Super Mario fick ett extra liv av Jesus

Smuggelresan från Colombia till Sverige hade gjort honom till en höjdare inom Malmös kriminella värld. Men så mötte Mario Ocaranza någon som var mäktigare än hot och våld, och en känsla som var mer värdefull än högar av sedlar.
I dag lever han för att sprida kärlek till alla.

Tack för att du har registrerat dig!

Du kan nu läsa ytterligare 10 gratisartiklar på Dagen.se.

Livsstil

En ung man skjuten i sin bil i Göteborg. En annan ung man mördad i Malmö.

Rubrikerna som följer i gängvåldets spår väcker inte längre någon större uppmärksamhet, de har blivit en del av den svenska vardagen. Männen som skjuter och härjar är ansiktslösa och så länge det bara är de som dör är det som om allmänheten inte bryr sig: på internet kan man läsa om självsanering och att de får vad de förtjänar.

Mario var en gång i tiden en av dem som aldrig lämnade hemmet utan en pistol i byxlinningen. I dag, många år senare, ser han med sorg på de unga gängkriminella.

– Jag skulle kunna slå dem på kranen för att de är så dumma och dödar varandra på grund av småpengar. Men pastorn i mig ser att de inte fått kärlek i livet, något som inte jag heller fick hemifrån, säger han.

Mario kom till Sverige som 13-åring 1976, med sina föräldrar som flydde från diktaturens Chile. I hemlandet hade familjen levt splittrad, hans mamma och pappa hade tvingats leva gömda medan Mario och hans syskon tagits omhand av släktingar. I Sverige blev det i början bättre, men Mario berättar att hans pappa, som inte var hans biologiska far, misshandlade honom om han till exempel skolkade från skolan.

– Min far var inte den far som han borde varit för mig, säger han.

Som nyinflyttad till Malmö hade han dock inte svårt att få kompisar. Han berättar att han var ensam invandrare i klassen och alla var nyfikna på honom. Han lärde sig snabbt den skånska som fortfarande sitter i. Som 16-åring blev han dock utslängd hemifrån och fick klara sig själv.

– Man drogs till kompisar som inte var så bra. Och man insåg att det fanns alternativa sätt att tjäna pengar. Vi åkte till Holland och köpte massor av marijuana som vi sålde, säger han.

Läs mer: Oscar Osorio har lett tusentals fångar till frälsning

 

Samtidigt jobbade och pluggade han, och snart bildade han familj. Mario blev pappa redan som 21-åring. Marijuanaförsäljningen hade gett honom en känsla för affärer i den undre världen, och han började nu drömma om att göra ännu större vinster. Tillsammans med några kompisar beslöt han sig för att smuggla kokain från Latinamerika till Sverige. De samlade ihop ett ansenligt kapital och fick kontakt med en säljare i Colombia. Mario och en kompis flög dit.

– På utsidan är man tuff och hård, men innerst inne är man rädd. Jag höll på att bajsa på mig på planet dit. Minsta misstag och de kan skjuta dig och du hamnar i djungeln, säger han.

Han beskriver mötet med kartellen som en film. De hämtades på flygplatsen med beväpnade vakter, kom till ett stort hus och la fram sina pengar och fick kokainet. Allt sköttes mycket professionellt.

När han lyckats smuggla narkotikan hem till Malmö blev han kung i staden. Plötsligt kunde han köpa allt som familjemedlemmar och vänner pekade på.

– Vi fick makt och pengar. Det är klart att man blev hårdare på något sätt, man kunde inte ta skit från någon, för visar man rädsla är man körd direkt. Samtidigt tyckte jag att jag var den givmilde person som jag alltid varit, säger han.

Han hade alltid med sig vapen, såg sig över axeln när han gick på trottoaren, men säger han att han inte var rädd eller olycklig. Han låg inte heller vaken om nätterna med några samvetskval, de som missbrukade hans kokain och deras anhöriga var avlägsna.

– Jag tyckte inte att jag skadade någon, jag gjorde business, säger han.

