23 september 2020

En tidning på kristen grund



Livsstil

Py Bäckman: Gud är den största av alla kärlekar

I det 27:e avsnittet av Dagens männi­ska möter vi sångerskan och textförfattaren Py Bäckman. Det blir ett samtal om ensamhet, kärleken till kyrkan och den hoppfulla tro som anas i sånger som ”Stad i ljus”, ”Koppången” och ”Gabriellas sång”.

1 av 2

Py Bäckmans karriär spänner över fem decennier. Genom åren har hon skrivit några av våra mest älskade sånger och just nu är hon aktuell med ny musik tillsammans med gitarristen Janne Bark. Inte sällan är Gud med på ett eller annat hörn i hennes texter.

Hur kom sången ”Stad i ljus” till?

– Jag skrev den efter en rad förluster när en massa personer i min familj hade gått bort. Den fick arbetsnamnet ”Credo” utan att jag riktigt visste vad det betydde. Jag var tvungen att kolla upp ordet Credo – och det betyder ju trosbekännelse.

– Det var lite häftigt, det var första sången som jag skrev en låt som handar om att få ett annat liv, att vi ska mötas efter det här. Jag hade ju ganska stor sorg efter de här släktingarna och det är klart man vill träffa dem igen.

Tror du att det kommer att bli så?

– Det är ju det man hoppas på, tror vet jag inte om jag gör, men kanske. Hopp är mer mer luftigt. När man tror så har man samlat allt det där, kommit fram till att det här tror jag på. Jag hoppar fortfarande, jag är en egen känguru. Oj nu blev det göteborgshumor.

Hur skulle du beskriva dig själv?

– Jag är en person som gillar action, att det händer grejor. Jag är ute och turnerar mycket och tycker att det är kul. Just nu är jag ute med Janne Bark, en sådan där lyxgitarrist som annars spelar med Ulf Lundell. Han och jag har gjort en platta som heter Py och Bark.

– Förra månaden spelade vi i princip varje dag. Och på söndag (läs i söndags reds anm) spelar jag själv i Kalmar Domkyrka.

Vilka av dina låtar funkar bäst i kyrkan?

– De brukar verkligen gilla ”Gabriellas sång”, ”Stad i ljus” och ”Jag lever”.

Hur hemma är du i kyrkan?

– Första gången jag sjöng i kyrkan var när jag var tre år. Det var i Nianfors kyrka, hemma i Hälsingland.

– Sedan dess har jag sjungit i kyrkan i princip hela tiden. Det är en jättefin miljö, en lugnande plats och det luktar spännande.

Beskriv din tro.

– Ja, den finns. Men det är inte säkert att det jag tror stämmer. Det vet man ju aldrig, och det är inte heller meningen. Vi ska inte fatta allting. Vad det gäller Gud så tror jag inte att det är en man med skägg som sitter i molnen. Det är en sådan där gammal bild som funnits länge i det här patriarkatiska samhället. För mig är Gud en symbol för kärleken, det som är gott helt enkelt.

Tror du på Jesus?

– Jesus var ju en man med skägg! Ja, absolut, jag tror på Jesus. Han pratar om ett annat rike som finns inom oss och jag tror att det man gör mot andra människor som är gott är bra och gudabenådat.

Har du en personlig relation med Gud?

– Det skulle vara himla bra om det fungerade, och jag kan tänka mig att det är en stor trygghet för människor att ha det på det sättet. Men samtidigt, hur ska Gud ha tid med alla människor som finns på hela jorden när vi önskar oss någonting? Fast ibland funkar ändå för mig, det där personliga.

Brukar du be?

– Ja, sedan jag var liten har jag bett aftonbön. Jag har haft en hel rad böner, dels "Gud som haver" och "Det går en ängel kring vårt hus. Han håller två förgyllda ljus". Men det är alltid "han" även där.

Är det ett problem för dig?

– Ja, jag tycker kvinnorna har negligerats i hela historien. Gud är inte som en människa, även om det står att Gud har skapat oss till sin avbild, så tror jag att det handlar mer om själssfären. Jag tror Gud är så mycket större än vi kan förstå.

Hur har du det med Gud i dag?

– Jo, det är bra. Jag hinner sitta och tänka på saker, jag känner mig ganska trygg. Men om jag skulle få fråga honom något så skulle jag fråga om han inte kunde komma och visa sig. Vi människor är ju funtade så att vi vill ha svar på våra frågor.

Hur mycket tänker du på döden?

– Ganska mycket eftersom jag skriver om den hela tiden. Döden­ återkommer i mina låtar. Människan är skapad som gräset som växer upp. Det finns jättemånga grässtrån och sedan dör de och växer upp igen. Ibland­ tänker jag att det eviga livet kan vara barnen och barnen som kommer sedan.

Men ”Stad i ljus” handlade ju om himlen?

– Jo, det är väl egentligen så jag skulle önska mig att det blir.

Du har skrivit flera psalmer, hur skriver man en psalm egentligen?

– Det finns ju behov av olika psalmer, en del ska vara tröstande. Sedan har jag också skrivit en doppsalm. Den skrev jag när jag hade blivit mormor och den kom till i Farfa i Italien. Vi var ett 30 tal personer som hade kommit ned dit för att skriva nya psalmer. Vi var i ett nunnekloster i en vecka och jobbade. Varje morgon lade vi fram det som vi hade åstadkommit på bordet. Vissa hade kanske gjort en vacker text och vissa hade en melodi. Jag skrev ”Vad är Gud” och ”Lilla liv” under den resan.

– När jag skriver en psalm funderar jag över varenda mening. Samtidigt måste man vara tydlig och inte feg så om jag skriver Gud så betyder det Gud för mig. Någonting ljust och positivt. Den största av alla kärlekar. Kärleken som inte söker sitt som det står i Korinthierbrevet.

Vad vill du lämna efter dig?

– Frågan är om man måste lämna efter sig något. Tänk så många människor som har levt som vi inte har en aning om, men de måste ju ha varit visa och goda människor de också. Men medan jag är här på jorden hoppas jag att jag kan trösta och ge andra människor hopp. Det har jag delvis kunnat göra genom mina sånger. Nu innan jag åkte hit var det en flicka som förlorat sin far som hörde av sig och ville ha en av mina låtar på begravningen.

Malin Aronsson

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand

Daniel Wistrand är redaktör för kultur och livsstil på Dagen.

Fler artiklar