Marjut Rajala blev överfallen under missionsresa – ”jag räddades av änglar”

Missionsresan till Tanzania kunde ha slutat i katastrof. När Marjut Rajala blev överfallen trodde hon att livet var slut, men hjälpen kom från oväntat håll.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

– Vad härligt med vattnet, säger Marjut Rajala och kisar ut över Mälaren.

Vi sitter på trädäcket vid Hornstulls strand i Stockholm. Marjut Rajala har sommarlov från jobbet som mellanstadielärare och njuter av att vara ledig. I vårt samtal ska vi återkomma till temat vatten, men inte alls som småprat. Mer som en fråga om liv och död.

För det var nära att Marjut Rajala inte skulle bli mer än 37 år.

Som elev på Viebäcks folkhögskolas missionskurs åkte hon till Östafrika under några veckor våren 2010. Hela sitt liv hade hon längtat efter att åka ut som missionär och nu fick hon smaka på utlandslivet.

Efter en gemensam klassvistelse i Uganda var det dags att göra individuell praktik, men Marjut ville inte åka ensam utan följde med klasskompisen Nathalie till Tanzania.

– Innan vi åkte höll jag ett litet tal för mina klasskompisar om att de absolut inte fick gå ensamma. Som äldst i klassen kände jag ett slags ansvar.

Men på plats i Tanzania följde Marjut inte sin egen varning. Medan Nathalie åkte på safari tog Marjut sig på egen hand in till staden Arusha för att köpa souvenirer. När hon kom fram var alla affärer stängda för siesta.

– Då kom det fram en kille som jag kände igen, Samuel. Han hade pratat med oss tidigare under veckan eftersom han sålde några slags bergsklättringsturer till turister. Jag berättade att jag hade planerat att gå i affärer och han erbjöd sig då att ta mig till en marknad. Först sa jag nej flera gånger, men när han lovade att han skulle skydda mig och dessutom ge mig bästa priserna, tänkte jag: Vad ska jag göra annars? Han är ändå ett sällskap.

Under gassande sol började Samuel lotsa Marjut genom Arushas gator och ut till ställen där han påstod att det skulle finnas en marknad. Men ingen marknad fanns, varken på första, andra eller tredje stället han visade. Marjut började ana oråd. Det var något som inte stämde.

I det läget ville Marjut tillbaka in till stan och Samuel lovade att följa henne dit. Men i stället för att ta samma väg tillbaka, ledde han henne ut på en tågräls och in på en mindre stig, så smal att de bara kunde gå på led. Vassen stod hög på båda sidor.

– Plötsligt stannade Samuel upp och frågade om vatten. Och när jag sedan räckte över min flaska till honom kom det en annan man bakifrån och tog stryptag på mig. Jag kunde känna att han var väldigt lång, och jag är ju väldigt kort, säger Marjut och visar på sig själv hur mannens arm lades runt hennes späda hals.

Marjut Rajala återger händelserna med detaljprecision. Hon talar lugnt och metodiskt. Det märks att hon har berättat om detta förut.

– Min första tanke var: Samuel du är ju min kompis, varför hjälper du mig inte? Men sedan förstod jag att Samuel och den här killen var kompisar. Och sedan såg jag det i hans ögon; det var inga snälla saker han ville göra med mig.

Samuel började slå Marjut vid tinningarna, tömde hennes byxfickor på kamera och mobil och drog ner henne till flodkanten.

– I den stunden kom massa tankar. Jag sa till mig själv: Hur dum är du? Du gick iväg ensam fast du sa till de andra att de inte skulle göra det. Sedan tänkte jag: Du hann inte säga hej då till din familj.

Marjut var säker på att hon skulle dö. I nästa sekund drog Samuel ner Marjuts byxor medan den andra mannen fortfarande höll strypgrepp. Marjut hann tänka: Nu våldtar han mig.

– Det som räddade mig var att jag hade mens. Det måste ha varit därför de lät mig vara. Men så hemska ögon som jag då såg hos Samuel har jag aldrig sett.

De två männen blev ännu mer aggressiva och drog ner Marjut i flodvattnet. Hon var skräckslagen och kände samtidigt att hennes krafter var slut, det var ingen idé att kämpa emot.

Jag ropade ”Jesus help me”. Även om mitt andliga språk är finska, ropade jag på engelska för att de skulle förstå vem jag ropade på.

Marjut Rajala

 

Mitt i allt kom hon ihåg en psaltarpsalm hon lärt sig i söndagsskolan om att ropa till Gud på nödens dag.

– Jag ropade ”Jesus help me”. Även om mitt andliga språk är finska, ropade jag på engelska för att de skulle förstå vem jag ropade på.

