Med goda gåvors hjälp kan vi lyckas

Vi människor vill gärna visa vad vi går för.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Profeten Hesekiel får av Gud i uppdrag att äta det som Gud ger honom. Det blir en bokrulle med tätt skriven text på båda sidor. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer. (Hes 2:10) Före och efter denna märkliga bespisning får han komma inför Guds tron och se Herrens härlighet. Hesekiel befann sig egentligen i exil borta i Babylon, långt borta från templet i Jerusalem – den plats där Gud enligt alla vid den här tiden normala judiska föreställningar borde vara. Hesekiel, och vi genom honom, får en aning om vad det innebär att Gud är hela världens Gud, större än våra föreställningar, och omgiven av ett obegripligt mått härlighet.

Är den glimten en nödvändig förutsättning för att Hesekiel ska våga profetera de ord som Herren inger honom? Är det så att Hesekiel genom att erfara Gudsfruktan förlorar sin människofruktan? Att, även om budskapet är kärvt – klagan, suckar och jämmer – så kommer det, för dem som tar emot det, att medföra hälsa och liv?

Alla tre texterna denna söndag vittnar, på sina olika sätt, om samma process. De berättar om hur Gud tar vanliga människor i bruk, hur Han kallar på kreti och pleti, hur Han längtar efter någon att sända. Och de berättar om hur människor hörsammar kallelsen och svarar ja, fastän omständigheterna borde generera ett nej.

Paulus var Timotheos mentor, en andlig far. Ändå vågar han skriva så uppriktigt om hur hela hans verksamhet varit ett resultat av nåd, hur Gud sökt honom, kallat honom, utrustat honom – fastän Paulus, i eget tycke, inte varit särskilt mycket att hänga i julgranen. Paulus underblåser inte någon idoldyrkan hos Timotheos, han pekar vidare, mot Kristus och vad Kristus gjort i hans liv och genom honom.

Lukas berättar om Jesu första möte med Simon. Hur Simon och hans polare varit ute hela natten och, fastän de var rutinerade fiskare, inte fått minsta lilla mört. Han tycker först att Jesu uppmaning (är Han inte snickare?! Vad vet Han om havet?) är märklig. Ändå gör han som Jesus säger och lägger sin egen know-how åt sidan. Kanske är det helt enkelt så att Simon i det läget ger upp. Han orkar inte ens bry sig om eventuellt förlorat anseende i bygden. Det är då, när Simon gett upp, som undret sker.

Vi människor vill gärna visa vad vi går för. Vi tävlar och vill vinna. Vi övar och vill bli bättre, uppnå skicklighet. Allt det där kan Gud använda, vår äregirighet, vår nyfikenhet, vårt mod, vår kunskapstörst. Ändå är det lika sant att allt det där kan ställa sig i vägen mellan oss och vad Gud vill göra i vårt liv. Om vi fått för oss att vår egen (eventuella) kunnighet sätter gränser för vad Gud kan göra, eller om vi tror att vår expertis är en förutsättning för att Gud ska vilja ha med oss att göra – då har vi ändå fått ett och annat om bakfoten.

Gud har skapat oss med fantastiska möjligheter, goda gåvor, egenskaper. Ändå blir det fel när vi inte går via Honom och tackar för det Han gett. Och tvärtom: det blir genast rätt när vi tackar. Alltså: då börjar vi i rätt ända. Då fattar vi vilket under det är att Han utrustat oss så snillrikt. Då fattar vi att det ytterst inte handlar om oss själva och vårt eget rykte, att den vinner som bäst lyckas pimpa sitt varumärke. Utan det handlar om vad Gud vill göra i världen och att Han vill dra in oss i det äventyret. Han vill sända oss ut i en värld där, som det står i psalmen, stora risker väntar. Ett med din värld, så vill du vi ska leva. Gud, gör oss djärva!

Söndagens texter

 

Gamla testamentet: 1 Moseboken 1:24-2:3

Gud sa­de: ”Jor­den skall fram­bringa oli­ka ar­ter av le­van­de va­rel­ser: bo­skap, kräldjur och vil­da djur av oli­ka ar­ter.” Och det blev så. Gud gjor­de de oli­ka ar­ter­na av vil­da djur, bo­skap och mar­kens kräldjur. Och Gud såg att det var gott. Gud sa­de: ”Vi skall göra människor som är vår av­bild, li­ka oss. De skall härs­ka över ha­vets fis­kar, him­lens fåglar, bo­ska­pen, al­la vil­da djur och al­la kräldjur som finns på jor­den.” Gud ska­pa­de människan till sin av­bild, till Guds av­bild ska­pa­de han hen­ne. Som man och kvin­na ska­pa­de han dem. Gud välsig­na­de dem och sa­de till dem: ”Var frukt­sam­ma och föröka er, upp­fyll jor­den och lägg den un­der er. Härs­ka över ha­vets fis­kar och him­lens fåglar och över al­la djur som myll­rar på jor­den.” Gud sa­de: ”Jag ger er al­la fröbäran­de örter på he­la jor­den och al­la träd med frö i sin frukt; det­ta skall ni ha att äta. Åt mar­kens djur, åt him­lens fåglar och åt dem som krälar på jor­den, allt som har liv i sig, ger jag al­la gröna örter att äta.” Och det blev så. Gud såg att allt som han ha­de gjort var myc­ket gott. Det blev kväll och det blev mor­gon. Det var den sjätte da­gen. Så full­bor­da­des him­len och jor­den och allt vad där finns. Den sjun­de da­gen ha­de Gud full­bor­dat sitt verk, och han vi­la­de på den sjun­de da­gen ef­ter allt han ha­de gjort. Gud välsig­na­de den sjun­de da­gen och gjor­de den till en he­lig dag, ty på den da­gen vi­la­de Gud se­dan han utfört sitt ska­pel­se­verk.

