Lisa Fredlund: Goda idéer finns redan - om vi bara lyssnar

Friheten i upplevelsen av att vara flera, många, inte ensam, är en fri zon.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Efter ett lopp skriver ibland löparen en racerapport. Som en slags utlåtande för hur personen upplevde loppet ifråga.

Där är det helt okej att ha massa nördiga detaljer om tider, material, humör och väder, allt som påverkade prestationen helt enkelt etcetera.

Jag har i sommar sprungit två maratonlopp med ganska olika karaktär och genomfört Vätternrundan. Det har varit en prestation på sitt sätt.

Men åter hemma efter semestern hänger ett annat långlopp kvar i tankarna och känslorna.

Festivalen Frizon fyller 20 år och racerapporterna avlöser varandra i sociala medier. Där blandas vemod, glädje, förväntan inför framtiden och sorg. Någon uttrycker oro medan någon annan upplever främst glädje inför framtiden, gemensamt är dock tacksamheten och den är stor.

Genom åren har frön planterats i unga människors liv, och vem vet var vi skördar växten av det just nu? Årets festival var inget undantag. Närmre ett hundratal unga sökte varje kväll förbön vid kvällens gudstjänst. Det dansades till konserter, togs emot profetisk betjäning, sprangs missionslopp och Gud var där med sin frihet. Friheten i Kristus.

Friheten i upplevelsen av att vara flera, många, inte ensam, är en fri zon. Friheten i att höra Guds röst in i sitt liv, få sina perspektiv vridna rätt och det en stor hunger efter det. Såväl kön till förbönen som kön som ringlade lång ned till "worship night" då teamet från församlingen Bethel (i Redding, Kalifornien) ledde i tillbedjan vittnande om det och Gud var där med sin kraft.

Frizon 18 handlade om röster, ett tema som också återfinns i Bibeln. Herren ber Mose tala, Jesus ger rösten tillbaka till mannen vi finner i söndagens evangelietext.

Träffande säger en av kvällarnas predikanter att ”Kyrkan ibland i sin iver att göra världen till en bättre plats, frestas att ge röst åt människor som egentligen redan har en röst” och där själva utmaningen egentligen verkar handla om att hitta någon som är villig att lyssna till den.

I en tid efter Frizon i sökandet efter det som kommer hoppas jag så innerligt att ”vi” som är lite äldre ska komma ihåg att det främst behövs öron riktade åt rätt håll, snarare än goda idéer, de finns redan om vi lyssnar.

Det behövs öron som hör, som känner igen röster från släkte till släkte.

Frizon 18 handlade om röster, om att känna igen Guds röst i sorlet av alla andra röster som omger oss. I söndagens text brottas Mose med sin oförmåga att tala, att finna sin röst. Han får sin bror till hjälp, och Herren själv ska vara med när de talar och kommer att visa vad de ska göra. Den större rösten, som ljuder högre igenom alla tider.

Själv lämnar jag festivalen med bilderna av uppsträckta händer i tillbedjan, glädjeropande röster, mitt nedblåsta tält och de många timmarna i bönetältet framför ögonen, Guds rike på en slätt i Närke.

Psalmisten skriver att Guds rike det står i alla tider, väldet från släkter till släkter. Det berättar för oss att nytt kommer att komma, detta är inte slutet. Det är bara början, och när vi dansande avslutar den sista gudstjänsten med en gungande lada:

I see the dawn of a new beginning

This time, this time we can''t go home

I hear the streets of tomorrow calling

I go, I go where you go

''Cause we belong to something

We belong to something new

Orden ringer i öronen, så kan jag inte annat än ana att det kommer något nytt.

Lisa Fredlund, pastor och föreståndare i Östermalmskyrkan i Kristianstad

Söndagens texer

Gamla testamentet: Andra Mosebok 4:10-17

Mo­se sa­de: ”Förlåt din tjäna­re, Her­re, men jag har in­te or­det i min makt. Det har jag ald­rig haft, in­te hel­ler se­dan du ta­lat till mig. Or­den kom­mer trögt och tvek­samt.” Her­ren sva­ra­de: ”Vem har gett människan hen­nes mun? Vem är det som gör hen­ne stum el­ler döv, se­en­de el­ler blind? Är det in­te jag, Her­ren? Gå nu, jag skall själv va­ra med dig när du ta­lar och lära dig vad du skall säga.” Men Mo­se vädja­de: ”Her­re, jag ber dig, sänd bud med någon an­nan, vem du vill.” Då blev Her­ren vred på ho­nom och sa­de: ”Du har ju din bror Aron, le­vi­ten. Han kan ta­la, det vet jag. Han är re­dan på väg för att möta dig, och han blir glad att få se dig. Ta­la med ho­nom och lägg or­den i hans mun. Jag skall själv va­ra med både dig och ho­nom när ni ta­lar och vi­sa er vad ni skall göra. Han skall ta­la till fol­ket för din räkning; så blir han din mun och du blir hans gud. Och sta­ven skall du ha i han­den, det är med den du skall utföra teck­nen.”

Episteltext: Andra Korinthierbrevet 3:4-8 En sådan tillit till Gud har jag ge­nom Kristus. Det är in­te så att jag skul­le förmå tänka ut något på egen hand, något som kom­mer från mig. Nej, min förmåga kom­mer från Gud. Han har gett mig förmågan att va­ra tjäna­re åt ett nytt förbund, som in­te är bok­stav ut­an är an­de. Ty bok­sta­ven dödar, men An­den ger liv. Re­dan dödens tjänst, som bygg­de på bokstäver in­hugg­na i sten­tav­lor, till­kom un­der en sådan härlig­het att is­ra­e­li­ter­na måste vända bort blic­ken från Mo­ses an­sik­te; så stark var strålglan­sen från hans an­sik­te, fast den snart försvann. Hur myc­ket större härlig­het skall då in­te om­ge An­dens tjänst!

Evangelietext: Markusevangeliet 7:31-37

Se­dan lämna­de han trak­ten kring Ty­ros och gick över Si­don till Ga­li­le­is­ka sjön, i De­ka­po­lis­området. Där kom de till ho­nom med en man som var döv och knappt kun­de ta­la, och de bad Je­sus lägga sin hand på ho­nom. Han tog ho­nom av­si­des från fol­ket och stack fing­rar­na i hans öron och spot­ta­de och rörde vid hans tunga. Se­dan såg han upp mot him­len, an­da­des djupt och sa­de till ho­nom: ”Ef­fa­ta!” (det be­ty­der: Öpp­na dig!). Med ens öpp­na­des man­nens öron och hans tunga löstes och han ta­la­de rik­tigt. Je­sus förbjöd dem att berätta det för någon. Men ju mer han förbjöd dem, desto iv­ri­ga­re spred de ut det. Och al­la blev överväldi­ga­de och sa­de: ”Allt han har gjort är bra: de döva får han att höra och de stum­ma att ta­la.”

Psaltaren: Psalm 145:13b-18

Gud håller si­na löften, kärleks­full i allt han gör. Her­ren stöder dem som vack­lar, han rätar krökta ryg­gar. Al­las ögon är vända mot dig, och du ger dem föda i rätt tid. Du öpp­nar din hand och stil­lar allt le­van­des hung­er. Rättfärdig är Her­ren i al­la si­na gärning­ar, kärleks­full i allt han gör. Her­ren är nära al­la som ro­par, al­la som av hjärtat ro­par till ho­nom.

Lilla Erstagården