Maria Ahlin: Min lillasyster tog sitt liv

För två år sedan orkade Maria Ahlins lillasyster inte leva längre. Efter självmordet stod Maria kvar med en oerhörd sorg – och en vilja att lyfta frågan på allvar.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Det är en solig dag i slutet av juni 2016. Maria Ahlin äter jordgubbar med en vän och klickar därför bort ett telefonsamtal från sin mamma. Men hon fortsätter att ringa. Och med ens får Maria en olustig känsla, det är som att kroppstemperaturen sjunker litegrann. Hon ringer upp, och får då höra orden hon aldrig kommer att glömma.

Ett år senare lägger Maria Ahlin ut en bild på sig själv och sin syster som barn på Instagram. Hon skriver om hur hon fortfarande tror sig se henne bland hyllorna på Ica och hur det varje gång känns som om hjärtat ska stanna. Hon skriver också om drömmarna på nätterna där lillasystern är sjuk, men att hon lever och att Maria fortfarande kan rädda henne. Så vaknar hon och vetskapen att hon inte kan spola tillbaka tiden gör fysiskt ont.

Kommentarsfältet fylls med röda hjärtan.

Nu har det gått ytterligare ett år sedan självmordet, men det är en myt att tiden läker alla sår. Snarare handlar det om vad man gör under tiden, och att lära sig hantera det nya livet utan den man älskar, säger Maria Ahlin.

– Sorgen drabbade mig på ett sätt som kändes helt omänskligt, det var som att stå mitt på ett stormigt hav där vågorna sköljer över en och man tänker: Nu är det kört, nu drunknar jag. Men sedan kommer man upp och kan ta ett andetag. Och efter ett tag lugnar vågorna ner sig.

– Det handlar mycket om vad man gör i sorgen. De perioder där jag inte tillåtit mig själv att sörja, bubblar sorgen upp ändå. Därför har det varit viktigt att acceptera sorgen och att omfamna det som händer i kroppen. Om jag har behövt gråta har jag gjort det, oavsett om jag befunnit mig med andra. Jag har inte försökt spela hjälte och jag har inte skämts för att visa mig sårbar.

Maria Ahlin bestämde sig tidigt efter systerns bortgång att vara öppen med dödsorsaken. Hon ville att hennes vänner skulle veta. Och även om det på kort sikt skulle vara lättare för henne själv att inte prata om det, är det värt det i längden. För om vi inte pratar om det, fortsätter det.

– När min lillasyster dog insåg jag hur otroligt lite jag visste om självmord. Jag insåg också hur rädda vi är för sorg, hur rädda vi är för döden.

– Och sedan tror jag att det är något i min personlighet som kickar igång när jag möter ett ämne som många tycker det är svårt att prata om. Att prata om självmord är livsviktigt.

Maria Ahlin är van att lyfta svåra frågor. I tio år har hon arbetat med att förändra attityder som leder till sexköp. Hon har skrivit en bok om pornografi och är en flitigt anlitad föreläsare i ämnet. När hon personligen drabbades av självmord var hennes instinkt att lära sig så mycket som möjligt.

– I chocken precis efter att min syster dött tror jag att jag klickade hem trettio böcker om självmord och läste som bara den, jag ville förstå och begripa.

Läs även: Elisabeth Sandlund: Åkesson slår huvudet på spiken

 

Trots att Marias lillasyster varit självmordsnära under flera år, kom dödsbudet som en chock.

– Jag har alltid vetat att det har plågat henne och sista året var det extremt turbulent, framför allt de sista månaderna. Vi fick jättestarka varningssignaler, men jag tänkte ändå hela tiden att hon skulle överleva.

– Jag inser nu att jag egentligen inte hade någon aning om hur jag skulle hantera någon som var självmordsnära. Var skulle jag ta med henne? Jag kunde inte tillräckligt och då jobbar jag ändå med frågor som berör psykisk ohälsa.

Samtidigt hade Maria gjort allt vad hon kunnat för att hjälpa. Hon beskriver ömt sin lillasyster som en skör konstnärssjäl, vacker och sårbar.