De två männen fortsatte att slå henne och tryckte gång på gång ner Marjuts huvud under vattnet. Varje gång hon kom upp till ytan hann hon bara säga ”Jesus” innan hon trycktes ner igen.

– Under tiden fick jag tanken: Var det här meningen med mitt liv? Att jag skulle dö här?

– Då kom jag ihåg en profetia från 2004 om att Gud skulle ge mig en man och ett barn. Jag har fortfarande inte fått det, men i den stunden gav profetian mig hopp om att Gud håller det han lovat. Jag visste att mitt liv inte skulle ta slut där och då.

Strax därefter kände Marjut Rajala hur de båda männen släppte taget. När hon tittade upp såg hon hur de sprang upp för backen, bort från floden.

I stället kom två andra män mot henne, helt klädda i vitt.

– Det var två afrikanska män. De räckte fram sina händer och sa ”pole sana” på swahili, vilket betyder något i stil med att de tyckte synd om mig.

När männen lyfte upp Marjut märkte hon att hon inte hade någon kraft kvar i benen, allt släppte och de fick dra henne upp till stigen. Där låg hon på marken, med värkande kropp, blöt av vatten och dy, tittade upp mot himlen, och tackade Gud.

– Jag har aldrig sett en så vacker himmel.

På andra sidan floden såg hon ytterligare två vitklädda män som anslöt för att hjälpa Marjut. De tog henne till närmsta bilväg, stoppade en bil och ledde in Marjut i framsätet medan de själva trängde ihop sig där bak.

– Jag sa till dem: Ni måste vara änglar! Men de svarade varken ja eller nej. I bilen satt de helt tysta och när vi var framme i Arusha och chauffören lämnade mig vid en bekants affär, försvann de i folkvimlet.

Tror du att de var änglar?

– Ja, för mig kommer de alltid vara änglar, oavsett vad andra tror.

– Några missionärer som varit i Arusha sedan 1968 hjälpte mig att kolla om det fanns några sjukhus eller institutioner i närheten där de som jobbar har vita kläder, men det fanns det inte. Männen som bar mig blev inte heller smutsiga trots att jag var alldeles lerig.

För Marjut blev det ett bevis på att det som hänt var något övernaturligt.

Hon fick hjälp till polisstationen där hon gjorde en anmälan och till sjukhuset där de konstaterade att hon mot alla odds inte fått några allvarliga skador. På kvällen var hon på en bön- och tacksägelsegudstjänst. När några kristna på plats fick höra vad som hänt Marjut, ville de genast söka upp gärningsmännen och hämnas. Men för Marjut var det inget alternativ. Förlåtelse var det enda möjliga valet.

Hur gjorde du för att kunna förlåta?

– Hur mycket har inte jag blivit förlåten själv? Vem säger att det ena synden är större än det andra? säger Marjut allvarligt och håller fast blicken.

Några dagar senare åkte Marjut Rajala hem till Sverige, fysiskt bara med svullna ögon och en sträckning i benet. Att hon klarade sig så lindrigt ser Marjut som ett mirakel i sig. Även emotionellt har hon kunnat gå vidare utan stora men.

– I början när jag kom hem var jag jätterädd för att träffa män som kom emot mig, men förutom det har jag inte haft några mardrömmar eller trauman. Det ser jag som ett tecken på Guds omsorg.

Det som har hjälpt Marjut Rajala är att prata om sin upplevelse. Hon har bland annat berättat om händelsen i sin församling, Södertälje internationella kyrka och fått stort stöd.

– Händelsen i Tanzania fick mig också att fundera mer på livets mening och vad jag ville göra. Det gjorde att jag började plugga till lärare. Och jag känner nu att jag verkligen att jag har hittat rätt.

Varje år den 18 mars, datumet då övergreppet skedde, tänker Marjut Rajala lite extra på den dagen. Hon kallar den ”den bästa och den värsta dagen i mitt liv.”

På vilket sätt var det din bästa?

– Det är häftigt att vara med om att man själv gjort fel val, som jag. Jag borde inte ha gått ut ensam. Men att Gud ändå är trofast och han håller det han har lovat. Det är inte kört bara för att jag tar ett dåligt beslut. Det finns fortfarande en mening med mitt liv.

Ibland tänker Marjut Rajala särskilt på förövarna, på Samuel och den andra mannen.

– Jag hoppas att mina ord ”Jesus help me” ska eka i deras öron så att de kommer ihåg dem den dagen de behöver ropa dem själva.

Fakta: Marjut Rajala

Född: 1972

Bor: Stockholm

Sysselsättning: Mellanstadielärare

Debatt