Ronald Henriksson låstes in i källare i tio år som barn

VÄSTERÅS. Fram till tio års ålder misshandlades Ronald Henriksson dagligen i hemmet, instängd i sitt rum i källaren. I dag är han biträdande direktor vid Stadsmissionen och hjälper andra ”samhällets olycksbarn”.
– Det är aldrig kört. Det finns hopp för varje människa, säger Ronald Henriksson.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

En sliten kvinna sover i ett hörn. Samtidigt sjunger besökarna med missbrukarproblematik en ”halleluja-sång” till gitarr ihop med personalen hos Stadsmissionen i Västerås. Ronald Henriksson är diakon i Svenska kyrkan och kommer in i dagcentret direkt från en begravning.

Det är en av ”gästerna” hos Stadsmissionen som har gått bort. En 25-årig kille som tog ”fultjack” i ett pannrum i Stockholm. Fyra-fem av besökarna här har avlidit under tragiska omständigheter i år.

– Ibland känner jag mig vanmäktig, förklarar Ronald Henriksson.

Ändå vägrar han att ge upp. Han var med och startade Stadsmissionen i Västerås för åtta år sedan, med flera av kyrkorna som huvudmän. När vintern kommer öppnas dessutom ett stödcenter för EU-medborgare nere vid hamnen, som drivs ihop med kommunen.

Ronald Henriksson har i mycket varit Stadsmissionens ansikte utåt, och tagit debatten i politik och medier för dem som annars inte har någon röst.

Med sig har Ronald Henriksson också en egen berättelse från barndomen, om en misär och misshandel i hemmet som övergår det mesta. Tankarna går till några av de historier jag läst från utlandet, där barn hållits inspärrade och blivit utsatta för olika typer av våldsövergrepp under lång tid.

Ronald Henriksson berättar om en familj, där pappa var företagsledare och mamma hemmafru. Bakom den välputsade yttre fasaden hölls barn nummer tre av fyra i ordningen instängd i sitt rum i källaren, och fick aldrig se resten av huset. Fram till att han var sex-sju år fick han sitta innanför en spjälhage för småbarn, och utan fönster att titta ut genom.

– Jag vet inte hur det såg ut i resten av huset. Jag satt aldrig vid samma matbord som övriga familjen. Ibland blev jag förvägrad mat, eller fick mat som stått i flera dagar. Ibland kräktes jag efteråt, säger han.

Några leksaker fick han aldrig, och aldrig heller någon bok. Ronald Henriksson berättar vidare om så gott som daglig misshandel med dammsugarrör och mattpiskare som slagredskap.

– I regel var det mamma som var den största ondskan. När pappa gått till jobbet satte hon på damsugaren eller radion som en ljudkuliss, för att grannarna inte skulle höra.

En annan gång lyftes han upp i benen, med båda föräldrarna närvarande, och huvudet kördes ner i toalettstolen, och så spolade man. Flera gånger.

– Jag minns hur de skrattade.

Men kan allt detta verkligen ha hänt, sitter jag och tänker när Ronald Henriksson berättar. Dels för att historien i sig själv är så grotesk, men också för att Ronald i dag vid 66 års ålder är den han är.

Jodå, han har mött min reaktion flera gånger. Föräldrarna är numera döda och inte många anar hans bakgrund när de möter honom, som vältalig diakon och Stadsmissionens representant.

Han vet egentligen inte varför det hände. Det fanns exempelvis inga missbruksproblem. Men mamman hade någon form av neurotiska besvär, och han har uppfattat att han var ett oönskat barn.

Det var bara Ronald av syskonen som misshandlades på det här sättet. Som tvååring blev han en gång slängd i golvet och bröt ena benet, har hans syster berättat. Men något sjukhusbesök blev det inte. I stället växte kroppen ihop snett och benen fick olika längd.

– När jag började skolan sa de att jag hade polio för att förklara skadorna. Men jag var väldigt sporadiskt i skolan. Jag var ofta så blåslagen att jag fick stanna hemma.