– För henne blev den här världen tuff och svår att anpassa sig till. Det finns så tydliga normer om vad man ska ha uppnått i en viss ålder, och det i kombination med en del saker i uppväxten och dåliga influenser från kompisar gjorde att hon inte kunde andas längre, hon såg ingen utväg.

Hur är det att leva nära någon som är självmordsnära?

– Man känner sig ofta hjälplös och man inser inte heller vilka krafter man är "up against".

– Men jag gjorde så gott jag kunde, sov mycket hos henne och offrade annat. Ofta kände jag mig ändå otillräcklig.

– Vanligtvis är jag duktig med gränser, det är en av mina styrkor, men om det var någon person som kunde komma mig under skinnet, få mig att rubba mina gränser och få mig att överge allt, så var det min lillasyster. Och på visst sätt tycker jag att det är rätt, för hon var min syster och jag ville hjälpa henne och göra allt för henne. Samtidigt inser jag att jag säkert till viss del var medberoende och långsiktigt kan man inte heller offra sig själv helt.

En av de saker som har hjälpt Maria Ahlin i sorgebearbetningen är att gå med i SPES – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd, och träffa andra som har gått igenom samma sak.

–  För det mesta har jag knappt sagt något vid våra träffar, bara suttit och gråtit. De jag har mött i dessa stödgrupper har inte förväntat sig att man ska hålla ihop det, vilket gjort att det känts okej att få gråta floder. Det har hjälpt mig väldigt mycket.  

– Jag har också varit, och fortsätter att vara chockad över att så många är drabbade. Det är så extremt fruktansvärt att de här stödgrupperna fylls på med folk varje vecka.

Läs mer: Hur bemöter man någon som är självmordsbenägen?

 

I stödgruppen kan Maria Ahlin också dela alla de känslor och tankar som uppstår när en närstående begår självmord.

–  När min lillasyster dog kände jag en hel del skuld, det är så klassiskt. I början tog jag största delen av skulden, men så småningom har jag fått lära mig att vi är många som delar på skulden. Hur jobbigt det än är så har jag också behövt inse min lillasysters del i detta, eftersom det i sin tur erkänner människans fria val.

–  Jag vill inte ge överdrivet mycket näring till tanken om att jag skulle kunnat göra något för att förhindra självmordet, men samtidigt vill jag poängtera att ja, jag kanske hade kunnat göra något mer. Den balansen måste jag lära mig att hantera, det finns ett mellanting mellan att inte kunna göra något och att kunna rädda en människa till hundra procent.

I sorgen som följt har det varit viktigt för Maria att få uttrycka sig på olika sätt, att skriva och prata om det som har hänt. Och att få stöd från vänner.

– Man är så tacksam för sina vänner. En sådan här situation visar även vilka ens riktiga vänner är, de som hör av sig även när det gått några månader eller ett år. Men jag väljer också att tro att mina nära och kära som inte hört av sig lika mycket har handlat utifrån okunskap eller en vilja att inte påminna mig om det som hänt. Men man behöver inte vara rädd för att påminna någon, att ha förlorat en anhörig är något som man alltid bär med sig ändå.

Maria pratar gärna om sin syster. Hon vill inte att människor ska glömma henne, inte glömma det som har hänt. På sin Instagram skriver Maria en hyllning till sin lillasyster.

"Brunbjörn. Du är den vackraste, roligaste, klokaste lillasyster i hela världen. I allt har vi hållit varandras händer. Försvarat varandra mot dumheter. I allt har det varit du och jag. Snart ses vi igen. I himlen. Jag ska bara leva klart här först."

Läs mer: Susanne Tell: Kyrkan måste börja prata om självmord

Fakta: Här finns råd och stöd om självmord

Jourhavande präst, ring 112 och fråga efter jourhavande präst.

Nationella hjälplinjen, telefonnummer 020-22 00 60.

Mind.se

Spes.se

Suicidezero.se