Linda Skugge: Utan mina mediciner skulle jag dö direkt

Linda Skugge har levererat i hela sitt liv. Hon har varit Sveriges största bloggare, skrivit böcker, debatterat och grundat förlag. För några år sedan drabbades hon av Addisons sjukdom. I Dagens podcast berättar hon om smärtan, längtan efter livssamtal och den ständiga brottningen mellan duktighet och verklighet.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

”Hej, jag är lite tidig, står utanför dörren”. Så står det i sms:et som kommer en kvart innan vår utsatta tid för intervju. Vi möter upp Linda Skugge i dörren och tar hissen upp till Dagens redaktion.

Det första intrycket av Linda Skugge är inte riktigt som vi tänkt oss. Hon som varit en av Sveriges första och största bloggare, redaktör för den feministiska antologin ”Fittstim”, hon som i både TV och tidningar ofta verkat arg på både det ena och det andra visar sig vara otroligt vänlig, ödmjuk och allt annat än högljudd.

Hon erkänner nästan förläget att hon egentligen kom för mer än en halvtimme sedan, men promenerat runt på Kungsholmen för att få tiden och gå.

– Jag tänkte att en kvart för tidigt kan man komma, men inte mer. Jag är alltid ute i god tid. Tycker om att göra rätt och avskyr att stressa. Alla som har jobbat med mig vet att jag aldrig missar en deadline.

Den här våren är Linda Skugge aktuell med två böcker. ”Flygfärdig” handlar om hur det är att vara förälder när barnen blir äldre. När ”århundradets kärlekshistoria” tar slut. Vem man blir då, när man inte längre är lika behövd? Bokens omslag är en varm bild där Linda kramar ett barn. Även den är långt ifrån den där vassa, hårt sminkade debattören från 1990-talet.

Skugge är van vid att folk har förutfattade meningar om henne. Det är något som ibland gör henne ledsen.

– Det värsta jag vet är när folk inte tror att jag är snäll. Jag betraktar mig som en väldigt snäll person. Och hjälpsam. Det kan nästan gå till överdrift, konstaterar hon och tystnar för en stund.

Linda Skugge målar upp en karikatyrbild av sig själv där hon springer genom livet och ropar ”ta det här, ta hundratusen!” till människor hon möter.

– Ibland känns det nästan så. Jag vill alltid hjälpa.

Nästan till självutplåningens gräns?

– Ja, tyvärr är det nog så. Det borde jag egentligen jobba med, nu när jag är så trött måste jag förlika mig med att jag inte kan vara lika självuppoffrande längre.

Att inte kunna hjälpa andra är en av de saker som Linda tycker är allra mest frustrerande med hennes tillvaro i dag. För några år sedan fick hon diagnosen Addisons sjukdom. Det är en kronisk sjukdom som innebär att hon måste äta mediciner mot kortisolsvikt. Hennes andra bok den här våren: ”45 Morbus Addison” handlar just om denna sjukdom. När vi börjar prata om sjukdomen plockar Linda Skugge fram den ilskna sidan igen. Det märks att hon fått kämpa i motvind. Mot läkare som inte velat förstå eller ta henne på allvar när hon plötsligt rasade i vikt.

– De trodde att min trötthet var psykisk. Och att jag blev så smal för att jag hade ätstörningar. De sa att det inte fanns något mer prov att ta. Men det fanns det.

I dag lever Linda Skugge med vissheten om att hon kommer att känna sig matt och trött resten av livet.

– Det är svårt att acceptera. Jag tänker inte på det när jag är upptagen, men så fort jag har en stund över så kommer tankarna.

Särskilt svår blir omställningen för en person som genom hela sitt liv haft en närmast ostoppbar arbetsförmåga.

– När jag var piggare hade jag en enorm kapacitet. När kraften tas ifrån en blir det väldigt existentiellt. Vem är jag då?

– Jag har fortfarande otroligt svårt att tillåta mig själv att vila. När jag vilar i dag är det nästan alltid för att jag kört på för hårt och blivit så dålig att jag måste ligga ner på rygg.

I sin plånbok har Linda Skugge ett litet kort som berättar om hennes kortisolbrist, så att sjukvårdspersonal ska veta vad som gäller. Minsta lilla matförgifting kan innebära livsfara. Vetskapen om att döden blir konsekvensen om hon inte får rätt behandling är en tung börda att bära.

– Utan mina mediciner skulle jag dö direkt. Det känns så konstigt att jag liksom lever på kemisk väg.

Rösten tjocknar. Det är tydligt att det blir känslosamt när vi närmar oss de mer existentiella frågorna, men hon fortsätter vara öppen och ärlig. När vi frågar vad hon tänker om livet efter detta förflyttar hon sig tillbaka till sin mormors begravning för några år sen.

– Mormor hade valt en dikt. Den handlade om att hon hoppades att hon liksom fick komma tillbaka igen. Det var så fint, säger Linda och stryker en tår från kinden.

Lyssna på hela podden med Linda Skugge här.
 

Stämningen i rummet blir känslosam och vi stänger av mikrofonen en stund. På ett sätt känns det nästan jobbigt att ställa de där frågorna som kan röra upp så mycket känslor, men samtidigt är det tydligt att Linda Skugge vill fortsätta. Hon har själv funderat på att söka upp något sammanhang där hon skulle kunna prata mer om de existentiella frågorna.

– Varje kväll går jag promenader i Sollentuna där jag bor. Utanför en av kyrkorna sitter en skylt med inbjudan till samtalskvällar om livsfrågor. Men jag har fortfarande inte gått in där.

Linda Skugge har ingen uttalad gudstro, men hon verkar samtidigt vara noga med att inte skylla motgångarna på Gud.

– Jag har inte riktat min ilska åt det hållet. Jag blir bara besviken på människor.

Brukar du be till Gud?

– Nej, det är som om att jag inte riktigt tycker att jag har rätt att gå dit. Det har ju aldrig varit min värld. Det är inte som för er som kanske är uppvuxna inom kyrkan.

Men tror du att du kommer att gå in i den där kyrkan?

– Nja, jag tror att den där kyrkan är en frikyrka. Om jag gick till en kyrka skulle jag nog börja med Svenska kyrkan.

Sedan lyser hon upp och berättar om en idé hon fick nyligen.

– Det här låter kanske jättekonstigt, men jag har faktiskt börjat fundera på om jag skulle kunna predika i kyrkan. Jag hörde talas om en annan person, som också kom helt utifrån och som bjöds in att tala i kyrkan och då tänkte jag att det där skulle jag också vilja göra. Hela min bok är lite som en predikan. Jag skulle vilja prata om vikten att bejaka sin särart. Det där som man kanske skäms över.

Vilken är din särart?

– Jag är ganska icke-social. Det gör ofta människor förvirrande eftersom jag kan vara extremt driftig och extrovert under korta stunder. Men jag skulle verkligen vilja uppmana unga att våga vara konstiga. Försök inte passa in, för det är när du är dig själv som du blir bra.

Hur har du det med Gud i dag , hur skulle du göra om du ville få kontakt med Gud?

– Då tänker jag att jag nog borde ta det där samtalet. Jag tänker på det varje gång jag ser den där affischen. Prästen ser ut som en jättetrevlig man. För mig skulle det handla om att våga ta steget. Att ta det där livssamtalet.

Ännu inte prenumerant? Läs Dagen gratis - klicka här.

Linda Skugge

Yrke: Författare, krönikör och översättare

Ålder: 44 år

Bor: I Sollentuna

Familj: Maken Johan och tre döttrar

Aktuell: Med böckerna ”Flygfärdig” och ”45 Morbus Addison”