt lov.