Kaos i ungdomen hjälpte Linda Bergling förstå andra

Som ung var hon vildare än de flesta. I dag är Linda Bergling pastor i församlingen Arken och arbetar för att fler ska uppleva helande och inre frid.
Det egna vilsenheten i ungdomen gör att hon bättre kan förstå andras kamp.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det är en bild som vittnar om glädje och stolthet. Linda Bergling står tillsammans med döttrarna Magdalena och Hannah i traditionell samedräkt, den som de har rätt att bära eftersom de tillhör den samiska Niia-släkten. I dag kan Linda nämligen identifiera sig med sitt samiska arv.

– Jag och flickorna besöker så ofta vi kan samiska vänner främst i Jokkmokk. Eftersom jag inte jojkar har det hänt att jag berättat om tungotalet och även sjungit i anden och berättat om relationen med Gud, säger hon.

Linda föddes in i en familj där mamman Magnhild var same medan pappan Eskil var svensk jägarsoldat. De två hade träffats i Jukkasjärvi, tycke hade uppstått, och det hade blivit inledningen på ett äktenskap som inte alltid var lyckligt.

– När mamma väntade min äldre syster tänkte hon först lämna bort henne, men hon valde i stället att gifta sig, berättar Linda.

Hennes mamma fick flytta från sin samiska släkt för att bo i en liten bagarstuga i Svartbyn utanför Överkalix.

– Det var litet och fattigt, vi hade ingen värme och inte vatten inomhus, men jag har ändå några fina minnen därifrån. Sedan fick vi flytta till punkthus i Svartbjörnsbyn utanför Boden för sådana som kom ut ur fattigdomen, säger hon.

När det var oroligt hemma kunde hon ta sin tillflykt ut i naturen. Där i friheten anade hon att det fanns något större att tro på. I dag kan hon se att den känslan för naturen kan ha varit ett samiskt arv.

– Som liten kände jag att det fanns något övernaturligt, jag längtade efter det och kände naturens väsen. Men min mamma hade också den mörka sidan av det samiska, hon hade rädslan för andar och fruktan för döden, säger hon.

Det var inte bara kärleken till naturen som kom tidigt. Som fyra- eller femåring var hon med om en händelse som kom att prägla hela hennes uppväxt. Hon var hemma hos sin morfar och i ett obevakat började hon leka med hans mediciner. Hon minns att hon radade upp dem på sängen, de såg färgglada och spännande ut. Kanske tänkte hon att det var godis, för hon åt upp nästan allihop.

– Jag somnade och läkarna sa till min mamma att jag inte skulle vakna upp mer. Min morfar blev så förtvivlad över det som hänt mig att han dog själv samma natt, säger Linda.

När hon vaknade fick hon veta att hon aldrig skulle se sin morfar igen. Hon fick mardrömmar och en ångest som kom att prägla resten av barndomen.

– På den tiden fanns ingen hjälp i skolan. Jag hade mycket huvudvärk och var ofta på sjukhus, och jag hade hjärtproblem. All oro gjorde att jag inte kunde läsa förrän i trean, säger hon.

Inte heller hemma fick hon den trygghet hon behövde.

– Min mamma hade också ganska svåra psykiska problem. Min pappa var nästan aldrig hemma, för han utbildade militärer.

Linda fick kämpa ensam, men det fanns också något som bar henne. Vid ett tillfälle hade hon upplevt att hon mötte en ängel, en varelse som omgavs av kärlek, skönhet och renhet. Den kärleken sökte hon på flera platser.

– Det fanns kristna möten för de barn som bodde i punkthusen, men jag blev nog utslängd andra gången för att jag busade så mycket, säger hon.

Hennes bästa vän Gurli Hübinette var med i Filadelfiaförsamlingen i Boden och familjen Hübinette blev ett stort stöd för henne. Som 16-åring följde hon med på ett väckelsemöte i pingstförsamlingen.

– Jag kände att det var samma atmosfär som när jag mött ängeln, jag kände igen någonting med evigheten och skönheten. Men jag hade så många fördomar om kristna, jag trodde att livet skulle bli så tråkigt som kristen, så jag tackade nej till Gud. Då var det som om något dog inom mig, säger hon.

Som tonåring levde Linda ett liv långt från de normer som präglade en pingstförsamling på 1960-talet. Hon levde för killar och festande, allt som kunde döva den ångest som följde henne i livet.

– Jag tror jag hade väldigt behov att hävda mig, och att få ha en identitet som utåtagerande och tuff.

Efter den tröga starten i skolan hade hon fått uppmuntran av en duktig lärare som upptäckt hennes begåvning. När Linda började känna att livet med killar och fest bröt ner henne så satsade hon på studier. Hon drömde om att doktorera i kriminologi, och studerade först i Umeå och sedan i Uppsala. Samtidigt engagerade hon sig i vänsterrörelsen mot Vietnamkriget och världens orättvisor. Hon bodde också i Paris och ett år i Afrika.

Till det yttre verkade allt gå åt rätt håll, men i det inre var hon inte fri från ångesten. Det var först när hon motvilligt följde med till en bönegrupp i Stockholm hos teologen Gösta Höök som hon blev fri. Där kände hon igen samma renhet och kärlek som hon mött hos ängeln. Hon upplevde att Jesus talade till henne, och frågade om Han fick bli hennes frälsare.

– Då blev det en radikal förvandling. Jag grät hela tiden under flera veckor, det var en helandeprocess. Och jag insåg att jag skulle tjäna Jesus hela mitt liv, säger hon.

Linda har verkligen följt det beslutet, först som diakon i Svenska kyrkan och sedan som pastor i församlingen Arken. Och församlingen arbetar i femton länder med hjälparbete. Hon tror att de upplevelser hon hade som barn har hjälpt henne att förstå andra människor och att visa barmhärtighet.

– Jag upplever att människor i dag har det svårare än när jag var liten. Jag möter så många ungdomar som lider av ångest. Jag tror att mina egna erfarenheter hjälper mig att förstå så att jag kan uppmuntra och styrka.