24 september 2020

En tidning på kristen grund



Livsstil

Hitta vilan i att gå till fjällets högsta topp

För att få uppleva helt orörd snö. Och låta tankarna leva sitt eget liv. Och ge kroppen en riktig genom­körare. Och … Anledningarna att skippa liften och gå på topptur i fjällvärlden är många. Särskilt i Norge där man kan se fjordar och hav från snöklädda berg.

1 av 6

Där vi stannar till vid en landsväg står två bilar, en svenskregistrerad och en norskregistrerad, parkerade bland utspridda gårdar. Det luktar tydligt av kobajs när vi plockar fram ryggsäckar, stavar, pjäxor och snowboardkängor ur bagaget. Min kusin Christian Thörn åker sedan länge telemark medan jag är lika inne på snowboard.

– Vad var det de kallade dig?

– Snowboard-gutten.

Han syftar på en kommentar från en skidåkande man en solig dag vid en av våra tidigare resor till fjälltopparna kring Åndalsnes i Møre og Romsdal fylke. Ensamheten som snowboardåkare är påtaglig vid de få tillfällen vi stöter på andra vandrare under våra toppturer. Men nu befinner vi oss hur som helst vid foten av Gulkoppen och har i det molniga vädret tagit bilen från vår tillfälliga lägenhet precis vid Innvikfjorden i Stryn. På vägen hit har vi bland annat passerat Hornindalsvattnet, Europas djupaste insjö som sträcker sig hela 514 meter ner.

Vi sätter fast stighudar under våra skidor för att skapa friktion mot snön vid den kommande stigningen. Ja, skidor. Just nu är även min snowboard ett par skidor. Det är en så kallad splitboard som kan tas isär i två delar och sättas ihop igen. För både uppfärd och nedfärd.

Allemansrätten gäller även i Norge och det är tillåtet att med omdöme börja vandringen lite var som helst i naturen. Men ett tips är att ta del av vad andra utforskat tidigare, böcker och sajter med testade leder av olika svårighetsgrad står till buds.

Vi går en bit längs vägen och svänger sedan upp genom skogen. Över bäckar med rinnande vatten, halvt gömda av tung snö. Det snöar något.

Christians skidor knarrar. Vi rör oss upp mot trädgränsen. Dimman och snöandet tilltar.

Genom en ravin. Ibland ser vi tre andra vandrare. De syns och syns inte om vartannat i dimman bland landskapets höjningar och sänkningar.

Snöspåren vi följer försvinner och det är svårt att se skiftningar i underlaget när kontrasterna upphör. I dag tar vi oss inte upp till toppen på drygt 1 300 meter, sikten är för dålig, utan vi stannar på 1 000 meters höjd för en kort lunch och fix med utrustningen. Jag sätter ihop brädan.

Sedan ner.

– Åh vad mjukt och härligt!, ropar Christian.

Det var han som fick med mig på det här vårvintern 2016. Fick mig att köpa en splitboard och testa toppturer. Själv började han redan säsongen 2003/2004 då kompisar tog med honom ut.

Sedan dess har Christian gjort toppturer varje år med några få undantag. Från Storulvån, där det började och han till och med sov i tält med vännerna, via Borgafjäll, Hemavan och Kittelfjäll i Sverige till de senaste åren när jag varit med i norska Åndalsnes, Hemsedal och Stryn.

– De tre åren i Åndalsnes är nog de häftigaste turveckorna. Storulvån är mycket nostalgi, säger Christian.

Han gillar särskilt att planera turerna och börjar med det långt före bilpackningen.

– Det tar ett tag att hitta olika sidor på nätet, titta på kartor, kolla i turboken och bedöma vad som är rimligt för oss att åka på.

Vissa turdagar är betydligt bättre än andra. Som när vi tillsammans vandrade upp på 1 600-meterstoppen Hesten sydväst om Åndalsnes i slutet av mars 2017. I strålande sol, under en skönt blå himmel och med i det närmaste perfekta snöförhållanden. Utsikten mot fjordlandskapet via snöklädda toppar var oslagbar. Dagen var fulländad redan innan själva åkningen tagit vid.

Liknande känslor av välmående bjöd relativt närliggande Nonstinden på efter att den värsta vandringsbranten klarats av och landskapet öppnat sig åt alla håll. På samma plats, men vid ett annat tillfälle, fick min hjälm dessutom snabbt fart neråt när jag tappade den. Men den fångades otroligt nog upp av den enda person som vi träffade under den toppturen. Hon kom senare ifatt och lämnade tillbaka hjälmen.

Tillbaka till Strynområdet. Dagen efter Gulkoppsvandringen är sikten klarare. Morgonhimlen är magiskt lovande med fjälltoppar som skymtar genom blekt solljus när vi åker österut på väg 15 och tar serpen­tinvägen mot 1 771 meter höga Midstolhyrna.

Vi spanar uppåt för branterna. Starten kan trots allt vara trög.

– Det är skönt när man gått i en timme. Men inte nu, säger Christian i bilen.

Det är tyst, tyst när dalen på knappt 600 meters höjd övergår i lutning. Förutom skidknarret. Tan-karna kan och får flöda fritt.

– Det är lyx att kunna göra sånt här, säger han mycket riktigt en stund in i strapatsen som ska vara i åtskilliga timmar.

Vi möter ingen annan under hela vandringen. Förutom några djurspår är det helt orörd snö. Alltså helt orörd.

Solen kommer och går. Liksom kontrasterna i snön. Upplevelsen av landskapet och lutningen för-ändras allteftersom.

– Vi ska inte ropa hej. Hur långt man än ser finns det alltid en topp till, säger Christian om vägen framåt.

Vi tar paus för mat. Han gräver en "fåtölj" i snön. Jag sitter, som ofta, på baksidan av min snowboard.

Tyvärr känner jag krampen komma i låren när vi fortsätter. Vinden ­tilltar också. Russin och banan stöttar orken något.

När vi närmar oss Midstol-hyrnas topp ser vi den inte längre i dimman. Så vi vänder strax före 1 700 höjdmeter och börjar åka utför. Det efterlängtade långa och fria åket. Men några svängar ner kommer min tidigare inmundigade macklunch upp och färgar snön, troligtvis på grund av kombinationen av för lite energiintag och för stor ansträngning. Så kan det gå.

Något lättad fortsätter jag nerför i det vita som bara vi rört i dag. En vet aldrig exakt hur en tur blir. Men det är tveklöst värt det. Så även nu.

Under Stryn-veckan berättar Christian att en vän till honom bar en t-shirt med texten "Earn your turns".

– Det ger en annan typ av tillfredsställelse när man har gått upp och åker ner i offpisten jämfört med att åka lift. Jag tror att det är den tillfredsställelsen som jag har fastnat för, säger han.

Om bara några veckor är det dags för Norge igen. Nya toppturer väntar när färden går till Oppdal som ligger ungefär lika långt norrut som svenska Vemdalen.

Fler artiklar