Skurken är inte alltid den vi tror

Berättelsen ställer frågor som vi inte kan slingra oss ifrån.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

I vår text berättar Jesus en dråplig och rannsakande berättelse.

Målgruppen är: ”De som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra.”

Jesus gör det han ofta gör, han låter den förväntade hjälten bli skurken. Fariséerna var en respekterad grupp som bars av känslan att vara de som gör rätt till skillnad från alla andra. Det här är en av religionens fällor. Vi har trillat dit ibland när vi tänkt att vårt samfund, vår kyrka, är bättre än de där andras. Vi har Sanningen, vi är de enda verkligt ”frälsta”.

Berättelsen ställer frågor som vi inte kan slingra oss ifrån: Var har vi vår identitet? Är vi beroende av ett ständigt jämförande? Behöver vi andras misslyckanden och tillkortakommanden för att själva känna oss duktiga? Har vi fastnat i ett ”vi och de”-tänk?

Allt det som texten adresserar finns just nu i luften på ett särskilt sätt, nästa månad är det val. Vilka är innanför och vilka är utanför? Ska vi stänga eller öppna våra gränser? Nationalismen blossar upp över hela Europa med sitt budskap att just vi är bättre än de andra, att vårt land är vackrare och vårt folk ädlare.

Är det inte bra att vara glad över vilka vi är och vad vi har? Absolut, men det blir fel varje gång vi drivs av behovet att som farisén i texten göra det på bekostnad av andra för att själva framstå i bättre dager. En radikal poäng i berättelsen är att rätt bekännelse, inte ens rätt handlingar räcker till om grunden för dem inte är kärlek, ödmjukhet och självinsikt.

Den andre personen i dramat är en tullindrivare. De var hatade, dels för att de jobbade åt ockupationsmakten i Rom och dels för att de i skydd av sin position kunde stoppa extra pengar i egen ficka. Men Jesus låter den förväntade skurken bli den som går hem rättfärdig.

Tullindrivaren i berättelsen har något avgörande som farisén saknar. Ödmjukhet och självkännedom. Insikten att vi är syndare befriar oss nämligen från illusioner och självbedrägeri. Vi befrias i stället till nåd och sanning. Ibland drar vi oss för ord som synd, de kan kännas tunga och mörka.

Men egentligen är det precis tvärtom.

Evangelium till oss, de goda nyheterna, är att vi inte behöver låtsas, vi behöver inte försöka hitta vårt värde i att vara bättre eller duktigare än någon annan.

Det finns något djupt ärligt över insikten att vara en syndare, bara en syndare kan ta emot nåd. Faktum är att det bara är en syndare som ens ser behovet.

Människor som mött Jesus på djupet vet att de är älskade mitt i sin brustenhet, behovet att hävda sig och se ner på andra upphör. Låt oss tillsammans med tullindrivaren be:

”Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig syndare.”

Söndagens texter

Gamla testamentet: Jesaja 2:12-17

Ty Her­ren Se­ba­ot har bestämt en dag med dom över allt som är över­mo­digt och stolt, över allt som skju­ter i höjden och yvs, över al­la Li­ba­nons ced­rar, de höga och mäkti­ga, och al­la Bashans ekar, över al­la höga berg och al­la mäkti­ga höjder, över al­la stol­ta torn och al­la bran­ta mu­rar, över al­la långfärds­skepp och al­la prakt­ful­la far­tyg. Då skall människans stolt­het ku­vas, hen­nes högmod kväsas. Her­ren en­sam tri­um­fe­rar den da­gen.

Episteltext: Romarbrevet 3:21-28

Men nu har Gud up­pen­ba­rat en rättfärdig­het som in­te be­ror av la­gen men som la­gen och pro­fe­ter­na har vitt­nat om – en rättfärdig­het från Gud ge­nom tron på Je­sus Kristus, för al­la dem som tror. Här görs ing­en åtskill­nad. Al­la har syn­dat och gått mis­te om härlig­he­ten från Gud, och ut­an att ha förtjänat det blir de rättfärdi­ga av hans nåd, ef­tersom han har friköpt dem ge­nom Kristus Je­sus. Gud har låtit hans blod bli ett förso­nings­of­fer för dem som tror. Så vil­le han vi­sa sin rättfärdig­het, ef­tersom han förut ha­de lämnat syn­der­na ostraf­fa­de, un­der upp­sko­vets tid. I vår egen tid vil­le han vi­sa sin rättfärdig­het: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Je­sus.

Vad blir då kvar av vår stolt­het? Ingen­ting. Vil­ken lag säger det, gärning­ar­nas? Nej, trons lag. Ty vi me­nar att människan blir rättfärdig på grund av tro, obe­ro­en­de av laggärning­ar.

Evangelietext: Lukasevangeliet 18:9-14

Till några som li­ta­de på att de själva var rättfärdi­ga och som såg ner på al­la and­ra rik­ta­de han den­na lik­nel­se: ”Två män gick upp till temp­let för att be, den ene var fa­risé, den and­re tullin­dri­va­re. Fa­risén ställ­de sig och bad för sig själv: ’Jag tac­kar dig, Gud, för att jag in­te är som and­ra människor, tju­var och be­dra­ga­re och hor­kar­lar, el­ler som tullin­dri­va­ren där. Jag fas­tar två gång­er i vec­kan, jag lämnar ti­on­de av allt jag köper.’ Men tullin­dri­va­ren stod av­si­des och våga­de in­te ens lyf­ta blic­ken mot him­len ut­an slog med händer­na mot bröstet och sa­de: ’Gud, var nådig mot mig syn­da­re.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, sna­ra­re än den and­re. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmju­kad, men den som ödmju­kar sig skall bli upphöjd.”

Psaltaren: Psalm 143:6-10

Jag sträcker mi­na händer mot dig, öpp­nar mig som törstig jord. Her­re, skyn­da att sva­ra mig, jag or­kar in­te mer. Dölj in­te ditt an­sik­te för mig, då blir jag lik dem som lagts i gra­ven. Låt mig var mor­gon möta din tro­fast­het, ty jag förtröstar på dig. Vi­sa mig den väg jag skall gå, jag sätter mitt hopp till dig. Her­re, rädda mig från mi­na fi­en­der, jag flyr till dig. Lär mig att göra din vil­ja, ty du är min Gud. Må din go­da an­de le­da mig på jämn mark.