23 september 2020

En tidning på kristen grund



Livsstil

Salem Yohannes tar fajten mot rasismen i kyrkan

Rasism finns överallt – även i kyrkan. Dagen möter statsvetaren och föreläsaren Salem Yohannes som utifrån sin egen erfarenhet sprider kunskap och inspirerar till att agera mot rasism.

GÖTEBORG. Som 20-åring såg Salem Yohannes för första gången en Disneyfilm med en svart prinsessa i huvudrollen – och började storgråta.

– Jag kände bara: Äntligen! Äntligen en prinsessa som såg ut som jag. Det kändes som en upprättelse för den 7-åriga Salem som rakpermanentade håret för att det inte fanns några prinsessor som såg ut som hon. Precis som alla andra ville jag känna mig vacker, men när alla prinsessor jag såg var vita och hade rakt hår kände jag att jag aldrig kunde vara som dem.

Minnet väcker känslor och både mina och Salems ögon tåras.

Vi ses precis efter att Salem medverkat i ett panelsamtal om hur den svenska rasismen har förändrats. Som statsvetare och föreläsare har de sammanhangen blivit hemmastadda och hon talar lika engagerat på scenen som när vi sitter på tu man hand.

– Rasismen poppar upp överallt. Jag känner igen den som rädsla i min kropp. Flera gånger har jag sett Nordfront marschera på Avenyn utanför mitt jobb, berättar hon.

De senaste åren har den offentliga rasismen ökat, menar Salem. Det som folk tidigare bara tänkte, vågar de numera säga rakt ut – och skriva på sociala medier. Tonläget har höjts.

Men rasismen är egentligen densamma. Första gången Salem fick möta rasism gick hon i förskolan.

– Som svart tjej som växer upp i Sverige, där majoritetsbefolkningen är vit, fick jag redan i dagis höra från de andra barnen att jag hade bajskorvsflätor och smutsig hud. Det skapade tidigt en underlägsenhet hos mig, en slags bitterhet över att jag var född till den jag var.

Genom sitt liv har Salem Yohannes hanterat utanförskapet på olika sätt. Som liten försökte hon anpassa sig så mycket som möjligt för att inte framstå som annorlunda.

– Jag började se på mig själv utifrån hur majoritetsbefolkningen såg på mig. En del behandlade mig som om jag vore en utomjording, en helt annan slags varelse. De trodde att jag skulle ha en totalt annan kultur bara för att mina föräldrar kom från Eritrea.

– För att passa in gjorde jag mitt hår rakt med hjälp av kemikalier och undvek solen för att jag inte skulle bli brunare än vad jag var. Det var så tydligt att vithetsnormen och de västerländska skönhetsidealen präglade mig.

Tio år senare började Salem Yohannes studera postkolonial teori och internationella relationer vid universitetet och fick ett nytt sätt att se på sig själv och sin erfarenhet. Hon fick ett språk för vad hon hade varit med om.

– Jag började förstå den historiska bakgrunden till rasismen, såg strukturer och fick begrepp att använda. Så småningom började jag ifrågasätta varför jag internaliserat rasismen och trott att vita är vackrast, vita är bäst, vita styr världen. Jag ville frigöra mig från bilden som jag hade blivit inprogrammerad.

I samband med universitetsstudierna inledde Salem en slags befrielseprocess.

– Jag fick lära mig att älska mig själv som jag är skapad. Jag slutade rakpermanenta mitt hår, för jag kände att alla kemiska medel hade blivit uttryck för min känsla av underlägsenhet. I stället lät jag mitt afro växa fritt och jag vågade acceptera den Gud har skapat mig till att vara.

Salem Yohannes talar lika ledigt om Gud som om rasistiska strukturer. Hon är uppvuxen i en familj där tron alltid varit naturlig.

– Mina föräldrar talade typ i tungor i sömnen och pappa profeterade lika ofta som jag bytte strumpor, säger hon med ett leende.

Hon berättar också att hon haft perioder när Gud inte varit hennes första prioritet, men i dag är tron det viktigaste hon har. Församlingen Hillsong är hennes andliga hem.

