Marcus Grönbergs döda arm blev helad på dödsbädden

39 år gammal, har pastor Marcus Grönberg redan hunnit­ ta några ordentliga matcher mot döden. Närmare bestämt fem gånger.
– Jag ligger på plus när man tänker på allt som hänt.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Sommaren 2015 åkte Marcus Grönberg ut för att i jobbet fälla ett träd. Han var då sjukskriven från pastorstjänsten i Örtagårdskyrkan i Arboga, efter att ha kört på lite för hårt och arbetade i stället med skogs- och trädgårdsarbete.

Men just den här dagen föll inte trädet som beräknat, utan landade rakt på Marcus. Med skadad axel och vänsterarm kom han in till akuten, där läkarteamet konstaterade att han klarat sig med en trasig skuldra. Att blodtillförseln till armen hade slitits av förstod ingen förrän armen började kallna.

Överläkaren på kärlkirurgen kallades in för att genomföra en bypassoperation på artären som var av långt in i ryggen.

Efteråt överlade han med en handkirurg innan han gick ut till Marcus fru Elin och hennes väninna med beskedet att armen med troligen behövde amputeras från armbågen då den varit utan syre i nära tolv timmar.

– Men deras reaktion fick honom att gå in till sin kollega på handkirurgen igen och säga ”gör ett försök, öppna upp och gör vad ni kan”.

Bland deras kristna vänner började man att be, och det märkliga skedde. När de åter öppnade honom, hade blodet börjat cirkulera i den döda armen, och ordet amputation nämndes inte igen.

Här kunde historien ha tagit slut i glädje, men det var bara början. Efter ett dygn hemma fick Marcus åter åka in akut. Den här gången med lungorna fulla av blodproppar.

Under den första operationen som tog över 6 timmar, fick Marcus den blodförtunnande medicinen fragmin, som han visade sig vara allergisk mot. I stället för att lösa upp blodet, skapade den proppar i blodkärlen. Men det förstod inte läkarna, som satte in mer fragmin för att lösa propparna, samtidigt som de ovetandes utsatte Marcus för livsfara.

Det gick så långt att de bad Marcus ringa sin fru när läkarna inte trodde han skulle klara sig. Han samtalade även med sin pastorskollega om sin begravning.

– Jag har aldrig varit rädd för döden, men det som var jobbigt och känsloladdat var ju dem jag skulle lämna bakom mig. Jag visste att jag skulle komma till något bättre, men att lämna min fru och tre döttrar. Det var värre.

Allvaret steg, och läkarna hittade fortfarande inte felet. De ringde runt till olika experter och hittade till slut en medicin, som kördes i ilfart från Enköping till sjukhuset i Örebro, allt medan propparna vandrade mot hjärtat. Efter ytterligare dramatiska behandlingar stabiliserades läget.

Efter två veckors bevakning på sjukhuset fick Marcus åka hem. Med sig hade han starka morfintabletter för att lindra värken.

– Jag tog inte tabletterna för att droga mig utan för att stilla smärtan, men då visste jag ju inte att jag skulle hamna i ett morfinberoende.

Det insåg han inte förrän det var dags att dra ner dosen efter några månader och kroppen reagerade med svår abstinens, svettningar, frossa och hög retlighet.

– När jag försökte tända av fick jag helt galna idéer. Jag kunde vakna mitt i natten och planera hur jag skulle ta mig till ett apotek i Stockholm för att få tag på mer.

Logiskt visste han att medicinen hörde till skadan och att han skulle klara att sluta när han blev bättre, men det fanns stunder när han enkelt hittade minst tio skäl till att ta ytterligare en tablett.

– Logiken tar inte bort känslan eller det fysiska behovet, så för mig var det ett viljebeslut att sluta. När kroppen skriker efter substanserna är man inte så stursk.

– Men jag visste att jag måste igenom och det som motiverade mig var min familj och mina vänner, vilka var viktigare än dimmorna jag befann mig i.

I dag är han fri. Men att som pastor med en trygg tro på Gud få en egenupplevd erfarenhet av tablettberoende var inget han hade räknat med.

– Som uppvuxen i en frikyrkomiljö, med föräldrar som arbetat mycket med utslagna, har jag varit lite stöddig. Jag har varit som en farisé och tänkt ”du är en dålig människa, bryt dina mönster och sluta med drogerna”.

– Jag hade aldrig i min fantasi kunnat tro att medicinen var så stark. Så det här har varit en stor näsknäppare för mig.

Inte heller hade han trott att han på så kort tid, i flera omgångar, skulle räddas till livet.

– Min pappa har räknat ihop alla gånger jag kunde ha dött under den här resan och summerar det hela med Marcus vs. Döden, 5-0.

Vad har den här resan gjort med din tro?

– I många lägen kan jag känna vad onödigt, kunde jag inte bara ha sluppit det här. Samtidigt har det format om mig. Man omvärderar livet när man ligger för döden. Livet blir inte enkelt för det, men känslan jag har är att jag lever i ett bönesvar, även om jag är fysiskt stukad.

– Min personliga bön är nu ”Gud, låt det inte den här kampen och all den här smärtan ha hänt förgäves”.

Redan nu ser han att bönen besvaras. Sedan december är han tillbaka i sin pastorstjänst men nu som verksamhetschef för Hela människan i Arboga, som är kopplad till Örtagårdskyrkan. De ger socialt stöd och hjälper många människor som kämpar med missbruk. Marcus nya erfarenheter ger honom helt nya ingångar i samtalen med dem han möter där.

– De som kämpar med missbruk, det finns självklart många anledningar till att de har hamnat där, men det finns också många anledningar till att de blir kvar. Den här resan har hjälpt mig i förståelsen för andra människors situation.

Men låt oss nu vända tillbaka till olyckan och den trasiga artären. Inte förrän vid ett återbesök, flera månader senare, hos kärlkirurgen som gjorde den första operationen fick Marcus veta att han varit på vippen att amputeras. När läkaren frågade om armen, och berättade hur nära det varit, hur artären hade varit helt av, blev Marcus paff.

– Jag började referera till min journal där den andra läkaren skrivit att det mot all förmodan funnits viss cirkulation i armen och fick då svaret, Nä, det fanns ingen cirkulation. Det har skett ett under.

Hela situationen kändes surrealistisk för Marcus, och det tog ett tag innan orden sjönk in.

– Utifrån mitt kristna liv så lever jag nära tanken på att det sker under, det är inte så konstigt. Hade min pastorskollega sagt det hade jag nog bara hållit med, men det var häftigt när en överläkare uttryckte sig så, som rör sig inom ett vetenskapligt yrke där allt ska kunna mätas och förklaras. Då insåg jag att det nog var något stort som hänt.

Han är tacksam över att läkaren tog beslutet att ”spara” hans arm, och att undret skedde, och cirkulationen åter drog igång i den döda armen. Marcus kan inte använda axeln som tidigare, men kan ändå röra armen och fingrarna.

– Jag lever med en funktionsnedsättning, vilket är en ständig påminnelse om att jag är skadad. De som inte känner mig ser det inte, och man klarar sig rätt bra med en arm.

– Men att simma är en utmaning, säger han och skrattar.

I efterhand har Marcus fått veta att runt platsen där han låg efter olyckan hade trädets grenar pressats ner 1,5 meter i backen. Han hade lätt kunnat bli spetsad.

– Om Gud nu valt att spara mig så finns det kanske en tanke med det. Jag tror inte att det var Guds plan att jag skulle få ett träd över mig, men jag hoppas att han kan använda det.

– Men allt ligger i Guds händer, mitt jobb är att säga; ”Här är jag”.