Julnattens berättelse handlar om att våga

I julens drama vinner herdarna inte över rädslan genom att liksom Stig Helmer Olsson blunda, sträcka ut sina händer och intala sig själv: ”Jag kan flyga. Jag är inte rädd.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

En grupp underbetalda djurskötare som arbetar natt virar mantlarna runt sig och värmer sig runt lägerelden i den kalla natten. De som inte är vana att någon bryr sig om deras öde får plötsligt ett besök från ovan. Det är en ängel från Gud som med sin strålglans och närvaro visar att ingen är glömd av Herren. Den Gud som deras folk litat på visar sin trofasthet genom sin budbärare, men herdarna reagerar med fasa. Rädslan biter sig fast och ängeln säger orden som han upprepat många gånger i mötet med människor: Var inte rädda.

Vi kanske tänker att herdarna borde bli glada, tacksamma och stämma upp i lovsång. Men, i mötet med det okända och det bortom vår kontroll är rädslan alltid nära. Möjligtvis fruktar herdarna att mötet med det heliga ska resultera i evig pina och hårda straff. Men de märker efter ett tag att ängeln inte är där för att sätta dit dem, utan för att visa vägen till deras räddning. Var inte rädda. Men trots att kärleken alltid är Guds drivkraft när han möter oss finns det anledning av varna. Att möta Gud kan alltid bli slutet på det liv man levt. Chansen är att ingenting blir sig likt. Eller kanske risken? Att vi är många som tvekat efter ett tilltal från Herren är naturligt. Rädslan säger något om allvaret i att möta Gud, men den hjälper oss inte. Rädslan låser vår fantasi och krymper Guds utrymme i våra liv. Rädslan får oss att backa, stänga våra hjärtan och lura oss att hoppet är vår fiende i stället för vän. Var inte rädda.

Jag är alltid imponerad av personer som gjort en gudsupplevelse och vågar ta konsekvenserna. Som har modet att ta sig igenom förvirringen och oron för att sedan kunna landa i trygghet och tro. Herdarna lämnar sina arbetsuppgifter och beger sig in i byn mitt i natten utan att veta vad som väntar dem. Maria tackar ja till uppdraget att föda ett barn som skulle rädda världen, trots att hon visste farorna med att bli gravid som ogift. Var inte rädd säger ängeln även till henne.

I julens drama vinner herdarna inte över rädslan genom att liksom Stig Helmer Olsson blunda, sträcka ut sina händer och intala sig själv: ”Jag kan flyga. Jag är inte rädd.” I stället är det ängeln som talar: ”I dag har frälsare fötts åt er.” Rädslans motgift är inte positivt tänkande utan löftet om Jesus Kristus, Guds son. Är du som herdarna och Maria och har haft en omtumlande erfarenhet av Gud vill jag uppmuntra dig att inte låta rädslan vinna, utan låta Jesus visa vem Han är. I mötet med den Gud som älskar viskar ängeln till oss alla: Var inte rädda.

David Fiske, föreståndare i Kristinakyrkan i Lindesberg.

Veckans bibeltexter

Tema: Jesu födelse

Gamla testamentet: Jesaja 9:2–7

Det folk som vand­rar i mörk­ret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar lju­set fram. Du låter jublet sti­ga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jub­lar när by­tet förde­las. Oket som tyng­de dem, stång­en på de­ras ax­lar, förtryc­ka­rens pis­ka bry­ter du sönder, som den dag då Mid­jan be­seg­ra­des. Stöveln som bars i stri­den och man­teln som fläckats av blod, allt det­ta skall brännas, förtäras av eld. Ty ett barn har fötts, en son är oss gi­ven. Väldet är lagt på hans ax­lar, och det­ta är hans namn: All­vis härs­ka­re, Gu­dom­lig hjälte, Evig fa­der, Freds­furs­te. Väldet skall bli stort, fre­dens välsig­nel­ser ut­an gräns för Da­vids tron och hans ri­ke. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdig­het nu och för evigt. Her­ren Se­ba­ots li­del­se skall göra det­ta.

Episteltext: Hebreebrevet 1:1–3

Många gång­er och på många sätt ta­la­de Gud i for­na ti­der till våra fäder ge­nom pro­fe­ter­na, men nu vid den­na ti­dens slut har han ta­lat till oss ge­nom sin son, som han har in­satt till att ärva all­ting lik­som han också har ska­pat värl­den ge­nom ho­nom. Och han, som är ut­strålning­en av Guds härlig­het och en av­bild av hans väsen och som bär upp allt med kraf­ten i sitt ord, har re­nat oss från syn­den och sit­ter på Ma­jestätets högra si­da i höjden.

Evangelietext: Lukas 2:1–20

Vid den ti­den utfärda­de kej­sar Au­gustus en förord­ning om att he­la värl­den skul­le skatt­skri­vas. Det var den förs­ta skatt­skriv­ning­en, och den hölls när Qui­ri­ni­us var ståthålla­re i Sy­ri­en. Al­la gick då för att skatt­skri­va sig, var och en till sin stad. Och Jo­sef, som ge­nom sin härkomst hörde till Da­vids hus, be­gav sig från Na­sa­ret i Ga­li­leen upp till Ju­deen, till Da­vids stad Bet­le­hem, för att skatt­skri­va sig till­sam­mans med Ma­ria, sin tro­lo­va­de, som vänta­de sitt barn.

Me­dan de be­fann sig där var ti­den in­ne för hen­ne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lin­da­de ho­nom och la­de ho­nom i en krub­ba, ef­tersom det in­te fanns plats för dem in­ne i härbärget.

I sam­ma trakt låg några her­dar ute och vak­ta­de sin hjord om nat­ten. Då stod Her­rens äng­el framför dem och Her­rens härlig­het lys­te om­kring dem, och de greps av stor förfäran. Men äng­eln sa­de till dem: ”Var in­te rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för he­la fol­ket. I dag har en frälsa­re fötts åt er i Da­vids stad, han är Mes­si­as, Her­ren. Och det­ta är teck­net för er: ni skall fin­na ett nyfött barn som är lin­dat och lig­ger i en krub­ba.” Och plöts­ligt var där till­sam­mans med äng­eln en stor him­melsk här som pri­sa­de Gud: ”Ära i höjden åt Gud och på jor­den fred åt dem han har ut­valt.”

När äng­lar­na ha­de fa­rit ifrån dem upp till him­len sa­de her­dar­na till varand­ra: ”Låt oss gå in till Bet­le­hem och se det som har hänt och som Her­ren har låtit oss ve­ta.” De skyn­da­de i väg och fann Ma­ria och Jo­sef och det nyfödda bar­net som låg i krub­ban. När de ha­de sett det berätta­de de vad som ha­de sagts till dem om det­ta barn. Al­la som hörde det häpna­de över vad her­dar­na sa­de. Ma­ria tog allt det­ta till sitt hjärta och be­grun­da­de det. Och her­dar­na vände till­ba­ka och pri­sa­de och lo­va­de Gud för vad de ha­de fått höra och se: allt var så som det ha­de sagts dem.

Bokrecensioner