Per-Johan Thörn springer maraton genom Berlin

Möjligheterna att springa maraton i Europa är många. Och det går att göra det utan att ta flyget till starten.
Banan i den tyska huvudstaden, där nytt världsrekord sattes i fjol och nu bara missades med två sekunder, är skönt platt. Följ med på stadslöpning i Berlin som i november firar 30-årsdagen av murens fall.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Den stora parken Tiergarten (Djurgården) i centrala Berlin levererar intensivt gröngul växtlighet denna söndag i slutet av september. Trädens enhetliga höstfärger kontrasterar starkt mot löparnas mångfärgade träningskläder och skor. Vi står trångt packade i en lång startfålla på Straße des 17. Juni och vevar våra händer i luften till musiken som pumpas ut. Förväntansfulla. Redo. Bortom startlinjen skymtar det höga monumentet Siegessäule.

Vi, jag och min fru Anna, har kommit hit två dagar tidigare. Med nattfärja från Göteborg till Kiel och sedan vidare med tåg till Berlin via Hamburg. Så sent som 2016 hade jag aldrig varit här. Men nu har jag sammanlagt tillbringat en månad i Berlin. Mitt femte besök i den tyska huvudstaden ska nu ge benen ytterligare ett europeiskt maraton.

Startgrupperna skickas iväg. Löpartåget är trögrörligt tills chipet på min ena sko får kontakt med tidtagningen och de personliga sekunderna börjar ticka. Äntligen!

På lördagen har vi hämtat nummerlappen på Marathon Expo vid Tempelhof, en nedlagd flygplats i södra Berlin där själva flygfältet numera är en stor öppen park. Med nästan 47 000 anmälda till maratonet krävs en enorm organisation för att serva löparna. När jag köar i huvudbyggnaden har det redan varit ett kortare frukostlopp för särskilt hugade. Och samma eftermiddag hålls traditionsenligt en ekumenisk maratonbön i Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche, ett inslag jag känner igen från maratonet i Prag. Kyrkans gamla del är en bevarad ruin som påminner om andra världskrigets bombningar.

Vi i löpartåget rundar Siegessäule. De första kilometerna går lätt. Ofta tycker jag att den inledande milen under ett maraton är ett slags uppvärmning innan loppet börjar ”på riktigt”. Så även nu.

Lite längre västerut än vad bansträckningen tar oss ligger det vackra slottet Charlottenburg. I dess park strövar vi på lördagskvällen bland blommor, träd och häckar och ser solen gå ned vid tornet. För den som vill ha fler slottsupplevelser, och det i överflöd, rekommenderas en färd till Sanssouci (Sorgenfri) i Potsdam. Det ligger ytterligare en bit västerut, men fortfarande inom Berlins kollektivtrafiknät.

I höjd med futuristiska Hauptbahnhof i stadsdelen Mitte känner jag att jag är inne i loppet. Den spektakulära stationen, som invigdes 2006, är väl värd ett besök oavsett om en anländer med tåg eller inte.

Med viss marginal ringar vi in Alexanderplatz och 368 meter höga landmärket Fernsehturm (Tv-tornet), vidare mot stadsdelen Friedrichshain och över Spree. Inte långt österut längs floden ligger East Side Gallery, en av stadens bevarade murpartier. Resterna av den grå muren, som såg sitt slut den 9 november 1989, har här fyllts med färgstarka målningar.

Neukölln, mångkulturella Kreuzberg (där vi på söndagskvällen äter enorma tallrikar turkisk mat med ett tillhörande lika enormt bröd på blåvitt kaklade restaurangen Doyum), Schöneberg och vidare mot sydväst. Regnet smyger sig på.

Vid 25 passerade kilometer, nära vårt hotell i Friedenau. Där står Anna i sin gula regnjacka.

– Hur går det? Är det jobbigt?

– Nej, det går jättebra!, utbrister jag taggat.

– Ja, det ser bra ut!

Kyss och godis. Allt jag behöver där och då.

Schmargendorf, Wilmersdorf och så småningom upp på affärsgatan Kurfürstendamm.

Jag och mina medlöpare springer sedan söder om Tiergarten, förbi Berliner Philharmonie nära Potzdamer Platz och vidare in mot centrum. Här någonstans vid 38, 39 avklarade kilometer upptäckter jag på nytt Anna när hon ropar från trottoaren:

– Det är inte långt kvar nu!

Inte långt härifrån finns en annan bevarad murdel. Mer exakt vid museet Topographie des Terrors som vi besöker några timmar efter loppet. Med bilder, artiklar, skriftliga handlingar, personakter med mera visas nazisternas brott i detalj. Det är skrämmande och jobbigt att ta del av, men förstås väldigt intressant. Och gratis.

Niederkirchnerstraße, gatan som muren här löper utmed (före 1951 med namnet Prinz-Albrecht-Straßebreder) var under naziregimen adressen för såväl SS och SD som Gestapo. Från museet skådar jag över muren och ser en enorm byggnad breda ut sig i skymningen. Den ser spöklik ut, men rymmer i dag finansministeriet.

Tillbaka till maratonet. När jag passerat 40-kilometersgränsen och närmar mig avenyn Unter den Linden får jag en ny kick. På upploppet under Brandenburger Tor ökar jag, springer om många och känner ett rent lyckorus när jag så passerar mållinjen. Klockan stannar på 3.54.06, min bästa maratontid på flera år.

Totalt gick 44 065 löpare i mål, enligt arrangörerna. Snabbast av oss alla var Kenenisa Bekele (Etiopien) med tiden 2:01:41, bara två sekunder efter fjolårets världsrekord på samma plats.

Under måndagen besöker vi moderna och interaktiva Berlinische Galerie i Kreuzberg samt byter hotellet i Friedenau mot en enrumslägenhet i alternativa stadsdelen Prenzlauer Berg. Anna behöver åka hem före mig, så till fascinerande Zionskirche tar jag mig på egen hand. Här verkade prästen Dietrich Bonhoeffer som 1945 avrättades för sitt aktiva motstånd mot nazismen. Idag rymmer kyrkan en kreativt rörlig utställning om det fiktiva och utopiska landet ”Labystan”, med slutdatumet den 9 november (30 år efter att Berlinmuren föll).

Många kaffekoppar och tänkta tankar senare sätter jag mig på onsdagen, bara med en viss stelhet i benen, på tåget hemåt. Med entimmesbyten i Hamburg och Köpenhamn tar det cirka tolv timmar till Göteborg.

(text och foto)

HBTQ-tavlan