Stefan Claar tacksam för stora stödet genom sjukdomen

Stefan Claar är pingstpastorn som brukar göra hundra armhävningar varje morgon. Han cyklar, paddlar kajak och predikar, men efter första adventsgudstjänsten förra året tog det stopp. Stefan gick ut bakvägen och han har fortfarande inte kommit tillbaka.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

NORRKÖPING. Prestigelös, rödhårig och glad. Det är ord som dyker upp när jag ska beskriva pingstpastorn Stefan Claar. Vi känner inte varandra särskilt väl, men har sprungit ihop då och då, i kyrkliga sammanhang, ända sedan jag var liten. Jag minns särskilt ett möte när jag var i tjugoårsåldern. Jag hade blivit skickad till pingströrelsens konferens Nyhemsveckan och stod utanför tältkyrkan och tvekade med en känsla av att inte riktigt höra till. Då kom Stefan Claar stövlande över grässlänten, gav mig en kram och fick mig att känna mig inkluderad av både Gud och hela kristenheten.

En sådan pastor är han. Och nu är han sjuk.

Jag läser på Facebook att det inte går över, trots flera omgångar penicillin. Hundratals människor klickar iväg hjärtan, styrkekramar och bedjande händer till honom, och det är uppenbart att detta är en person som betyder mycket för många. Jag bestämmer mig för att fråga om jag får besöka honom och prata om detta med att bli sjuk och hur det påverkar en person som är så i farten. Det är få människor man vågar tränga sig på när de fortfarande befinner sig mitt i krisen, men Stefan Claar är öppen. Han svarar ja, och jag tar tåget till Norrköping.

Det röda håret har bleknat något sen vi sågs sist, konstaterar jag när den sjukskrivna pingstpastorn kliver ur bilen som kört upp vid tågstationen för att hämta mig. Men så var det också några år sedan vi sågs sist och Stefan ser ändå ung ut för sina sextio år. Fast det syns i ögonen att han är matt, och när vi parkerat bilen utanför huset där Stefan bor med sin fru Lillemor måste vi promenera långsamt.

– Jag är en farbror just nu, säger Stefan och skrattar lite.

Lägenheten är ljus och rymlig. Ute på balkongen står en cykel. Det är grön Bianchi mountainbike. Den brukar Stefan köra till kyrkan varje dag i vanliga fall. Många gånger har han cyklat ända till lantstället som ligger fyra mil bort. Nu har cykeln fått stå. Stefan orkar inte. Innan vi börjar intervjun är Stefan noga med att poängtera att hans sjukdom inte är någonting i jämförelse med vad många andra går igenom. Men upplevelsen av att tvingas hoppa av allt på grund av svajande hälsa, och ovissheten, är något som många kan känna igen sig i.

Allt började i december. Stefan fick något slags lock i örat och det blev bara värre. Det växte och blev till ett tryck och till slut kunde han inte ens ligga på örat.

– Jag tänkte som alltid, att det går väl över. Jag har jättesvårt för att söka hjälp.

På första advents morgon svalde Stefan Claar en värk­tablett och sedan ställde han sig i predikstolen. Det dånade inuti hans huvud, och han tog sig med nöd och näppe igenom predikan. Sedan rasade allt.

– Jag tog bakvägen ut ur kyrkan och åkte hem. Dagen därpå åkte vi in till vårdcentralen. Då hade jag en sänka på 91. Den ska ligga på 5.

Läkarna konstaterade att Stefan hade en kraftig bakteriell infektion. De ville också röntga hans huvud.

– När de sa det hade jag bilden klar för mig. Jag var säker på att jag hade en stor hjärntumör.

Efter röntgen blev Stefan hemskickad i väntan på besked. Under några dagar funderade han mycket på döden.

– Jag fick fullständig panik. Min pappa dog när han svar 65, ska jag dö yngre än honom?, tänkte jag.

109614.jpg

Han låter nästan överdrivet mänsklig när han säger så där. ”Panik”. Borde inte han, som är pastor, känna förtröstan vid tanken på döden?

– Jo, jag känner mig helt trygg med var jag kommer sedan. Men jag har så mycket kvar att göra. Och jag vill följa mina barn och barnbarn.

Stefan Claar fortsätter att berätta om en gång när han predikade i en kyrka i Linköping.