Att vara kristen och antirasist borde vara enkelt att kombinera, men relationen är inte helt oproblematisk. Under panelsamtalet som Salem medverkar i, återkommer en av de andra paneldeltagarna till de kristnas rasistiska skuld, både när det gäller afrofobi och antisemitism. Jag frågar hur Salem relaterar till det.

– Om man tar den europeiska koloniseringen som exempel så blandades det ju in påhittade ”kristna” värderingar som också legitimerade den europeiska invasionen. Det blev också ett slags missionsprojekt. Det fanns en inställning att afrikanerna var primitiva varelser som de vita var tvungna att hjälpa och frälsa, då de under inga omständigheter kunde leda sig själva. Att inte säga att spår av det finns kvar, är väldigt naivt.

– Därför blir det ännu viktigare för mig som kristen att betona att alla människor är skapade till Guds avbild. Gud ger oss ett absolut människovärde, vilket gör att det inte finns något utrymme för rasism. Som kristna är vi kallade att vara aktiva antirasister.

Hur skulle du säga att kunskapen om rasism är i svenska församlingar?

– Min känsla är att det finns mycket okunskap. Många är inte medvetna om vilken rasism och de hinder man kan tvingas möta som exempelvis svart person i Sverige i dag. I stället för att visa empati och fråga hur kyrkan kan stötta har jag tyvärr blivit ifrågasatt och ibland till och med fått mina erfarenheter ogiltigförklarade.

– Ibland känns det som om vi ställer kyrkan lite utanför samhället och har en bild av att vi inte är påverkade av problemet, av att vi inte är en del av den rasistiska strukturen. Men det är vi.

För att bryta med rasismen, både i kyrkan och i samhället, tror Salem att det är viktigt att skaffa sig kunskap. För kristna handlar det också om att ännu tydligare ta Jesus som förebild.

– Jesus lämnade ju sina gudomliga privilegier för att jobba på jorden, äta lunch med de utstötta, ge kraft åt utsatta kvinnor. Han gav upp allt. På samma sätt måste vi avsäga oss våra privilegier för att någon annan ska kunna ta plats. Att vara kristen är radikalt, men vi har tappat den radikaliteten. För att få tillbaka den behöver vi Jesu kraft.

Vad kan vi göra konkret för att motverka rasism?

– Vi kan stödja och stå bakom grupper som bemöts av rasism, ge människor som inte ser ut som en själv en chans att få synas i olika sammanhang och säga ifrån när någon uttrycker sig rasistiskt.

– Det räcker inte med att inte rösta på SD utan vi måste fundera kring hur vi lever ut våra värderingar, hur vi integrerar dem som kommer från andra länder i våra församlingar, vem vi låter sitta i styrelsen eller predika på söndagsgudstjänsten.

Själv använder Salem Yohannes i dag sin kunskap och erfarenhet kring att påverka på så många sätt som möjligt, både professionellt och privat. Som utredare inom stadsdelsförvaltningen gör hon en rapport om medborgares upplevelser av rasism och vid sidan om jobbet håller hon föreläsningar om rasism.

Ibland blir publiken fortfarande förvånade när de inser att det är hon som är föreläsaren. En erfarenhet som stämmer väl överens med forskningen på området.

År 2014 fick Mångkulturellt Centrum i uppdrag av regeringen att göra en kartläggning kring afrosvenskars situation och levnadsvillkor, vilket bland annat visade att afro­svenskar med akademisk utbildning har svårare att få jobb i linje med sina meriter.

Tidigare försökte Salem anpassa sig mer till samhällets felaktiga förväntningar på henne, hon undvek kläder som kunde sticka ut eller tänkte sig noga för kring hur hon hade håret. Inte längre.

– Med tiden har jag blivit trygg i mig själv och i min resa med Gud. Människor måste acceptera mig för den jag är, ta allt som kommer med Salem.

---

Salem Yohannes

  • Ålder: 28 år.

    Bor: Göteborg.

    Familj: "Mina föräldrar, två systrar samt ett antal vänner som jag ser som min familj."

    Gör: Planeringsledare vid avdelningen för mänskliga rättigheter på Stadsledningskontoret samt egen­anställd föreläsare.

---

Malina Abrahamsson

Malina Abrahamsson är reporter på Dagens kultur- och livsstilssidor.

Fler artiklar