– Jag kissade på mig i sängen tills jag var 17-18 år.

– När jag tillräckligt många gånger hade hört att jag var vanskapt, vidrig, ful, äcklig och ett misstag så blev det till slut en sanning. Jag satt där i min skräck och tänkte att jag är nog värd allt stryk ändå.

I Sveriges Radio sändes 2008 dokumentären ”Tio år – ett helt liv” där Ronald berättar sin historia, anonymt. Där läser han bland annat ur barnavårdsnämndens protokoll från det att han i tio-årsåldern skildes från sina föräldrar med hjälp av polis och sociala myndigheter.

Efter 2,5 år på sjukhuset i Lund hamnade han på barnhem. Han fick sitta i rullstol i fem-sex år innan de kroppsliga skadorna hade läkt ihop.

– Under tonåren blev jag fast i ett hat och planerade att ha ihjäl mina föräldrar.

På barnhemmet fanns en ”urtråkig” präst som kom att betyda mycket för Ronald. Prästen var den förste som bekräftade hatet han kände, och var också den som senare fick honom att tänka om.

Ronald Henriksson hamnade så småningom i fosterhem i Stockholmsområdet. Han konfirmerade sig i Svenska kyrkan och gick med i Kyrkans ungdom. Här tog livet en ny riktning. Trots att han knappt hade några skolbetyg lyckades han läsa till laboratorietekniker och vidare till kemiingenjör.

Han engagerade sig också i kristet socialt arbete för trasiga människor på Stockholms gator, och var med och startade organisationen Ny Gemenskap.

Så småningom blev det att läsa till församlingspedagog och senare till diakon. Den kristna tron beskriver han som en viktig trygghet, styrka och drivkraft i livet. Inte minst kan han ta med bekymmer och annat som möter till andakten han brukar hålla morgon och kväll.

– Jag har en stark förtröstan på vår Herre, och närvaro av Gud. Men för mig är tron också ett sökande. Tro och tvivel hänger intimt ihop. Inte minst kan jag ifrågasätta kyrkan i bland, att vi inte riktigt lever som vi lär.

– Många gånger genom livet har jag också ropat ur djupen: ”Var finns du Gud”?

I dag beskriver han Gud som ”en sorts container” för frustrationen som han kan känna vid tanken på Syrien och flyktingströmmarna. Eller när en 25-årig drogmissbrukare dör på en toalett i Stockholm.

Det skulle ta 46 år från det han lämnade hemmet som tio-åring fram till dess att Ronald Henriksson för första gången skulle kunna ringa på dörren hos sina föräldrar för att försöka få till ett samtal. Med darrande ben gjorde han det. Men något ordentligt samtal blev det tyvärr aldrig, berättar han. Där finns fortfarande massor av frågor utan svar.

Har du kunnat förlåta dina föräldrar?

– Jag har fått försonas med det som har hänt mig. Men att förlåta ... jag vet inte. Då måste först det vi har gemensamt upp på bordet, hur mycket smärta det än är. Utifrån sådant kan man förlåta. De har aldrig bett mig om förlåtelse och jag har inte förlåtit så att de vet om det.

Han har gått i alla möjliga sorters terapi och stöd för att bearbeta sina traumatiska upplevelser. Men fortfarande kan han vakna sjöblöt av svett mitt i natten, berättar han.

Sina tuffa erfarenheter från barndomen är en av drivkrafterna att hjälpa andra inom Stadsmissionen.

– Jag har en stark övertygelse om att det aldrig är kört. Det finns hopp för varje människa. Med uthålligt stöd går saker att förändra. Mod och envishet behövs.

Stadsmissionen i Västerås

Dagcentret besöks av 70–90 personer per dag som hamnat i drogmissbruk, hemlöshet, kriminalitet och/eller psykisk ohälsa.

En ideell förening med 15 anställda och volontärer

Svenska kyrkan och flera frikyrkor är huvud­män för verksamheten som drivs i hop med kommunen.

Driver kvinnofridsarbete, samtalsstöd samt ungdomsstöd.

Har också en second hand-butik.