Episteltext: 1 Petrusbrevet 4:7-11

Men nu är slu­tet på all­ting nära. Var då sam­la­de och nykt­ra, så att ni kan be. Framför allt skall ni äls­ka varand­ra hängi­vet, ty kärle­ken gör att många syn­der blir förlåtna. Var gästfria mot varand­ra ut­an att kno­ta. Tjäna varand­ra, var och en med den nådegåva han har fått, som go­da förval­ta­re av Guds nåd i dess många for­mer. Den som ta­lar skall kom­ma ihåg att han får si­na ord från Gud, den som tjänar att han tjänar med den styr­ka Gud ger. Låt Gud förhärli­gas i allt det­ta ge­nom Je­sus Kristus. Hans är härlig­he­ten och mak­ten i evig­he­ters evig­het, amen.

Evangelietext: Matteusevangeliet 25:14-30

Det blir nämli­gen som när en man skul­le re­sa bort och kal­la­de till sig si­na tjäna­re och lät dem ta hand om hans egen­dom. Den ene gav han fem ta­len­ter, den and­re två, den tred­je en, åt var och en ef­ter hans förmåga. Se­dan res­te han däri­från. Den som ha­de fått fem ta­len­ter gav sig ge­nast i väg och gjor­de affärer med dem så att han tjäna­de fem till. Den som ha­de fått två ta­len­ter tjäna­de på sam­ma sätt två till. Men den som ha­de fått en ta­lent gick och grävde en grop och gömde sin her­res peng­ar. Ef­ter lång tid kom tjänar­nas her­re till­ba­ka och krävde re­do­vis­ning av dem. Den som ha­de fått fem ta­len­ter kom och lämna­de fram fem till och sa­de: ’Her­re, du gav mig fem ta­len­ter. Här är fem till som jag har tjänat.’ Hans her­re sa­de: ’Bra, du är en god och tro­gen tjäna­re. Du har va­rit tro­gen i det lil­la, jag skall anförtro dig myc­ket. Gå in till glädjen hos din her­re.’ Den som ha­de fått två ta­len­ter kom fram och sa­de: ’Her­re, du gav mig två ta­len­ter. Här är två till som jag har tjänat.’ Hans her­re sa­de: ’Bra, du är en god och tro­gen tjäna­re. Du har va­rit tro­gen i det lil­la, jag skall anförtro dig myc­ket. Gå in till glädjen hos din her­re.’ Den som ha­de fått en en­da ta­lent steg också fram. ’Her­re’, sa­de han, ’jag viss­te att du är en hård man, som skördar där du in­te har sått och sam­lar in där du in­te har strött ut. Jag var rädd och gick och gömde din ta­lent i jor­den. Här har du vad som är ditt.’ Hans her­re sva­ra­de ho­nom: ’Du är en slö och dålig tjäna­re, du viss­te att jag skördar där jag in­te har sått och sam­lar in där jag in­te har strött ut. Då skul­le du ha lämnat mi­na peng­ar till ban­ken, så att jag ha­de kun­nat få igen dem med ränta när jag kom. Ta nu ifrån ho­nom ta­len­ten och ge den åt man­nen med de tio ta­len­ter­na. Var och en som har, han skall få, och det i över­flöd, men den som in­te har, från ho­nom skall tas också det han har. Kas­ta ut den odug­li­ge tjäna­ren i mörk­ret där ute.’ Där skall man gråta och skära tänder.

Psaltaren: Psalm 8

För körle­da­ren. En psalm av Da­vid. Her­re, vår härs­ka­re, väldigt är ditt namn över he­la jor­den. Jag vill be­sjunga din him­mels­ka prakt med ett barns, ett di­barns mun. Du har rest ett värn mot di­na fi­en­der för att be­tvinga ovän och hämna­re. När jag ser din him­mel, som di­na fing­rar for­mat, månen och stjärnor­na du fäste där, vad är då en människa att du tänker på hen­ne, en dödlig att du tar dig an ho­nom? Du gjor­de ho­nom nästan till en gud, med ära och härlig­het krönte du ho­nom. Du lät ho­nom härs­ka över di­na verk, allt la­de du un­der hans fötter: får och ox­ar, all bo­skap, och mar­kens vil­da djur, him­lens fåglar och ha­vets fis­kar, allt som vand­rar ha­vets sti­gar. Her­re, vår härs­ka­re, väldigt är ditt namn över he­la jor­den.