Nya svenskar ger nytt liv i (B)Lessebo

Under flera år var Filadelfiaförsamlingen i Lessebo nedläggningshotad. Inte nu längre. Dagen besöker en internationell landsbygdsförsamling, full av liv.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

Lessebo. När jag kommer in i kyrkolokalen i Filadelfia i Lessebo står trettonåriga Julia Faltin längst fram och övar sång inför dagens försenade julfest. Hon sjunger Hillsong-låten ”Jag tror” och jag slås av skillnaderna mellan påkostade Hillsong-gudstjänster och samlingarna i småländska Lessebo. Här är kyrkobyggnaden från 1935, fasadfärgen har flagnat och lokalen är så kall att jag sitter med vinterjacka inomhus. Men värmen hos människorna går inte att ta miste på.

– Det bästa är gemenskapen. Att det är inkluderande och att precis alla är välkomna, säger en av ungdomarna som väntar på att gudstjänsten ska börja.

Min bänkgranne, som varje vecka åker de fyra milen från Tingsryd för att fira gudstjänst i Lessebo lyfter fram enkelheten.

– Det är inte stelt och tillgjort, utan enkelt, så som vi vill ha det på landet.

Och visst är det enkelt. Pastorn Paul Nilsson leder den kombinerade gudstjänsten och julfesten. Han blandar svenska och engelska eftersom många i församlingen kommer från andra länder. Ungdomar från församlingen sjunger solo och en blandad kör trängs på scenen och stämmer upp i ”Feliz Navidad”. När gudstjänsten är slut tar Paul fram dragspelet och hela församlingen dansar in i församlingshemmet till ”Nu är det jul igen”.

Runt fikabordet är det uppsluppet. 85-åriga Irma som varit med i församlingen sedan 1962 har bakat. Hon är den enda som varit med så länge. För tolv år sedan var det bara fyra, fem personer som samlades för gudstjänst och församlingen funderade på att lägga ner. Men det var innan Paul Nilsson och hans familj bosatte sig i Lessebo.

– Jag satt faktiskt och bläddrade i pingströrelsens årsbok och av någon anledning gav jag akt på Lessebo, tänkte att det var ett spännande ställe, eller nej, jag vet inte vad jag tänkte, säger Paul med ett skratt.

Men till Lessebo kom han, frun Margita och den då ett- åriga sonen Teodor. I dag har de ytterligare en son och trivs utmärkt i det småländska brukssamhället.

Innan Paul Nilsson började jobba i församlingen hade den varit utan pastor i många år. I början var arbetet tungrott.

– De första åren kom det inte så många, men vi försökte se framåt. Jag kände att det inte var någon idé att ha bibelstudier för medlemmarna kunde nästan mer om Bibeln än jag, men däremot ville jag fokusera på att nå nya människor.

Sagt och gjort. Paul och Margita började bjuda in till barngrupper, men de tog också kontakt med människor på stan, på busshållplatsen och i affären.

– Mig träffade Paul på biblioteket, flikar Lena in, som ursprungligen kommer från Ryssland.

Hon började gå på gudstjänsterna och lät döpa sig. De senaste åtta åren har ett 50-tal människor blivit döpta. Många av dem kommer från flyktingförläggningarna dit Paul började åka för att ha svenskundervisning.

– Många ville komma till kyrkan, så vi köpte en minibuss för att kunna skjutsa fram och tillbaka på söndagarna.

Vad var det som drev dig? frågar jag och förväntar mig ett svulstigt svar. Men Paul är anspråkslös.

– Jag ville lära känna de som bodde på flyktingförläggningen. Den ligger mitt ute i skogen, så det kan inte ha varit så roligt att bo där.