– Längtar ni till himlen? frågade jag. Det var bara en retorisk fråga, men folk började räcka upp handen. Jag tror de blev lite förvånade när jag fortsatte med att säga att det gör inte jag. Jag vill leva.

Läs mer: Pastorn Staffan Hellström fångar varje dag trots sjukdomen
 

Lättnaden var enorm, både för Stefan och hans familj när läkaren några dagar efter röntgen av huvudet konstaterade att det inte fanns någon tumör där. Istället var vänstra örgången helt tillsluten med en vätskesamling bakom örat och det skulle kunna öppnas med hjälp av kortison och tryckutjämning.

Stefan åkte hem igen i tron att han skulle vara frisk inom ett par veckor. Men när den första penicillinkuren var över fick han feber och sänkan gick upp igen. Sedan har besöken på sjukhuset fortsatt, med nya prover och nya funderingar. Just nu utreder man Stefans lungor. Han mår fortfarande inte bra, är matt och säger att han kommer att vara tvungen att vila efter vårt möte. Cykeln står kvar, oanvänd på balkongen.

– Jag har hela tiden tänkt att jag ska vara frisk till nästa grej. Eller nästa grej. Men så kommer man till en punkt där man inser att det inte går. Vissa saker har varit märkliga att missa, som när de hade årshögtid i kyrkan utan mig till exempel.

 

Samtidigt som han längtar efter att komma tillbaka till jobbet i kyrkan är han noga med att poängtera att hans kollegor klarar sig utmärkt utan honom.

– Det går hur bra som helst, säger han och rycker på axlarna.

När man inte kan arbeta under en lång period hjälper det också att veta vem man egentligen är. Stefan bestämde sig för många år sedan för att inte ha sin identitet som pastor.

– Jag har en kallelse, men det är inte den jag är. Jag är Stefan Claar helt enkelt, och det är en ganska viktig person. För mig alltså!

Men personen Stefan Claar är förstås inte bara viktig för Stefan Claar. Han är ju också make, far, farfar och morfar. Under tiden som han varit sjuk har han hans två vuxna barn ofta uttryckt sin oro över honom. Det har varit jobbigt, menar Stefan. De har gråtit tillsammans i telefonen. Men det har också varit fint att upptäcka hur de kommit varandra närmre.

– Min familj har alltid varit viktig, men nu har vi blivit bättre på att verkligen säga att vi älskar varandra. Min fru har också varit ett helt ovärderligt stöd.

Läs mer: Sten-Gunnar Hedins egna ord om livet efter hjärninfarkten
 

Även människor utanför familjen har visat stor omsorg. Hälsningarna har framförts på olika sätt. Allt ifrån de små uttrycken i hans sociala medier till korten och blommorna, eller telefonsamtalet från någon som passerar Norrköping på motorvägen och passar på att ringa bara för att säga att han tänker på Stefan.

– När man känner sig så borta och ynklig som jag känt mig i vissa perioder blir man oerhört rörd av varenda liten hälsning. Det kommer jag att ta med mig, sedan när jag blir frisk. Jag ska aldrig hålla igen.

109612.jpg

Stefan Claar har skämtat och skrattat, ungefär som han brukar genom hela intervjun, men nu börjar han se lite trött ut. Jag anar att mitt besök är ungefär vad han klarar av en sådan här dag. Ute är det januarigrått och jag undrar om inte en aktiv person som Stefan blir deppig av att så helt slå av på takten:

– Nja, det har gått ganska bra. Grejen är att jag har ett bra grundhumör. Jag går inte ned mig psykiskt eller själsligt. Det som kan hända ibland är väl att tankarna far iväg och oroar sig.

Det som oroar är förstås ovissheten. När den här intervjun publiceras väntar han fortfarande svar från lungröntgen. Men Stefan Claar menar att allt detta är en del av livet.

– Jag är faktiskt mindre orolig nu än i början. Jag har nog vant mig lite. Nu tänker jag att om de i värsta fall hittar något i lungorna så får jag klara det. Men i första hand fortsätter jag att tänka att jag ska bli frisk inom några veckor. Och då ni, då ska jag cykla!

Stefan Claar

Ålder: 60 år.

Familj: Hustrun Lillemor, vuxna barn och barnbarn.

Bor: I Norrköping.

Yrke: Pastor och föreståndare i pingstkyrkan Renströmmen i Norrköping.