Leo Wågberg var nära att dö på konfirmationslägret

Under en kanotutflykt på ett konfirmationsläger i Åre hamnar 15-åriga Leo Wågberg i det iskalla vattnet. I två timmar ligger han livlös, men räddas mirakulöst. I boken "Himlen måste sakna en ängel" skriver mamman Linn Maria Wågberg om kampen för Leos liv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Egentligen ville inte Leo Wågberg åka på det där konfirmationslägret för tre år sedan. Han var ingen sportkille och lockades inte av lägrets äventyrstema. Ändå övertygades han av mamma Linn, som också arbetade i församlingen som stod som lägerarrangör. Otaliga är de nätter hon vridit sig i ånger sedan dess.

– Det spelar ingen roll huruvida min skuld i det här är reell, jag kommer brottas med den resten av mitt liv. Jag har bett Leo om förlåtelse hundra gånger för att jag insisterade på att han skulle åka och han säger varje gång att det inte var mitt fel. Jag måste bara lära mig att acceptera situationen och lära mig att leva med alla jobbiga känslor.

I boken "Himlen måste sakna en ängel" beskriver Linn Wågberg hela den känsloresa hon och familjen gått igenom sedan den där dagen när hon iklädd funktionärsväst står på yngste sonens fotbollscup, svarar i telefonen och får den illavarslande frågan: "Sitter du ner?"

Hennes äldste son, Leo, och hans två vänner hade kantrat med kanoten i Ånnsjön i Åre och snabbt tappat medvetandet i det iskalla vattnet. I över två timmar har Leo hjärtstillestånd och när han till sist hittas av två frivilliga fjällräddare och tas till sjukhuset i Trondheim ligger hans kroppstemperatur på 14,5 grader. Kliniskt död. Ingen man eller pojke i världen har överlevt med en så låg temperatur tidigare.

Men Leo överlever. Efter 12 dagar i koma, där Linn och hennes exman förtvivlat vakar vid sonens sjukhussäng, vaknar Leo upp. Det första han säger är: "Mamma, mamma, jag vill ha glass". Bredvid står en mamma och en pappa som gråter och skrattar om vartannat och en läkare som storögt säger "Det är inte sant".

Nu har det gått över tre år sedan Leo kom tillbaka till livet och jag möter Linn Wågberg för en intervju. Att skriva boken "Himlen måste sakna en ängel" har varit ett sätt för henne att bearbeta det som har hänt och nysta i sina egna känslor och tankar. Hon har tvingats leva med två ytterligheter.

– Vi har levt i ett mirakel och katastrof samtidigt. Och vi lever fortfarande i ett slags katastrofläge, även om det faktiska dödshotet har lagt sig. Samtidigt som vi har varit så tacksamma över att Leo överlevt har vi varit förtvivlade över att det hände och över de konsekvenser detta har fått.

– Många som jag möter säger "Åhh vad fantastiskt, vilket mirakel". Och det är ju fantastiskt, men det är ett sorgkantat mirakel och konsekvenserna tar inte slut, framför allt inte för Leo.

Under omständigheterna lever Leo i dag ett relativt vanligt liv. Han kan gå, prata, åka moped och spela gitarr – saker som läkarna bedömde som omöjliga med tanke på att hans organ stängdes av i det fyragradiga vattnet. Däremot påverkades hjärnan. Närminnet är kraftigt nedsatt, vilket gör skolgången krävande. Dessutom minns hans kropp ibland saker som hjärnan glömt.

– Leos ångest kan triggas av konstiga saker som vi har svårt att reda ut. Det kan till exempel vara en exit-skylt som han plötsligt mår väldigt dåligt av. Kanske var det att han såg många sådana på sjukhuset.

Leo låg inlagd på sjukhuset i flera månader innan han kunde komma på enstaka hembesök, fortfarande i rullstol och med sondmatning. I början var allt så smärtsamt för Leo att han ofta önskade att han inte skulle ha överlevt. Men varken han eller mamma Linn gav upp. Och genom allt har deras relation blivit starkare.

– Från start blev han extremt beroende av mig och vi har hela tiden haft en ärlig och öppen relation där vi pratat om väldigt svåra saker. Vi lever fortfarande väldigt tätt inpå varandra, på gott och ont. Leo har inte kunnat ha någon stor frigörelseprocess som andra tonåringar.

