Låt tacket prägla livet

Jag tror att det är en anledning till nutidsmänniskans bristande glädje: hon har glömt bort att tacka, skriver Anna Sophia Bonde utifrån Tacksägelsedagens texter.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Berättelsen om de tio spetälska som på grund av Jesus blev friska illustrerar förhållandet mellan liv och Liv. Alla tio fick livet tillbaka, men hos den som vände tillbaka till Jesus för att tacka Honom, hade det nya Livet börjat växa fram. Jag tror inte han, den tidigare sjuke, uppfattade det som en tråkig-men-nödvändig plikt att återigen söka upp Jesus. Eftersom han förstod att det var Jesus han hade att tacka för sin nyvunna hälsa kunde han inte låta bli att göra det. Han ville dela sin glädje med Jesus och, förstås, sin tacksamhet.

Jag tänker ibland på hur många gånger jag själv gjort som de nio andra. Tagit emot det Jesus gett mig som om det vore det minsta man kunde begära, ”inte mer än rätt”. Hur lätt är det inte, när faran väl är avvärjd och man återigen kunnat trycka på playknappen till livet, att glömma bort vilket under det var, det som hände. Jag tror att det är en anledning till nutidsmänniskans bristande glädje: hon har glömt bort att tacka. När hon börjar ta saker och människor för givna så missar hon det förunderliga med dem.

Kung David hade iscensatt en stor insamlingskampanj bland folket, nu skulle de äntligen bygga templet! Familjerna kommer mangrant med stora gåvor, alla vill vara med och själv skänker David (kanske en inspiratör till Bill och Melinda Gates?) bort hela sin förmögenhet (1 Krön 29:3). Ändå glömmer han inte i den festliga yran bort det väsentliga. Från dig kommer allt, och det vi givit åt dig har vi fått ur din hand. (vers 14b) David, Bibelns mest gynnade söndagsbarn, har fått kläm på Guds ekonomi: Han ger, vi tar emot, och kan sedan ge vidare av det vi tagit emot.

När vi bejakar den rytmen, då kommer glädjen av sig självt. Men så fort vi börjar bevaka våra rättigheter, ”my precious”, kommer musiken i vårt inre att bli disharmonisk. Då får vi svårare att höra Guds röst, eller vi hör den förvrängd, den gläder oss inte, vi vill hellre trycka på paus.

Därför är Tacksägelsedagen en viktig dag. Det är en god plikt att tacka. Och det verkar till och med vara så att när vi tackar, även om det är pliktskyldigt, så öppnar det upp något inom oss, i hjärtat. Kanske fungerar det halvhjärtade tacket som ett fönster som, om än inte vidöppet, i alla fall står på glänt? När vi tackar lockas vi in i Guds rytm. Det är därför Paulus kan skriva, utan att verka tröttsam: Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. (1 Thess 5:16a) När vi tackar får vi syn på vad mer vi har att tacka för, tills hela hjärtat översvallas av glädje och tacksamhet. Det blir en sorts väckelse hos den enskilde, när det händer. Någon får smaka Guds godhet och märker hos sig själv en längtan efter mer.

Morgonbön, bordsbön, middagsbön, aftonbön. Sånt där kan framstå både som trista agendor som ska betas av och som stunder då vi, också vi, får följa med Jesus upp på Förklaringsberget (Mika 9). Sådana stunder kan kasta ljus över vår dag, ljuset från Kristi härlighet kan nå ända in i hjärtats mörkaste vrår. På det sättet kan också mitt liv bli en lovsång till Honom, inte bara enstaka "hallelujah-moments", särskilt goda eller lyxiga semesterdagar. Det där ljuset når ända in i min allra tristaste vardag. Om jag tar emot och tackar för det så kommer jag att kunna leva hela mitt liv i det ljuset. Det kommer att ge mig Liv.

 

Söndagens texter

Gamla testamentet: Första Krönikeboken 29:10-14

Inför he­la försam­ling­en pri­sa­de Da­vid Her­ren: ”Pri­sad va­re du, Her­re, vår fa­der Is­ra­els Gud, från evig­het till evig­het. Dig, Her­re, tillhör stor­het och makt och härlig­het och glans och ma­jestät, ja, allt i him­len och på jor­den. Ditt är ri­ket, Her­re, och du är den upphöjde härs­ka­ren över all­ting. Ri­ke­dom och ära kom­mer från dig, och du råder över all­ting. I din hand är kraft och styr­ka, allt har du makt att göra stort och starkt. Och nu, vår Gud, tac­kar vi dig och lo­var ditt härli­ga namn. Ty vem är väl jag och vad är mitt folk att vi själva skul­le kun­na ge såda­na fri­vil­li­ga gåvor? Nej, från dig kom­mer allt, och det vi gi­vit åt dig har vi fått ur din hand.

Episteltext: Första Thessalonikerbrevet 5:16–24

Var all­tid gla­da, be ständigt och tac­ka he­la ti­den Gud. Gör så, det är Guds vil­ja i Kristus Je­sus. Släck in­te an­den, förak­ta inga pro­fe­ti­or men pröva allt. Ta va­ra på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont. Må han som är fri­dens Gud hel­ga er helt ige­nom, och må er an­de, själ och kropp be­va­ras he­la och oskad­da, så att de är ut­an fläck när vår her­re Je­sus Kristus kom­mer. Han som kal­lar er är tro­fast, han skall åstad­kom­ma det.

Evangelietext: Lukasevangeliet 17:11–19 

Un­der sin vand­ring mot Je­ru­sa­lem följ­de han gränsen mel­lan Sa­ma­ri­en och Galilleen. När han var på väg in i en by kom tio spetäls­ka emot ho­nom. De stan­na­de på av­stånd och ro­pa­de: ”Je­sus, mästa­re, förbar­ma dig över oss!” Då sa­de han till dem: ”Gå och vi­sa upp er för präster­na!” Och me­dan de var på väg dit blev de re­na. En av dem vände till­ba­ka när han såg att han ha­de bli­vit frisk. Med hög röst pri­sa­de han Gud och kas­ta­de sig till mar­ken vid Je­su fötter och tac­ka­de ho­nom. Han var sa­ma­ri­er. Je­sus fråga­de: ”Blev in­te al­la tio re­na? Var är de nio and­ra? Är det ba­ra den här främling­en som har vänt till­ba­ka för att ge Gud ära?” Och han sa­de till man­nen: ”Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.”

Psaltaren: Psalm 65:9–14

De som bor vid jor­dens ändar står häpna inför di­na mäkti­ga gärning­ar, öster och väster fyl­ler du med ju­bel. Du tar dig an jor­den och ger den regn, du gör den bördig och rik. Guds flod är full av vat­ten. Du får säden att växa, du sörjer för jor­den. Du vatt­nar åkerns fåror och jämnar ut dess til­tor. Med regnsku­rar gör du jor­den mjuk, du välsig­nar det som växer. Du kröner året med go­da gåvor, där du går fram gror fe­ta skördar. Öde­mar­kens be­ten fro­das, höjder­na klär sig i ju­bel. Äng­ar­na smyc­kas av fårhjor­dar och da­lar­na höljer sig i säd. Allt är ju­bel och sång.