Hans mamma var en trogen kyrkobesökare, som varje söndag besökte evangeliska församlingar. Hon brukade alltid ringa honom och be om skjuts till kyrkan, något som han motvilligt gick med på. Trots att hon bad enträget följde han aldrig med in. Vid ett tillfälle lät sig dock Mario övertalas, när en amerikansk predikant var på besök. Mario gömde sig längst bak i lokalen, men predikanten kom fram till honom, och tog med honom upp på scenen.

– Jag trodde att allt som han och andra predikanter höll på med var fejk, så jag tänkte att mig ska han inte knuffa omkull. Jag tog spjärn. Men han sa att Gud sa till honom att inte röra mig, så han slängde bara kavajen över mig. Jag stupade direkt, kände ingenting och var borta säkert en timme, säger Mario.

Läs mer: Guds ljus lyser starkare än lamporna i Red Light District

 

När han vaknade var han inte förundrad eller lycklig, han var vansinnigt arg. Väl hemma bestämde han sig för att konfrontera predikanten, eftersom han fortfarande var övertygad om att han blivit lurad, kanske drogad. Mario tog med sig sin pistol och gick ut, men när han mötte predikanten igen slutade det med att han fick förbön och blev så tagen att han insåg att det inte kunde vara fejk.

Han hade mött något som krävde att han förändrade sitt liv, men den förändringen gick långsamt. En vän övertalade honom att söka till Viebäcks folkhögskolas bibellinje.

– När jag berättade för mina vänner att jag skulle läsa på bibelskola så kunde de inte tro mig, de skrattade bara. Jag fick förklara länge innan de förstod, säger han.

Först tänkte han återvända till sitt gamla liv efter bibelskolan, men tiden där förändrade honom. I stället kom han ut som ungdomsledare och blivande ungdomspastor. Men några år efter bibelskolan hann det gamla livet ikapp honom. Han hade, utan att själv känna till det, varit efterlyst i flera år. Hans fingeravtryck hade hittats på en förpackning med narkotika.

– Jag hade en bra advokat som kämpade för mig. Han framhöll att jag nu jobbat som ungdomsledare, gjort rätt för mig och betalat skatt. Jag hade kunnat få sex års fängelse, men fick tolv månader i öppen anstalt.

I dag ser han på fängelsetiden som en fas i livet som han var tvungen att gå igenom.

– Mitt liv hade inte sett ut som det gör i dag om jag inte betalt min skuld till staten. Vi måste göra rätt för oss. När jag avtjänade mitt straff så var Gud med mig från början, säger han.

Det var länge sedan han kom ut ur fängelset, och han har varit kristen sedan dess. När han berättar förstår man dock att han mött besvikelser på vägen, och han har många tankar om varför inte svenska församlingarna är mer levande och öppna. Mario tycker att regler och moral är i fokus i många församlingar i stället för kärlek. Han undrar också var viljan att verkligen möta och hjälpa andra människor finns.

– I en församling kan man säga att vi startar ett soppkök på tisdag, och 400 svarar med att säga halleluja. Men hur många kommer sedan dit på tisdagen och hjälper till?

För två år sedan kom han till Borås, och det är där jag möter honom, i den lilla fria församlingen Folkkyrkan. Här sitter han omgiven av Maria, Bertil och Sandra Dolfén, familjen som startade församlingen för fem år sedan.

– Jag har lärt mig vad kärlek är genom den här familjen. Deras kärlek har förvandlat mitt liv, de har sett mig på ett sätt som ingen annan gjort tidigare, säger han.

Församlingen satsar mycket på utåtriktad verksamhet, och Mario är med nästan varje kväll i veckan, antingen i kyrkan eller i evangelisation på stan. Han menar att det viktigaste för kyrkan att satsa på i dag är relationer, till människor och till Gud. Han tror att det går att nå alla människor, även de tuffa killarna och tjejerna i gängen.

– Det gör det, men då måste kristna göra som Jesus, gå ut till människorna och vara där de är. Sitter du i kyrkan och väntar på att folk ska komma in, så händer ingenting, säger han.

Mario Ocaranza

Familj: 6 barn och 6 barnbarn.

Ålder: 55 år.

Bor: Borås.

Yrke: Kock.

Aktuell: Evangeliserar på medeltidsveckan på Gotland.

Kuriosa: I Borås klär han ibland ut sig till Supermario när han evangeliserar på stan.