Nu är flyktingförläggningen nedlagd eftersom flödet av människor har stannat av. Länge låg Lessebo i topp när det gäller kommuner som tar emot flest flyktingar per capita, men under 2015 kom så många samtidigt att vård och skola hade svårt att få ihop resurserna. Hos Filadelfia i Lessebo finns inte heller oändligt med ekonomiska resurser, men däremot är människor villiga att hjälpa till och glada för alla nya människor som kommer.

– Vi är så välsignade av människor som kommer från alla jordens hörn. Därför brukar vi säga att vi bor i Blessebo, säger medlemmen Sandra Hoberg.

En av de nysvenskar som hittat till församlingen är Calvin Christian. Han blev kristen redan i Afghanistan och har funnit ett andligt hem i Filadelfia-församlingen.

– Det är fantastiskt att bo i Lessebo. Jag har en stor familj i kyrkan så jag känner mig inte ensam. Alla här tar hand om varandra.

Just nu befinner sig dock Calvin i en svår situation. Efter fyra år i Sverige vill Migrationsverket skicka tillbaka honom till Afghanistan – ett beslut som kan sätta Calvin i livsfara.

– Alla vet att jag är kristen och jag har till och med kristna symboler intatuerade på armarna. Ändå tycker Migrationsverket att det är säkert för mig att åka tillbaka till Afghanistan. Jag fick rådet ”Du kan väl ha jacka på dig” av min handläggare.

Calvins situation är något om håller Paul Nilsson vaken om nätterna. Han ägnar stor del av sin tid åt att hjälpa församlingsmedlemmarna på olika sätt och de senaste åren har han fått erfarenhet av det juridiska i asylprocessen. Nu hoppas han på ett gudomligt ingripande.

För sådana har församlingen i Lessebo fått se flera av de senaste åren. Sandra Hoberg som är uppvuxen i församlingen men som under småbarnsåren gled bort från tron har hittat tillbaka.

– Efter ett tag kände jag ”fy, vad jag mår dåligt utan Jesus” så då sökte jag mig tillbaka till församlingen. Och i dag har Jesus gett mig en otrolig kärlek till människor.

Kärlek, gemenskap och enkelhet är tre ord som kännetecknar församlingen i Lessebo. Det organisatoriska är inte lika viktigt.

– Ja, sladdarna ligger ju som ett skatbo där framme, det kanske inte är så bra, säger Paul med ett skratt.

– Men det yttre är inte så viktigt, det viktigaste är att människor känner sig välkomna, fortsätter han.

– Paul har en fantastisk förmåga att se varje människa, han ser varje människa för den hon är. Det är en gåva du fått från Gud, konstaterar Sandra.

Paul är ödmjuk, tittar förläget ner när han får beröm. Vid ett första möte framstår han inte som en typisk evangelist, men hans milda sätt, varma framtoning och charmiga blekingska går hem. Flera av dem jag pratar med berömmer hans förmåga att bjuda in nya människor. Lena från Ryssland nämner att Paul är en bra diplomat – en förmåga som kommer väl till pass när 15 nationaliteter ska fira gudstjänst ihop.

– Man får anpassa sig lite. Det är ett givande och tagande. Vi pratar lite på svenska och lite på engelska, säger han.

– Ja, när det kom många från Uganda hade de ett annat sätt att lovsjunga, de klappade i händerna och dansade. Det var vi inte vana vid. Sedan anpassade de sig nästan för mycket och blev stela svenskar, men nu har vi hittat en balans, fyller Sandra i.

Jag frågar om det har funnits något motstånd i församlingen mot att nya människor tagit in andra uttryckssätt, men Paul är nästan oförstående inför frågan och upprepar att man måste anpassa sig, kunna improvisera och att vara beredd på att gudstjänsten blir annorlunda än man tänkt sig.

Innan jag lämnar Filadelfia-församlingen i Lessebo tittar jag in i kyrksalen igen. Trots att gudstjänsten är slut för länge sedan står ett 20-tal ungdomar kvar och ber för varandra. Det minnet bär jag med mig när jag åker från Blessebo.