Simon fick se en ny sida av tron

Han var efterfrågad som predikant på stora konferenser, tydlig och bibeltrogen i sin förkunnelse. Kustkyrkan, där han var pastor, fick alltfler medlemmar. Men en dag tog orden och kraften slut. Och i stället för tro fanns mest tvivel. ”Det kom som en chock att jag blev sjuk”.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

– Jag hade skapat en tro som höll teoretiskt, men tyvärr inte i livet. Jag har sett väldigt få blinda som fått sin syn, lama som kunnat gå, döva som fått sin hörsel. Visst tror jag att Gud kan svara på bön, men hur han svarar var jag tvungen att revidera.

Vi träffas på Sigtuna folkhögskola där Simon går en kurs i befriande bibelläsning. Det har gått nästan fyra år sedan han blev sjukskriven. Vägen efter sjukskrivningen gick inte tillbaka. Livet tog en ny riktning, där han upptäckte nya sidor som han aldrig sett förut.

– Mycket av det jag trott på föll ihop som ett korthus. Jag hade nästan bestämt mig för att lämna Gud. I dag förstår jag att det aldrig var ett alternativ. Hur lämnar man Gud?

– Visst hade jag haft en biblisk tro. Men det fanns väldigt lite utrymme för brustenhet, tvivel och oliktänkande. Det spelar kanske ingen roll hur bibelförankrad förkunnelsen är om det inte finns plats för svaghet och brustenhet.

– Under sjukdomstiden rannsakade jag en del av min tidigare förkunnelse och kände mig manad att be människor om förlåtelse ifall jag skadat deras tro med något jag sagt.

Simon förstår i dag att han, någonstans under vägen, tappade kontakten med verkligheten.

Sjukskrivningen varade i åtta månader. Den första månaden sov han mest hela tiden.

– Jag kunde inte längre be och jag kände ingen som helst glädje i Gud.

– Jag vet att en del har tyckt att jag svävade väl högt ovanför molnen under min tid som pastor. Men jag gjorde allt med goda intentioner. Jag ville stå i tjänst för Gud.

– Hur trött jag än var, tänkte jag att detta gör jag för Gud. Visst blev jag trött, men jag bet ihop. När jag blev sjukskriven var det så smärtsamt att Gud var borta. Jag kände ingenting. Det var bara tomt.

Eftersom Simon var sjukskriven valde församlingsmedlemmarna att inte störa honom och Simon kastades in i ensamheten. Inga telefoner ringde och få frågade efter honom.

Simon arbetade då som frikyrkopastor i Kustkyrkan, en församling som består av både tidigare baptister och lutheraner. Innan dess hade Simon, som är prästutbildad vid Johannelunds teologiska högskola, jobbat två år som präst i Hortlax EFS-krets i Norrbotten, men efter ett öppet, ärligt samtal med sin biskop valde han att bli avkragad och så småningom begärde han också utträde ur Svenska kyrkan.

– Det fanns mycket jag reagerade på inom Svenska kyrkan. Att bevara tron var viktigt för mig och jag tyckte att Svenska kyrkan gick väl fort fram. Det kan jag tycka än i dag. I prästvigningen var orden om att predika Guds ord rent och klart väldigt viktiga för mig, säger Simon.

Han gav bland annat ut en andaktsbok för ungdomar som hette ”Släpp sargen”. Den som vill följa Gud bör ”släppa hockeysargen och ge sig ut i matchen”. Och Simon ville leva som han lärde. Han hade ett öppet hem, där ungdomar kunde komma och gå. Han skötte predikningar, resor, konserter, bibelstudier och själavårdssamtal i församlingen, och kallelserna till andra kyrkor duggade tätt.

– Jag har alltid velat göra mitt bästa och ville verkligen vara bibeltrogen.

Då hade Simon ingen aning om att han snart inte ens skulle orka läsa Bibeln utan i stället hämta tröst hos de svenska diktarna, ord från vanliga människors brottningskamp med Gud.

– ”Vem är du som uppfyller mitt inre med din frånvaro”. Ingen kunde som Pär Lagerkvist exakt tolka hur jag kände det.

De som kom att betyda mest för Simon under sjukdomstiden var hans grannar. Helt vanliga män som bodde i byn och som sällan satt sin fot i en kyrka, men som visste att han var sjuk och ringde på för att höra hur han mådde.

– Jag blev förvånad. Jag fick ett behov uppfyllt som jag inte visste att jag hade. Vi talade om livet. De bjöd in mig till sin gemenskap. Vi drack kaffe, bastade ibland, lyssnade på vinyl, körde skoter och drack öl. Vi hade ärliga samtal om livet och tron, som tron ser ut när den går hand i hand med livet. Jag tror att Frank Mangs ord stämmer när han säger att där sår läggs till sår – där sker helande.

Mellan varven försökte Simon omvärdera sin tro, lämna det som inte längre hade någon bäring i hans liv och bevara bara det som verkligen gick ihop både med Bibeln och med livet. Till slut hade han bara ett enda ord kvar. Nåd.

När Simon återkom till sin församling, efter åtta månaders sjukskrivning, höll han ganska snart en predikan som hette ”Två öl i kylen eller 600 liter vin”. En predikan som fick några att skruva sig i kyrkbänken och andra att flitigt dela inspelningen med predikan på nätet.

Den blev till slut den mest lyssnade av alla hans predikningar.

– Målet med predikan var att försöka förmedla att den du är hemma, den kan du också vara i kyrkan. Jag kan fortfarande börja gråta när jag tänker på dagen då min granne, som för ovanlighetens skull var klädd i kavaj, släckte cigaretten mot kyrkväggen och stegade fram till en av de första bänkarna för att lyssna på predikan.

Men alla i församlingen uppskattade inte att den trosvisse förkunnaren återkom till predikstolen enbart för att tala om att han inte längre var riktigt säker på någonting – förutom Guds nåd.

– Jag kan förstå att det blev svårt för dem. Jag hade inga fler stora ord på lager. I alla fall inga jag kunde relatera till mitt eget liv. Jag kände det som Sven Lidman beskriver i en av sina predikningar, jag var ”naken på nådens strand”.

I dag är Simon åter medlem i Svenska kyrkan och han har även fått tillbaka sitt prästämbete. Tillsammans med samme biskop som han tidigare avsade sig sitt prästämbete fick han förnya sitt prästlöfte.

– Den här gången betonade jag att möta våra medmänniskor med varsamhet och aktning och att tillsammans med dem sträva efter att låta tro, lära och liv bli ett. Jag är ju bara en människa full av brister.

– I dag känns det ofta väldigt anspråksfullt att säga att jag är präst. Prästkragen hänger lite slokande numera. I dag är jag Simon – människan – i första hand. Och det fina i Svenska kyrkan är att det känns som att jag ryms, precis som jag är.

Han gör en lång paus, tittar plötsligt upp och säger.

– Ändå kan jag ibland sakna det där med helöverlåtelsen. Att lämna allt och att stämma in i ”Jag följer korset och lämnar världen och aldrig mer tillbaka går”.

Nej, allt är inte klart än. Simon är eldsjälen, den karismatiske ledaren, men framöver allt en vanlig människa som beslutat sig för att leva ett liv som rymmer tron, i stället för en tro som knappt rymmer livet.

Debatt