– Vi har inte jättemycket konflikter, men det är klart vi blir irriterade på varandra. Hans irritation ligger ofta i att han blir påmind om det som är jobbigt. Han vill ju också vara en självständig människa.

Genom hela den här processen har Linn Wågberg också förändrats. Och det vore konstigt annars. När olyckan skedde hade hon just återhämtat sig från en uppslitande skilsmässa från Leos pappa. Sorgen hade knappt lagt sig innan hon fick samtalet om att hennes älskade son hittats livlös sjuttio mil bort. Därefter väntade en lång sjukhusvistelse med ständig oro och rädsla för nästa besked. Mitt i allt försökte hon hålla ihop familjen med Leos yngre syskon. Och bearbeta alla sina egna känslor.

– På ett sätt är jag fortfarande ständigt beredd på katastrof, men på ett annat sätt är jag som muminmamman som säger att "vad som helst kan hända när som helst och därför är jag lugn". Innan olyckan tänkte jag att jag kunde kontrollera livet, men nu har jag insett att jag inte kan styra över allt. Det här är inte det sista jobbiga vi kommer att uppleva i våra liv, och även om jag är tilltufsad på utsidan känner jag mig bättre rustad och starkare i kärnan av mig själv.

Läs också: Andreas Nielsen: I väntan på mirakel
 

Innan olyckan arbetade Linn Wågberg med diakoni, lovsång och kommunikation och var kollega med lägerchefen som senare dömdes för vållande till annans kroppsskada.

– Det var väldigt jobbigt att gå tillbaka till jobbet efter olyckan, även om jag inte jobbade tätt ihop med lägerchefen. Samtidigt var både arbetet och församlingen så viktiga för mig.

– Allt som hände blev en kris för hela arbetslaget och vi fick inte någon bra hjälp. Sorg, skam, skuld, försoning och kris ska ju vara kyrkans expertis, men när det handlade om det egna ansvaret blev det för svårt att hantera. Allting tystnades ner och det har ju sällan funkat i krissituationer.

– Samtidigt vill jag säga att jag fick fint stöd i början av frivilliga i kyrkan som bad för oss och kom med lagad mat hela sommaren efter olyckan.

Däremot fick inte Linn Wågberg behålla sitt deltidsuppdrag i församlingen.

– Det var kanske det minsta jag behövde, jag hade det rätt tufft som det var, säger hon med ett matt skratt.

Men trots att allt som hände är så nära sammankopplat med kyrkan, har Linns gudstro inte förändrats. I "Himlen måste sakna en ängel" får läsaren följa hennes brottningskamp. När beskedet om olyckan först nådde henne skrek hon rakt ut och upprepade orden "Om det här händer mitt barn, så finns ingen Gud", följt av en ursinnig vädjan till Gud att rädda Leo.

– Att vara med om något sådant här är ju som att få teodicéproblemet i en liten ask och man ställer sig samma fråga som alla människor gör i svåra stunder: Varför händer detta om det finns en god Gud? Min tro är inte att olyckan i sig var Guds vilja, men att Gud jobbade på väldigt bra därefter för att rädda Leo. Min gudstro har inte fått sig en törn, men däremot har min tilltro till människor fått det. Olyckan och dess långtgående konsekvenser var en följd av en rad dåliga beslut som människor fattade. Både där och då och en lång tid efteråt.

Frågan om varför olyckan skedde och varför Leo drabbades så svårt är frågor som både Linn och Leo kommer att få brottas med så länge de lever.

– Vi kommer aldrig att få några tillfredsställande svar. Och vi kommer att leva med sorg och smärta. När jag håller kurser eller föreläser frågar många om när sorg, ilska eller smärta går över. Och då svarar jag att det inte går över. Det kommer inte alltid att kännas likadant, men det kommer inte att försvinna. Vi är alla våra erfarenheter och känslor. Och det är okej.

– Sorgen över det som inte blev finns kvar – men den förtar inte lyckan över det som ändå är.

 

Läs också: Jens blev frisk från hjärnskada efter bön

 

Linn Maria Wågberg

Ålder: 42

Bor: Sollentuna

Sysselsättning: Författare, föreläsare och sångerska.

Familj: Barnen Leo, 18, Noel 15 och Stella 10. Barnens pappa Anders och hunden Charlie. 

Aktuell: Med boken "Himlen måste sakna en ängel" (Norstedts)